Lite tidigt att joina Babban

Morsan släpade med mig och Cobra på långpromenad på lördag morgon. Det var värsta snöstormen ute och jag kände mig ungefär som en av ungarna på Frostmofjället, hungrig, längtandes efter farsan och frusen. Om Babbi hade levt så hade hon förresten kunnat vara Gullspira – med rimfrost i skägget och stora boppar. Enda skillnaden mellan Babbi och Gullspira var typ att jag var den ende som kunde se hornen i pannan på henne.

Jag visste hela tiden att det skulle bli typ värsta promenaden ävvär, hade ingen lust alls att gå ut men morsan sa att om jag inte följer med så skulle Fru K kanske inte köpa med sig skinka till andra advent. Jag var väl tvungen att följa med drygskåpskärringarna då.

I första dåggparken är det någon hygglo (alltså inte morsan) som har begravt frolic under snön så där har jag och Cobran ingen lust att härja och öla rundor. Morsan säger att vi är som otacksamma vildsvin som bara går runt och bökar och plöjer i snön – hon tycker att vi borde passa på att göra morgongymping när vi har chansen. I vissa avseenden saknar morsan fullständigt perspektiv alltså. Jag skulle gärna vilja se henne springa runt som en dåre i snön och vifta på ändan och jaga pinnar och snöbollar. Skulle inte tro att hon tycker att det känns speciellt aktuellt.

Till slut så lackade morsan ur och satte på oss koppel. Vi var tvungna att gå ytterligare tre kilometer i isande vindar, med snökorn som peelar nosen, till nästa dågginhägnad. Där fanns det ingen karra gömd under snön och Cobran, som jag vid det här laget misstänker har DAMP, var uttråkad och körde som vanligt igång med att terrorisera mig och nafsa mig i bakbenen. Jag gjorde några explosiva beundransvärda och coola tokryck så att snön sprutade, förmodligen skulle jag kunna vinna priser för min talang på snöslunge-området liksom min talang på diskområdet. Just som jag passerade några träd så fick Cobran in ett sjuhelvetes tjyvnyp i ändan på mig så jag vände mig om för att ge igen. Jag fick typ världens sladd och smällde rakt in med bredsidan mot trädstammen. Det lät ungefär som när man öppnar en cocosnöt med sabel.  Jag skrek rätt ut och morsan slängde koppel och vantar i snön och sprang dit för att kolla min status. Jag kippade efter andan och gick runt i en liten cirkel som ett fyllo och segnade ihop med slutna ögon och tungan utanför munnen. Morsan blev asorolig – så dags då liksom när man nästan är på väg att joina Babban som en konsekvens av DAMP-kärringarnas puckoidéer (ja, nåt fel är det ju på morsan också)  – jag sa ju från första början att jag skulle stanna hemma på soffan.

Efter några minuter så vaknade jag i alla fall. Då var farsan i luren och sa till morsan att lugna sig för att jag nog bara hade tappat andan. Hrmm, det tycker jag är ett bevis på att feministpakten inte är så häftig, självständig och oberoende som de gärna vill framstå som. När det väl kommer till kritan så klarar de sig inte utan oss. Det räcker med lite snålblåst bara så ropar de direkt efter Don Dino och farsan – vi har liksom inställningen och musklerna som krävs för att lösa vilket problem som helst. När vi väl kom hem sen så var det bara bäst. Morsan kände sig skyldig – med all rätt – och lät mig vara med och plundra skrovet från en grillad gödkyckling som plåster på såret. Jag fick mer än Dobra. Ha! Så ska det va!

Söndagen var väl rätt ok. Då var Fru K här och hon hade köpt med sig ett paket skinka. Det var inte enrisrökt Solvarboskinka utan sån här mixad och klistrad med glutamat. Men det skiter jag i. Det är lika gott ändå, det är bara kärringar, kommunister och miljöaktivister som gnäller över sånt. Det var bara en grej som var totalkass; normalt så får jag ett helt paket själv men den här gången skulle Cobra vara med och klippa också. Fru K verkar inte fatta att det är jag som är viktigast. Det är jag som är Don. Dessutom har inte Cobra tappat andan, hon har två ögon så vitt jag kan se med mitt enda, och, hon har dessutom en vidrigt lång svans. Det finns inget tilltalande alls med den jycken, så är det bara.

Sen hängde vi på Fru K hem till farbror G och Bullmor eftersom morsan skulle hämta nån tidning som hon är med i. Bullmor stekte lax och katterna gömde sig i källaren, det var riktigt festligt, synd bara att vi inte kunde stanna. Jag försökte gömma mig under köksbordet i förhoppning om att morsan skulle glömma bort mig men det gjorde hon inte. Faan också.

Resten av dagen gick morsan runt och mallade sig hybrisaktigt över den där tidningen och visade typ Rom-rom och alla hon känner, inte så många med andra ord, HA! Det var bara värst. I tidningen är det bild på hur morsan kramar två andra raggiga fula dåggar. Hon tittar på dem på exakt samma sätt som hon brukar tittar på mig när det är dags att ta skydd för läppglansattack. Dessutom var båda hundarna så ohyggligt feta att jag anar att de har kalasat stort och smörjt kråset bakom ryggen på mig tillsammans med min morsa. Min morsa! I min pack verkar morsan tillämpa den omvända devisen "mina loppdåggar och andras gullhundar". Jag fattar typ ingenting. Jag tänker i alla fall fortsätta göra så gott jag kan för att skrämma bort allt med päls och skydda packen. Det är mitt viktigaste i livet. Sen får man väl se genom simhuden vad gäller morsans kärringfasoner med solidaritet och skit. Kniper det så kan jag ju alltid flytta till Fru K eller Paddbenet i Malmö igen.

So long, ching-chong!