Prosten

Det här med tilltalsnamn kan man ju inte låta bli att grotta vidare i. Skallepär har inte synts till på länge och därmed har den värsta råtthysterin lagt sig. Dobra har fått tillbaka sina vanliga smeknamn som Tapirnäsan, Drygskåpet och Slipstungan. Själv slipper jag tillmälen som Guldhamstern men i stället har de börjat använda det gamla beprövade vedervärdiga tilltalet ”Prosten”. Ja, nu fattar ju alla att epitetet Prosten inte anspelar på min persons kristlighet, kristlighet – det får nån annan hålla på med. Nej, Prosten är en förkortning av något helt annat. Risken finns att flera dågglavvers kommer att vilja adoptera mig när de hör vilken stygg association som ligger bakom Prosten.

När jag var ny i Sverige bodde jag i Malmö. I Malmö finns det hur mycket snuskiga dåggar som helst med betydligt mer tvivelaktig bakgrund än vad jag har. Nån annan dågg pinkade ur sig små vidriga parasiterande urinmaskar som sedan flyttade in i ledningen på mig. Det var som att pissa taggtråd och jag slutade att lyfta på benet och tvingades köra brudstilen när jag urinerade. Den hukande brudstilen gjorde att det mesta pinket alltid träffade mina framtassar. Men ingen har väl dött av lite urindoft från fötterna för fan.

Över julhelgen det året åkte vi till Romrom och hälsade på. På annandagen så utbrast hon: ”Vad är det som luktar? Är det granen? Det stinker ju gammal prostatagubbe i hela huset!” Morsan var lojal och höll färgen men till slut lyckades Romrom lokalisera odörens epicentrum till mig. Sen dess kallar hon mig lite nedlåtande för Prostatagubben – som sedermera blev bara Prosten. Hon säger ”Prosten” när hon typ vill förminskliga mig och dämpa min manliga utstrålning så att säga.

Prosten
Fy faan, jag blir rädd för mig själv när jag ser det här. Jag som är så dynamisk och livfull ser ut som en jävla gengångare. Prost blir jag aldrig.

Jag har fortfarande för vana att kissa mig själv på framtassarna lite då och då. Jag tycker nämligen att det är jävligt drygt att lyfta bakbenen högt i sidled, speciellt på morgnarna. Man är ju ingen akrobat heller. Akrobatik och morgonpigghet kan morsan och Cobran hålla på med. För övrigt så ser jag det som en ren bonus om jag kan reta kärringarna lite grann ibland.

Förresten så är mitt pinkeri ingenting i jämförelse med morsans ”brasgädda”. Det var en stinkbomb så grandios att den kräver ett helt eget inlägg. Jag ska ta och skriva en blogg om brasgäddan framöver.

Passa er för Capillaria Plica i röret.