Den där bruden

Ja asså det här är typ hemligt, men Dobra är rätt så ok faktiskt. Fast jag skulle aldrig säga det så att hon hör och jag har ingen lust att mysa och så med henne. Jag menar brudar är ju ändå brudar. Ge dom aldrig lillfingret, det tål att upprepas. Hellre ha dragkamp om illern och tävla om vem som diskar korvlådan snabbast. Men inget pussesnusk och mys. Glöm det.

Det bästa med Dobra är att hon ser upp till mig och typ vill va som jag. Morsan kallar henne för Dinos lilla härmapa men jag skulle snarare definiera henne som The Dons Hangaround. Jag har förresten önskat mig en svart lapp till mitt vänstra öga i julklapp – det skulle va rätt fränt faktiskt att bättra på imagen med både donna och lapp. Då skulle dåggarna typ säga "kolla där kommer Pirate Don, vem är den där puman som går bakom, shit vad dom regerar, bäst att hålla sig undan". 

Men det är ju några grejer som måste fixas först innan man kan åtnjuta den typen av respekt. Morsan måste till exempel rensa lite i sin omåttligt töntiga bekantskapskrets. Först så är Maritn alldeles för ofta med på långpromenad – han går semifett bort. Han är typ rolig ibland när han inte vet om det själv. Annars är han mest diplomat, byråkrat, datanörd, lite chicken och älskar att prata om livet med morsan. Ja, ni fattar ju själva, han har kulorna kvar och älskar att prata om livet. Det där understrukna typ pinsamma ordet finns inte i min vokabulär, tycker helt klart att det är ett tecken på vekhet och omanlighet att hålla på med sånt. När jag är själv med Maritn så brukar jag typ lattja lite med honom och trigga lite fajter å sånt men han blir bara skraj. Suck… Sen har vi den där Dagismorran. Hon är rätt schysst för att vara kärring eftersom hon alltid har smackos i fickan plus att hon är skapligt lättmanipulerad. Problemet är att hon för det mesta har med sig sig Skräpet på flexitråd. Skräpet är så litet att man glömmer bort att det finns. Dessutom är Skräpet Babbans ex. Eller ska man kanske säga att Skräpet numer är Babbans änkling? Hur som helst så trodde jag att skulle slippa leka boddygard åt skäggiga småfjantar när Babban med bopparna passerade till dåggshävvän i somras. Men så är det inte. Skräpet är rädd för allt och alla och han är min skyddsling som jag typ har ärvt efter Babban. Skräpet har kulorna kvar och urinerar hejdlöst i min park i stort sett varje dag. Sånt måste jag låta passera och ibland till och med försvara. Har jag inte sagt tidigare förresten att storsinthet är en av mina mest omtalade och beundrade egenskaper? Då vet ni nu i så fall.

Nej, nu ska jag ta mig en bensträckare och offra några gyllene droppar på att parfymera över andras stank.

So long Kal song!