Åter till vildmarken

Vi är tillbaka i vildmarken igen. Rätt soft eftersom man börjar komma i skaplig skogsform inför den här säsongen. Jag känner mig faktiskt hungrigare än nånsin och superatletisk, fattar inte vad morsan gnäller om när hon säger att jag har blivit ”rund”. Jag är inte rund – jag har däremot kraftig benstomme med mycket muskler på. Med tanke på hur lite mat jag får så är det helt klart en matematisk omöjlighet att jag skulle kunna gå upp i vikt.

Livet i skogen innebär rätt så mycket frihet, dessvärre finns det inget att utnyttja friheten till. Katterna sitter inte och lurar bakom syrenhäcken, vidriga Daisy står inte på löplina och vrålar smädeord, det finns knappt några mopedister att bita i röven ens. Men det är i alla fall schysstare än att ha det som min biologiska morsa hade det i Cernavoda när hon växte upp. Asså Farmor Sydney och Alfaulven drog ju in en del stålars på sin vaktverksamhet och skickade jämt pengar till morsan. Den pekuniära situationen kunde hon inte klaga på. Problemet var i stället att det typ inte fanns något att köpa för pengarna. Snacka antiklimax – att ha fett med monetas som skulle kunna räcka till flera tusen sunkiga grisöron men när man kommer till affären så gapar grisöronlådan tom.

Hrm… i skogen får jag alltså vara totalfri men det händer nada. I stan måste jag ha koppel trots att det finns hur mycket prylar som helst att fixa med. Det ena verkar liksom utesluta det andra, suck. Finns det inte någon förening som man kan skriva och klaga till!? Det mest spännande som händer här är typ när morsan släpper en fis eller hör en miniråtta som prasslar i skafferiet. När vi är ute så går hon dessutom runt och sjunger hela tiden för att det inte ska komma några älgar eller vargar. Hon gör verkligen sitt yttersta för att inget överraskande och stimulerande ska hända.

Dingochamp
Här har morsan klämt ned röven mellan mig och Cobran när vi spanar efter fula pippis.

Men idag hände en rätt kul incident i alla fall. Cobran trampade i klaveret för ovanlighetens skull – NOT!! Ha ha, det gör hon ju hela tiden. Vi gick lösa efter morsan i skogen, och följde den stränga förhållningsordern om att gå ”bakom”. Att vi måste gå bakom är så klart för att morsan ska se alla kul grejer som mot förmodan skulle kunna tänkas dyka upp innan vi får syn på dem. Jag brukar ge morsan lite försprång genom att sacka efter eller kliva ner i nåt dike en stund för att vi inte ska se ut som världens tråkigaste andfamilj på söndagsskoleled. Man vill ju hellre se ut som en raggig, hungrig vargflock, visst då! Jo, i alla fall så vart jag törstig så jag smög ner till sjön som vi gick jäms med och balanserade skitnoga så att jag inte skulle bli blöt om tassarna när jag drack. Cobran trodde att det var en invit till olydnad så hon blev typ asglad, hängde på, tog sats och skulle hoppa över mig samtidigt som hon försökte svinga sig i mitt nackskinn. Ja, asså den bruden vet inte hur den här vattenprylen funkar för hon trodde nog typ att hon kunde springa på sjön (det är väl oklart om ens Jesus kunde göra det så varför skulle Cobran kunna). Morsan stod och höll färgen när Cobran sprang rätt ut i sjön med ett galant skutt över mitt huvud och gjorde värsta magplasket. Jag och morsan stod och garvade åt Cobrans förvånade uppsyn där hon simmade runt, skicklig som en bäver och hal som en ål. Hon är rätt cool faktiskt, Cobran alltså. Fast själv sätter jag en ära i att inte ha blött ner mig sedan personalen i Rumänien schamponerade mig inför avresan till Sverige för tre år sedan. Jag kan inte direkt säga att jag har några planer på att blöta ner mig nåmer heller. Nävver – ävvär. Pälsvård och bad, det kan brudarna ha för sig själva tycker jag.

Ikväll kommer Teve-August hit. Jag har hört att vi ska få köttfärslimpa och risotto – då blir det mycket smaskig disk för mig att ta hand om. Jäss, jäss, jäss!