Bonnes paques!

Det är påsk. Påsk är bra – då får jag påskägg, ett på långfredagen, ett idag och ett imorgon. Det är visserligen samma färgglada töntiga pappägg hela tiden som fylls på med samma saker men det är faktiskt inte vilken påfyllning som helst. Det är nämligen älgmärgben. Jag har inte fått ett riktigt märgben sedan november. Det är Dobra da Cobras fel. Morsan nojjar att vi ska bli osams för att märgben triggar våra dingo-instinkter. Men så funkar det inte – när jag har märgben så går jag nämligen in i en trans som inte bryts förrän varenda smula är borta. Jag har inte tid att tjafsa med Cobran och världen runt omkring mig suddas ut och försvinner i en mental transsylvansk morgondimma. Jag är en sann gourmand och livsnjutare ända ut i simhuden.

Cobran däremot, vet ni hur galen hon är? Hon tar sitt märgben, tittar sig misstänksamt runtomkring och smyger med sänkt huvud iväg till skinnsoffan. Där petar hon ner benet så långt det går mellan ryggkuddarna och sittkuddarna, täcker sedan över benkilen med fårskinnsfällen, filten och ett berg med soffkuddar. Sen sätter hon sig en meter ifrån mig och psykar mig och väntar ut mig, som om jag skulle lämna mitt ben obevakat en sekund i närheten av henne. Aldrig. Glöm det. Så fort någon rör sig i närheten av hennes märgbensbegravningsplats cirkulerar hon runt som en tokig hönsmorsa och morrar. Vilken jävla virrpanna! Jag fattar inte varför hon inte bara kan trycka i sig benet. Varför ska hon hålla på och hamstra? Det är det jag sagt hela tiden. Det är Cobra som är en hamster. Inte jag.

Ja, ja, ja! Påsk är lika bra som födelsedag. Mera, mera, mera!
Ja, ja, ja! Påsk är lika bra som födelsedag. Mera, mera, mera!

Det finns en hållhake med märgbenen. Det är att morsan försöker övertyga mig om att det är Zorros förtjänst att vi har tillgång till dem och att jag därmed borde visa lite tacksamhet gentemot Zorro. Zorro är min enfaldiga supertöntiga dårkusin som bor ute i skogen. Zorro stammar när han pratar, hans röst låter som Ingvar Carlssons fast med jätte bred lantis-dialekt plus att han pratar så jävla långsamt att man hinner somna typ hundra gånger innan han har avslutat en mening. Jag gillar rumänsk klipskhet och tempo – Sverige suger på det viset. Generellt sett är dåggarna här förvånansvärt osjälvständiga och korkade. Zorro är inget undantag.

Zorros jobb är att få stopp på älgarna i skogen så att hans farsa Bejkån kan panga älgen. Så fort älgen har ramlat ihop så kommer Bejkån och tar den ifrån honom – och Zorro tönten säger ingenting, han är typ tacksam för att han får beröm av Bejkån. När jag ifrågasätter Zorros kompetens och manlighet – ja, han har kulorna kvar – så brukar hans päron säga att han är den bästa jaktdåggen som finns i distriktet och lite sarkastiskt ställa motfrågan ”Hur det går med din karriär Dino?”. Undertonen är liksom att Zorro skulle vara skicklig och ödmjuk medan jag skulle vara hans motsats; lat och oförskämd. Jag svarar för det mesta att min karriär har gått från att vara en glow-in-the-dark-dågg utanför ett rumänskt kärnkraftverk till att få massage vid teven på en soffa i Sverige och äta märgben som någon annan har dragit in. Det ni. Det är vad jag kallar karriär. Snacka om klassresa asså.

Här är Zorro, eller Zorry, som jag brukar kalla honom för - tillsammans med en av sina drygskåpssystrar Loppan. Zorry är typ lika skräckinjagande som ett påsklamm. Suck.
Här är Zorro, eller Zorry, som jag brukar kalla honom för - tillsammans med en av sina drygskåpssystrar Loppan. Zorry är typ lika skräckinjagande som ett påsklamm. Suck.

Hur som helst så kommer jag aldrig att bli bästis med Zorro. Jag kan inte respektera nån som ser ut som en varg och beter sig som en sälunge. Men han kan ju gärna fortsätta dela med sig av sina byten. De kittlar dödsskönt i rumänsk kista!