Mera om farmor

Innan jag fortsätter berätta om superkärringen farmor Sydney så måste jag typ bara beklaga mig lite. Det är egentligen inget stort problem för jag tror att jag redan har hittat en lösning som fungerar. Men, morsan har skaffat sig icebugs – springskor med ståldubb. Jaha och? tänker ni då, så bra för henne. Hrmm… ja, det är bra för henne möjligtvis, som är en aning korpulent, men inte för mig som mer och mer börjar likna ett cykelställ. Fattar ni hur mager jag är och hur mycket snö det är ute? Fattar ni hur mycket morsan vill vara ute när hon har nya skor som till och med greppar på blankis? Hon är som en manisk bergsget och hela tiden ska jag och Cobra följa med. Så maxat osjälvständigt att man mår typ lite illa, morsan borde träna på att göra saker själv. Jag är trött på att hänga med henne som nån sorts andra klassens bodyguard  och träningspolare. Om jag ska fixa med sånt så måste vi omförhandla individlöneavtalet för 2009. Och det med basta. Morsan rasslar med kopplen och lockar med godis. Cobra sticker dit direkt och hennes svans går som en bordsfläkt i svettigt flugsurr. Fjäskunge säger jag. Själv slår jag dövörat till och ligger kvar i soffan. För min del räcker det gott med att ödsla några gula stänk på brevlådestolpen och sedan gå in igen. Men morsan i icebugs har faktiskt en akilleshäl; den visar sig om jag går precis snubblande nära mitt framför henne. Som den fjantiga dågglavver hon är så säger hon att jag ska akta mina små gulliga tassar för de brutala ståldubbarna och hålla mig på sidan. Eftersom jag skiter i det och fortsätter utmana morsans tålamod så brukar hon efter en stund typ tröttna på att snigla fram och till sist släppa av mig hemma och fortsätta ensam med Cobra. Jäss, jäss, jäss! Jag hade egentligen typ hoppats att hon kunde släppa av mig hos farsan någon gång så att jag kunde få ingelstakalkon och edamer när Cobran inte är med, men man får väl nöja sig med det lilla i tillvaron. Att få lite rast från pusskärringarna är gott nog i mitt degraderade liv.

Här kommer fortsättningen på farmors historia:

Helmer satt troget på farmors axel och beundrade palatset med skräckblandad fascination. Till och med farmor, som vanligtvis aldrig lät sig imponeras, stannade upp en stund och tittade lite extra på den magnifika byggnaden. På långt avstånd såg både farmor och Helmer hur ett växande antal svarta prickar i rörelse mot dem avtecknade sig i snön. De svarta prickarna närmade sig i en rasande hastighet och på ett par hundra meters håll kunde farmor och Helmer urskönja att det var ett drev med gigantiska, fixerade, slemkäftade ulvdåggar. När alfaulven nådde fram till farmor och Helmer tvärnitade han och tecknade åt de andra att göra halt. Farmor vände kinden till, stod stilla och avvaktade skeendet. Alfaulven, som kom av sig en aning av farmors manér och storslagna uppenbarelse, harklade sig och frågade med så god hövlighet som han behärskade vilka de var, var de kom ifrån och vad de ville. Helmer som drabbats av tillfällig nervös näbbhäfta lät farmor sköta snacket för dem båda. Alfaulven som direkt fattat tycke för farmors person blev om möjligt än mer exalterad när han fick höra vilka meriter farmor hade med sig från arbetslivet. Eftersom hans arbetsgivare, greven, inte hade någon kvinnlig anställd i säkerhetstjänsten så förklarade han att farmor var hjärtligt välkommen på audiens samma natt i palatset. Alfaulven sa också att greven med största sannolikhet skulle vara högst intresserad av att anställa ett praktexemplar från dingosläktet som visat prov på lojalitet, mod och goda ledaregenskaper. Farmor och Helmer fick följande natt uppleva ett förtrollat gästabud i grevens sal. Anställningen var ett faktum liksom de gnistor som slog mellan farmor och alfaulven.
 

Kärlek på palatset
Det typ sprakar om farmor och alfaulven. Jag vägrar att spraka med kärringar. Har aldrig gjort kommer aldrig att göra.

Farmor och Helmer stortrivdes hos greven och gjorde sig snabbt oumbärliga. Helmer blev en uppskattad hovnarr och gifte sig så småningom med den snyggaste korppuman av alla. Han och frugan ägnade dagarna åt att cirkulera runt utsiktstornen och lägga färgglada ägg i sprickorna invid skorstensmuren. Farmor och alfaulven tuggade på varandras öron och fick ganska snabbt en hög med vilda illbattingar som växte upp till äkta piratulvar med det ädlaste blod och lysande framtidsutsikter. En efter en flyttade piratulvarna från grevens slott och spred sig runt om i Europa där de samtliga blev mycket framgångsrika yrkesutövare. Farmor och alfaulven tjänstgör än idag hos greven och bor numer i ett av annexen på borggården. Därifrån opererar de som världens mest ansedda strategiska expertis inom vakthundsbevakning.

Ceausescus palats
En gång mötte jag upp farmor och farfar i Bukarest när de var där på semester. Fy faan va lattjo det var, vi roffade käket av vartenda fetto vi såg!

Egentligen så skulle jag typ vilja stoppa berättandet här. Det är det här med farmor och alfaulven som är relevant liksom. Senare i släktträdet så finns nämligen tyvärr typ ett litet avbrott från det arv som jag hittills snackat om. Det är i och för sig uppenbart för alla att jag härstammar mest från farmor och alfaulven men jag vet inte om jag har någon lust att bjussa på detaljerna kring hur det kommer sig att (1) Harry är min kusin och att (2) jag bara väger 23 kilo. Jag ska klura lite på saken, kanske om Fru K kan bemöda sig om att skicka några GE så kan jag tänka mig att berätta vidare.

Ro hit med GE och kadaver era snåljåpar!

1 thought on “Mera om farmor

Comments are closed.