Jag och Clintan

Igår var vi typ hemma och chillade lite. Såg en asbra rulle med Clintan, Gran Torino. Asså det är svårt att inte slås av hur lika jag och Clintan är. Man skulle kunna tro att han och jag är typ nära biologiskt besläktade – vi har samma värderingar och karaktärsdrag rakt igenom. Vi är lojalast, rekoast, coolast, självständigast, omutbarast, brudarnas favoriter, drar oss inte för lite fajt och dessutom krigsveteraner. Listan på superlativ skulle kunna göras hur lång som helst men eftersom jag inte tillhör den självgoda skrytsamma typen så stannar jag här. Clintan har dock gjort en riktig blunder som man kan stryka ur hans filmografi och det är Broarna i Madison County – en av världens värsta kärringsnyftare om ni frågar mig. Vi har inget gemensamt i den filmen, faktum är att jag bara har sett trailern för filmen, men det räcker för att jag ska känna antipatier. Å andra sidan har jag själv gjort bort mig fett en gång också, tur att det bara var romrom, Babban och morsan som såg. Morsan hade varit i Stockholm i tre dagar och jag och Babban da bopp hade bott med romrom under tiden. När vi skulle hämta morsan på tågstationen och hon satt sig i bilen så gallskrek Babban. Babban är typ universums morsgris i kubik och hon klättrade över till framsätet och hoppade jämfota i morsans knä. Babbans otäcka styva skägg med gamla matrester var överallt i morsans fejja (synd att hon var så grinig den gamla Babban annars hade man kunnat få sig ett extra skrovmål där, i skägget alltså). Jag råkade i all uppståndelse sträcka fram snudan för att se vad det var som hände i framsätet, något som jag fått ångra bittert. För samtidigt som jag lutar mig fram så vänder sig morsan om, och olyckligtvis så krockar min snuda med morsans mungipa och det hela ser ut som att jag frivilligt ger henne en puss. Men det är alltså inte sant, bara en önske-puss-dröm från morsans sida, även om morsan ständigt påminner mig om händelsen som hon refererar till som “den gången då Dino faktiskt pussade mig”. Jaja, skit händer, även den bäste kan ju få ett hjärnsläpp nån enstaka gång. Om vi är överens om att vi bortser från snedsteget Clintan gjorde i Madison County versus snudkrocken i bilen så funderar jag på om det inte är på sin plats att jag byter namn till Don Klint. Om inte Clintan vill byta till Clint-Dino förstås… Nej, det lät inte fränt alls, det lät mer som nåt muppigt dansband  à la Larz Kristerz eller Lasse Stefans.

Älska Klintan
Dobra ligger och snarkar med halvöppen mun hos morsan som vanligt.
Men jag och farsan vi har koll på läget. Alltid. Förutom när det är romantiska
draman – det är nämligen inget läge man behöver ha koll på.

Nu ska jag möblera om i diskmaskinen. Knackelibank och brakelibrak! “Neeej, Dino!!!”