Isterkruka

Imorse sken solen, det droppade från taken och jag kunde nästan ana en ljummen vårbris. Allt var helt perfekt förutom en grej; de där retfulla mesiga snorkråkorna som satt i Romroms isterkruka och visslade. Ni kanske inte vet vad en isterkruka är men det ska jag tala om för er i så fall. Jo, det är typ godis som Romrom genom en fyra-fels-metod stjäl från mig, en stackars utmärglad, enögd och ärrad senior från ett rumänskt kärnkraftverksområde. Romrom själv hävdar att hon omfördelar resurserna mellan sina “små vänner” men det hör ju vem som helst med ordnade synapser att det hela är ett rån som endast kan legitimeras under den röda fanan, hammaren och skäran. Men visst, det är väl inte för inte som Romrom också gick under epitetet Kökets Ceausescu under slutet av 80-talet.

Det här är i alla fall receptet på isterkruka genom fyra-fels-metoden:

Först köper Romrom ett lamm och knycker åt sig alla möra fina köttbitar som hon själv vill ha (det är ok, jag hade gjort samma). Det som blir kvar när hon har tagit sitt är i stort sett några ynkliga benknotor och fettslamsor. Benknotorna kokar hon och skaver av till mig och Dobra – ja, just det – till mig OCH Dobra (första felet). Allt det smaskiga fettet smälter hon ner och gör oaptitligt genom att blanda i solrosfrön (andra felet). Sedan häller hon upp det i en terrakottakruka (tredje felet) med snöre i botten. Terrakottakrukan hänger hon ut till sina andra “små vänner” (fjärde felet).

Ja, där kan man snacka “små vänner”, sitter och pickar i sig av mitt godis och hånar mig med sina visslingar varje gång jag går förbi. Råkar man komma lite för nära så shejkar de bootsen och flyger iväg. Ha ha, snacka om mesar! Otacksamma, bortskämda, odugliga små snorkråkor det är vad de är. Jag har ganska svårt att föreställa mig hur de någonsin skulle kunna bidra med något till flocken. Det vore ju spännande att se hur det skulle gå för dem om de tjänstgjorde som vaktpippis eller diskare till exempel. Oavsett om Romrom delar ut fett och ister efter behov eller arbetsinsats så borde ju jag i båda fallen vara den som är mest gynnad. Eller!? Om Romrom åtminstone gav fan i att hänga ut krukan så kunde ju Dobra med sin tapirnäsa och slipstunga komma åt innehållet. Även om det inte är nåt för mig att jävlas med så är det ju lite bättre om snasket stannar inom flocken så att säga. Jag ska säga åt Romrom att den enda pippin jag kan tänka mig att dela med är farmor Sydneys papegoja, det var en färgstark pippi med koll på läget det.  

Apropå pippi så var min kusin Bertram förbi en sväng idag. Förutom att han tappade fläskpannkaka på golvet – mycket uppskattat – så tramsade han och morsan med sina ulltussar och fixade ihop ett par kycklingar. Jag har döpt dem efter Bertrams päron, Kulan och Bejkon. Kulan är alltså min moster och jag kallar henne Kulan eftersom hennes näsa ser ut som en kula, i varje fall längst ut på tippen. Bejkon heter egentligen Peppo Bejkon men jag kallar honom bara Bejkon för det är godast. Speciellt knaperstekt.    

Kulan & Bejkon
Kulan till vänster och Bejkon till höger. Ni ser ju själva att de här mupparna inte är släkt med mig. Det är desto mer uppenbart att de är päron till tönthundarna Zorro, Kissa och Loppan. Hur de har kunnat få såna reko biologiska ungar som Sullbror och Bertram kan ingen begripa.

Bonnes paques!