Dagens höjdpunkt!

Jag, bruden och morsan har precis kommit hem efter en lång tur i gråvädret. Det är rätt mycket snö nu. Den har liksom tinat och fryst om vart annat så det är typ höga stenhårda plogvallar efter vägarna och is på gång- och körvägen. På en del ställen är det gamla fastfrusna fotspår i vallarna, ni vet från nåt pucko som har trampat igenom när vallen var hyfsat mjuk. Det blir ungefär som djupa sorkhål om puckona har tunna underben. Om det är mer som ett saftigt paddben som har trampat igenom så blir det ungefär som en kaningång till en fetmaklinik. Väglaget är sådär eftersom det är ganska halkigt fastän man har fyra broddade fötter att gå på, men man kan ha kul med morsan i alla fall som har ännu sämre balans på sina två fötter. Som nu på morgonen när jag skulle face kaka till exempel så balanserade jag på toppen av en vall och siktade ner i de tunna underbenens avgrund. Jag fick en fallhöjd på totalt säkert 70 cm och allting trillade längst in i fotspåret. Perfekt siktat skulle man kunna säga. Men vi män är ju överlägsna vad gäller spatial IQ, det är ingen hemlis, det har till och med feministerna greppat innerst inne även om de bråkar och förnekar. När jag var klar med face kakan tog morsan fram den lilla svarta och skulle göra sin del. Det hör till undantagen att hon plockar eftersom jag för det mesta söker skydd under pågående aktivitet – men idag var det akut och precis utanför någons brevlåda. Hon såg inte klok ut där hon stod och halkade runt på isvallen, pratandes i telefon, med mig och Dobra i ena handen och den lilla svarta i den andra handen. Vi trampade otåligt och trasslade in oss i varandras koppel för att stressa på henne lite extra. När hon stod där som bäst, dubbelvikt ner över plogvallen med hela armen i sorkhålet, trevandes efter mina präshös så svor hon till högt och ljudligt. Ha ha, då hade den lilla svarta fastnat på de vassa iskanterna och gått sönder så morsan fick präshös kladd på handsken! Det kallar jag för kärringar representativ spatial förmåga. Ibland måste man liksom påpeka sin genialitet och förträfflighet. Det är trist att vara lågmäld, ödmjuk och storsint hela tiden. Morsan var rätt sträng resten av promenaden men det var det ändå värt. Jag och Dobra fick i alla fall öva nacksving i dåggparken. Det är det viktigaste. Jag är ju typ Dobras mentor, tränare och idol skulle man kunna säga. Vi behöver öva varje dag så hon inte tappar greppet i fall vi skulle behöva praktisera rumänsk närkamp på allvar någon gång. Man kan aldrig vara nog förberedd den dag inkräktarna slår till.

I eftermiddag kommer Danilo från Göteborg. Jag har inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt än. Han har kulorna kvar men är mest som en kärring. Han gillar curling, hästhopp och småhudar. Jag har inte sett honom sen han och morsan var och lämnade Babban med bopparna till doggshävvän. Men jag misstänker att det kommer bli platt fall om jag har några förväntningar på honom – av hans utseende att döma så finns det knappast något annat än ett ekande kylskåp i hans ägo. Jag gillar folk som kommer med ätbara paket. Jag längtar efter Fru K.

Dinos de valor estan en snödjupet!