Veterinär Pälser

Lillsyrran har fått frispel. Jag å morsan blir typ helt nervösa på henne. Hon springer fram och tillbaka å verkar tro att hon typ är en gammal get eller nåt. Hon äter eterneller, flisar vedträn och smaskar blomjord. Ja, asså det är typ prylar som jag helst undviker. Babban höll på sådär också – gick runt och tuggade på gräs och skit. Det där med att bulka har liksom aldrig varit min grej. Jag kommer aldrig att bli vegetarian, sån dynga kan andra hålla på med. Nej – animaliskt fett och råprotein ska det vara! I kopiösa mängder. Det är föda för en riktig Don det.

Hur som helst så tror jag morsan blev lite blödig för igår så fick vi besöka veterinär Pälser. Fattar inte varför hon skulle släpa med mig dit – jag är inte sjuk – har aldrig varit och kommer aldrig bli. Det är liksom en principsak att vara odödlig. Ju mer prövningar man utsätts för desto mer motståndskraftig blir man typ. Och det jag inte har varit med om det är faan inte värt att uppleva. Strålskadad sedan valpben, jagad med påkar, halvens uppäten av kampdåggar, manglad av en Daccia och till råga på det kroniskt undernärd. Fatta vilket motstånd jag har utvecklat! Jag tänker aldrig bli sjuk. Dessutom hatar jag veterinär Pälser. Om det ska va veterinärer så ska det va brudar. Antingen såna där med stor stjärt som rullar köttbullar på fritiden eller gråtmilda brudar med leversnittar i fickan.

Dino hos optikern
Om alla veterinärer var så här så skulle det inte va nåt problem att få ögat kollat.

I alla fall så fick vi sitta å vänta i ett rum där det luktade jävlit konstigt – typ som min äpplesherry fast starkare och en massa obestämbara pälslukter. Sedan kom veterinär Pälser in i rummet å då tänkte jag passa på att berätta “who’s da king” så jag skrynklade ihop pannan, mötte hans blick, skällde och kastade mig emot honom. Aktionen skulle lätt ha gått i lås om det inte vore för att diplomatiska muppmorsan har tjyvtränat upp sin reaktionsförmåga och ryckte undan mig. Skit också! Doktor Pälser är seg och grå och pratar ungefär som den där hundtränaren Görel i Mia & Klara, fast han pratar mycket högre och med mörkare röst. Så luktar han lite sur lökig nervös-svett och klappar alldeles för hårt på huvudet. Ja, vad faan trodde han då, att jag skulle ligga och vifta på stumpen å typ låtsas att han är ok? Glöm det. Såna där gubbar ska man passa sig för. Morsan sa åt honom att sitta ner om han var rädd om röven medan hon lyfte upp Cobran på undersökningsbordet. Snacka chicken då  – det är bara för att jag inte ska få chansen att ta revansch på hans sega skinkor. Det värsta är att Pälser är förtjust i Cobra för han pratar ryska med henne och kallar henne för älskling och pussar henne på huvudet. Fast Cobra och morsan fattar ju ingen ryska förstås. Veterinärus Slemmus-slemmo är min kommentar.

 

Veterinär Pälser
Ha ha, nästa gång ska jag förbereda mig bättre. Då ska jag ta med mina polare och Romroms tama krokodil så ska vi ge Pälser ett riktigt hästbett i röven.
 
 

 

Till sist konstaterade Pälser att Cobran hade nån speciell röd fisk i halsen som inte skulle bo där, ton-sill hette den visst. Och precis som jag redan visste så fick morsan ett kvitto på att jag är hur frisk och smärt som helst. Synd att kärringar är så kassa på att lyssna på vad man säger. Jag sa faktiskt åt henne flera gånger att hon skulle lämna mig hemma hos farsan och köpa GE för mina veterinärpengar. Hur trög som helst.

Hej då.