Nya saabserien

Jo, asså jag har ju egen bil och morsan som privat chaufför. Det är rätt hygglo faktiskt för jag vet ingen annan dågg som har det. Snacka skrytfaktor högstatus. Andra hundar brukar bra få åka med, ungefär som Babban fick göra förut och som Dobra da Cobra får göra nu – när jag känner för det förstås. Min bil heter Viola, fast somliga kallar henne för Don Dinos koja, och hon är en riktig rarri. Viola är faktiskt en sån exklusiv rarri att hon inte ens finns med på kvällstidningarnas listor över “så mycket är din saab värd”. Man har ju en hel del goda associationer till den ovärderliga gamla kärran, ända sedan jag kom till Sverige har hon ställt upp med sitt autoheated plyschklädda säte i vått och torrt. Och bäst av allt är att man alltid kommer till nåt schysst pläjs när man kliver ur Viola. Till exempel så kanske man hamnar i Malmö där man får leverpastej på tesked av Paddbenet, eller ute på stäppen hos Britt-Pitt där man får den obligatoriska skinkmackan, hos farsan med Ingelstakalkon och edamerrulle, eller hos Romrom där man kan leta undansopade smulor under köksmattorna. Den sist nämnda instansen hos snåla Romrom är väl kanske ingen höjdare men heller inte direkt o-bra. Romrom har andra kvaliteter, igår så hade hon faktiskt ett halvt styckat lamm på skafferigolvet och när hon hade kokat och skavt av allt som hon skulle ha så fick jag slamsorna som var kvar. På en skala från ett till tio så var det smakmässigt en klar tiopoängare, men eftersom Cobran skulle ha hälften så blir det också bara halva poängen. ÅÅÅH vad jag älskar kadaver, saknar dock likmaskarna som extra piff-i-all-krydda. Shit, jag råkade använda det där äckliga ä—ordet, det var inte meningen. Glöm det!

Jorå så att jag har i alla fall kommit på hur man ska rädda och förnya Violas skapare. Jag ska skriva ihop ett CV idag och skicka till Maud Olofsson ifall tanten kan greja så att jag får sitta i den kreativa arbetsflocken  som innovatör. Jag är nämligen helt säker på att hon kommer att ändra sig, tack var the Don, och vilja satsa på saab som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Jag har nämligen upptäckt att Viola inte bara är en lojal kärra, hon är även skitbra som igloo. Man kan göra hur bra prylar som helst i en saab-igloo, man kan sätta på värmen, lyssna på nån schysst balkanbeat typ Superstar Orkestar och viktigast av allt – få en stunds lugn och ro från morsan och Cobran och smaska i sig GE i lugn och ro. Fatta att jag ska lansera nya saab med en slogan som: “saab är så mycket mer än en pålitlig kärra, saab är din bästa väns igloo”.  För grejen är ju den att det finns så många dågglavvers i Sverige och alla kommer ju att vilja köpa saab-igloo till sina hundar och därmed har man nått en helt ny målgrupp på marknaden. När man kör PR för den här prylen sen så kan ju jag ställa upp som modell – under förutsättning att jag får rejält med GE-pröjs förstås – och göra min unika psykotelepatisomagrej. Ja visst; “Nya saab lanserar dåggspa serien” eller kanske “Don Dino räddar jobben i Trollhättan för en livstidskonsumtion av grisöron”, så ska det stå på löpet om nån vecka! Man kanske kan köra nåt samarbete med Wunderbaum under själva lanseringen också eftersom jag saknar den ljuvliga doften “Slaktbod”. Det vore helt akkurat!

Saab-igloo
Det är låssprejen som är nyckeln till Viol-Igloon och den vaktar jag. På så sätt har jag kontrollen så att Morsan och Maritn inte drar iväg nånstans utan lov.Jäss box! Hörs sen då.