Cobra da cathunter

Snacka om att cobran är lurig alltså. Ibland blir jag riktigt mallig över att hon är min lillsyrra. Så jävla tuff så vilken svennedågg som helst skulle dra svansen som ett metspö mot hängbuken.

Hrm… I fredags när vi skulle ut på kvällspink så typ ”råkade” Cobran slinka ur sitt halsband bakåt när hon såg grannens vidriga kattkräk och tillika retsticka. När Cobran drog efter kattkräket fick jag nöja mig med att lägga av ett avgrundens sympativrål där jag stod fjättrad i morsans bojor. Jag har under en lång tid också suktat efter att få nypa den där fräcka jäveln.

Jag minns exakt känslan när man för första gången upptäckte att man kunde backa ur halsbandet. Själv var jag nere vid vattnet – East side, Malmö City – när jag gjorde min första urbackning. Jag fick syn på en pudel som stirrade på mig och kallade mig för svartskalle. Jag gjorde en liten backning för att ta sats, halsbandet drogs av, och jag bara manglade framåt för att ge den rasisten riktigt på snudan. Men, morsan hann tyvärr ingripa och lägga kopplet som en lasso runt halsen på mig innan jag hann slutföra mitt uppdrag. Skit asså. När man för en gångs skull har chans på omedelbar vedergällning. Sånt är respekt. Ingen hånar the Don, varken kattkräk eller rasistpudlar.

I fredags kom inte Cobran längre än till äppelträdet. Den fega manipulativa klofräsaren tog skydd ett par grenar upp – lite trist – för det var en riktigt bra show när katten överraskat jamade till och drog iväg som en skållad råtta. Men hon är faktiskt riktigt smart lillsyrran – lite oslipad bara. Hon typ memorerade halsbandsövningen som ger frihet och igår morse när hon såg några måsar så körde hon exakt samma pryl; en galant och smidig vågrörelse med nacken och sen ett par steg bakåt så var hon fri, igen. Och jag lovar – hon höll nästan på att fixa ett skrovmål av färskt fjäderfä åt oss båda. Grejen är den att så fort måsarna lyfter eller katterna klättrar upp i trädet så tappar Cobran liksom intresset och vill helst tillbaka till mig och morsan så fort som möjligt. Och morsan som är snabb att fånga min uppmärksamhet med ett par knastertorra kulor brukar lura mig till att lubba med henne och dra ifrån Cobran. Effekten blir den att Cobran springer så fort hon nånsin kan för att komma ikapp.

Det är viktigt att lämna över en del befogenheter till yngre generationer och Dobra da Cobra har helt klart visat att hon pallar trycket. Men nog faan blir man sugen på att knipa en skata eller en katt emellanåt - men man måste ju tänka på att inte spilla några onödiga kalorier också.
Det är viktigt att lämna över en del befogenheter till den yngre generationen och Dobra da Cobra har helt klart visat att hon pallar trycket. Nog faan blir man sugen på att själv knipa en skata eller en katt emellanåt - men man måste ju tänka på att inte spilla några onödiga kalorier också.

Rätt surt faktiskt att man tvingas välja mellan torrmat och syrrans performance – jag hade gärna ätit och samtidigt tittat på. Det är ju så man har livskvalitet i Sverige, man sitter bekvämt och trycker in energitäta prylar i käften medan någon annan underhåller. Det gillar jag.

Nu måste jag gå och vila en stund efter frukosten. Hej då.