Going Cernavoda

Morsan åker till Rumänien i morgon. Rätt hygglo faktiskt – för mig alltså. Romrom och Farsan ska ha delad vårdnad om mig och syrran i några dagar. Cobran är väl inte lika nöjd – hon är ju en sån där riktig morsgris som till och med sover i 120-sängen hos morsan på nätterna. Enda chansen att jag skulle sova tillsammans med brudarna är om det var en 220-säng med grisöremadrass och jag kunde få ligga ifred på kanten i fotänden. Såna sängar finns inte så vitt jag vet. Dags att uppfinna en? IKEA!?

Morsan är så jävla nöjd när hon ska iväg och träffa alla dåggarna i hägnet. Jag vet ju själv att det finns en massa kärlekskranka dåggar där som pussas frivilligt med kärringar. Fast det gjorde aldrig jag. För mig är det obegripligt hur man kan åka till Cernavoda av fri vilja. Jag skulle aldrig vilja byta bort min soffa, allt käk (fast det är ju för lite så klart) och fjäsk från folk här i Sverige mot en massa hungriga bråkstakar i en hundgård i Rumänien. Glöm det.

Man är ju skapligt nöjd att man slipper bo här nuförtiden. Den där svarta dåggen med vitt på bröstet är morsans favorithund, han heter Clive. Fast hon greppade att jag aldrig skulle acceptera honom så Cobran fick flytta hit i stället. Som att välja mellan typ skabb eller tonsillit.
Man är ju skapligt nöjd att man slipper bo här nuförtiden. Den där svarta dåggen med vitt på bröstet är morsans favorithund, han heter Clive. Fast hon greppade att jag aldrig skulle acceptera honom så Cobran fick flytta hit i stället. Som att välja mellan typ skabb eller tonsillit.

Att morsan åker själv är visserligen förknippat med en viss risk. Kommer ni ihåg hur det var i höstas? Först skulle hon ner och rota i mina rötter. Där blev hon angripen av en massa kärlekskranka jyckar som svansade efter henne och typ tjatade och fjäskade för att få hänga med till Sverige. Hon hade lovat mig på heder och samvete innan hon åkte att jag skulle få va själv och ta det lugnt och ha ensamrätt på allt käk resten av livet. Ja, eller hur! När hon kom hem så sa hon att hon träffat en brud som hon skulle åka tillbaka och hämta. Den perfekta bruden för mig. Jag som inte ens gillar brudar. Så gick det en månad och mycket riktigt så stack hon iväg och hämtade hit Cobran – trots att jag protesterade.

Det funkar ju rätt skapligt nu i och för sig, med Cobran alltså, och morsan är ju nöjd och jag slipper de värsta träningspassen och de slaskigaste pussarna. Det är ju helt klart en lättnad! Men det man bävar för nu är ju att hon ska komma hem nästa vecka och säga: ”Hej mina små älsklingar jag har längtat så mycket efter er och jag har träffat en perfekt kompis åt er”. Jag vill faan inte ha några fler syskon. Och det vill inte Cobra heller. Så det så.

Ikväll ska jag hämta Fru K på tågstationen. Jag har längtat efter henne. Det är dags att friska upp vårt muntliga hyresavtal också i fall morsan får för sig att släpa hem nåt mer rumänskt drygskåp. Jag har alltid en soffa hos Fru K i Stockholm om jag vill. Det har hon lovat. Plus att hon älskar mig. Bara mig. Dessutom ska jag få min uteblivna julklapp av henne med ränta ikväll också. Jäss, jäss, jäss!

Vi hörs nästa vecka då.