Morsans svaga ögonblick

Asså för det mesta så suger det fett när Harry hör av sig och kör sitt krämarsnack. Men nu går jag i starka funderingar på att säga åt honom att komma till Sverige. Situationen på hemmaplan börjar faanimej bli olidlig. Morsan har nämligen kommit på att Dobra inte är ansluten till Björnligan – hon är däremot ninjafeminist, därav den svarta rånarluvan hon har över fejjan. Jag behöver Harry nu så att han kan avleda all uppmärksamhet från mig. Feministgalningarna älskar att hata såna som Harry och i Sverige finns det så många schyssta pumor att Harry skulle bli skogstokig och göra ur för sig på nolltid. Här är ju pumorna rätt hårt hållna av sina tråkiga päron också, så det kommer inte stå på förrän Harry är infångad i kärringarnas klor och jag framstår som den kastrerade, milda vafforiten. Asså, jag är ju alltid kärringarnas vafforit; men sen morsan läste Nina Björk har hennes cortex blivit förbannad av en häxas trollspö och allt hon ser nu ser hon ur genusperspektiv. Hallå! Det enda jag är intresserad av är att äta, kan man få göra det ifred utan att behöva bära den patriarkala skulden på sin redan belastade svankrygg? Jag är faan oskyldig, det är typ Harry också om ni frågar mig, men det kommer kärringarna aldrig att köpa. Harry kom hit!   

Varje gång jag känner lukten av Äckeldaisy eller hör hennes vedervärdiga debila frustande när jag går förbi huset som hon bor i så blir jag påmind om det fatala misstag som grumlar det genetiska arvet från min farmor och alfaulven. Men det är typ som i Bullens brevfilm: “personen i filmen har ingenting med personen i verkligheten att göra”, eller mer typ “det som ni kommer att läsa nedan gills egentligen inte och har ingenting med mig att göra, det är bara ett svagt ögonblick i min morsas historia”. Nu kommer förklaringen till varför Harry är min kusin och jag är så liten till växten:
   

Jo, det var min morsa – ja asså min andra morsa, min biologiska morsa – som hade en typ sökande period i sin ungdom. Hon gjorde lite revolt och så; typ hängde i kretsar som hennes päron tyckte att hon var lite för klävver, tuff och reko för. En smart, ädel och reslig brud på villovägar skulle man kunna säga att hon var. En kväll fick hon nys om att ett kringresande cirkussällskap skulle slå läger på vinplantagerna i Dobrogeadistriktet. Det hände ju inte speciellt mycket i Cernavoda så hon bestämde sig för att ta med ett par polare och lattja lite med cirkusartisterna. Cirkusdåggarna var ju typ värsta töntarna, de var förmodligen ättlingar hela högen till den där falska dingon som Farmor deporterade till Frankrike. Hur som helst så drog morsan iväg med en av pudlarna till en gård i närheten.   Där hittade de en tunna med jästa trampade druvor. Morsan med sitt äkta dingopåbrå var förtjust inte bara i kadaver utan även i bär och sånt, så hon började genast kalasa på tunnans innehåll. Pudeln rynkade på näsan åt druvsörjan men insåg ganska snart att han skulle ha chans att få till det med stans mest eftertraktade brud om han lät henne hållas. För varje slurp med druvröra som hon slafsade i sig sänkte hon garden och hennes normalt klanderfria omdöme suddades ut. Till sist tyckte hon till och med att den löjliga kanaljen till cirkuspudel var både charmangt och gullig. (Ja va faan, ni hör ju själva, “gullig”, det är väl knappast nåt att stå efter. Den dag någon säger att jag är gullig så är all trovärdighet och respekt borta.)  

 

Morsan & Tönten

Här har ni typ bästa morsan och den där sliskigt påträngande muppen som egentligen inte är släkt med mig.

Ja, ni fattar ju resten själva. Ett plus ett blev ungefär sju. Cirkusen åkte ett par dagar senare, och gudskelov pudelmuppen med den, morsan flyttade ner till sina systrar vid kärnkraftverket och så fick hon bland andra mig. Så var det med morsans misstag. Den som får sota för det är jag eftersom jag överallt träffar på slemkäftade mördardåggar som vill ta kål på mig. Och jag är, på grund av den här grumlingen i genetiken, inte fysiskt utrustad för strid, mentalt och temperamentsmässigt har jag dock allt jag behöver för att dänga upp de flesta. Nu var väl i och för sig inte morsan den enda på den här tiden som gjorde fadäser i Dobrogea. Det gick liksom nån trend i dåggkulturen och morsans systrar gjorde väl ungefär samma prylar kan man säga. Jag menar, det är ju kusse Harry ett levande bevis på. Harrys farsa kom till kärnkraftverksområdet med en kringresande italiensk skokrängare med smort munläder och bakåtslickat hår. Det lyser igenom kan man säga.

Tja dårå.