Ständigt blåst på konfekten

Jag har stött på bauta-trubbel. Det är tveksamt om jag ens behöver förklara vad det rör sig om egentligen. Det är ju så löjligt uppenbart att till och med en blind vandrande pinne skulle greppa hela grejen. Men tror ni att morsan fattar!? Nehej då.

Så här är det: Cobran har börjat gnälla på käket. Förut så brukade vi tävla om vem som åt snabbast, men nu har hon börjat välta ut matskålen, buffa undan kulorna en och en med sin långa tapirsnok, för att sedan provslicka lite, spotta ut kulorna och äta bara slaktavfallet där emellan. Härliga tider tänker jag – då blir det ju mer till mig. Det är ju både en rimlig och en logisk slutsats att jag äter upp maten som blir över när Cobran är klar. Visst då! Jag har ju inga problem med att äta vare sig torra kulor, blöta kulor eller till och med äppelskruttar och vitkål. ”Jo näjm it and Aj will eat it!” skulle man kunna säga. Gränsen går typ vid piri-piri och pfeferoni, det smakar skit, i synnerhet om man råkar bita i dem just som man njuter under triumfen av en upphittad kebabrulle med mild sås.

Det här är typ bästa som finns, fast ruccolan äter jag sist. Jag gillar inte antioxidanter och vitaminer nåt vidare fast om det finns så duger det.
Det här är typ bästa som finns, fast ruccolan äter jag sist. Jag gillar inte antioxidanter och vitaminer nåt vidare fast om det finns så duger det.

Min skål med mat slinker i alla fall ner på ungefär 30 sekunder. När jag är klar har Cobran precis börjat lukta på sin mat. Jag brukar inta liggande position på typ två meters avstånd – jag verkar oberörd när Cobran spanar in mig men så fort hon är upptagen med käket så stirrar jag på henne och håller mina framben korsade för lite extra tur. Långsamt brukar jag krypa framåt – en centimeter i taget så att ingen ska märka något. När jag har ungefär en halvmeter kvar fram till syrran så brukar hon titta upp och rycka lite i snudhåren och flasha gaddarna. Då vänder jag andra kinden till och backar en aning, men bara så lite som krävs för att hon ska bli nöjd. När Cobran har rensat krubbet på allt smaskens och drar därifrån så kastar jag mig över skålen så att ingen annan ska hinna före. Men vad händer då, kan nån gissa!? Jo morsan det gamla ärkesumot tar sig ton och säger ”Nej Dinofino mitt Svullogullo, det där sparar vi till sen ifall Cobra blir hungrig senare”. Hrm… jag blir helt mållös, jag som brukar kunna replikera på det mesta.

Hrm... vem har världens snyggaste ben? Fru K är helt säker på att det är mina kungliga gener som gett mig detta ädla och förfinade kroppsspråk.
Hrm... vem har världens snyggaste ben? Fru K är helt säker på att det är mina kungliga gener som gett mig detta ädla och förfinade kroppsspråk.

Det värsta av allt är att jag misstänker att detta är ett listigt och utstuderat drag från Cobrans sida. Hon har inte svultit lika mycket som jag i Rumänien så hon har inte riktigt utvecklat samma hungerkänslor. Därför klarar hon av att behärska matsuget och använder detta som maktmedel för att manipulera morsan och kunna lura till sig mer köttslamsor och mindre kulor. Själv tycker jag att jag borde få någon form av kompensation för mitt handikapp. Ett extra märgben någon gång då och då kanske för att jag låter mig mutas till allsköns träning och föregår med gott exempel. För om jag hade valmöjligheten att kunna avstå från kulor så skulle jag också späka mig i väntan på de riktigt smaskiga höjdarna. Men vad faan, allt som går att äta och finns tillgängligt måste ju ätas upp, basta.

Romrom sms:ade häromkvällen och sa att hon saknade mig i tevesoffan. Hon lovade att det fanns en massa köttputs från frysboxen hos Kjell-Speciell som jag ska få nästa gång jag hälsar på. Och det blir på fredag det. Romrom gör inga undantag för kräsmagade, tapirnästa cykelställ, hon är liksom en större hundmanist än vad morsan är.

På återseende era privilegierade kylskåpsinnehavare. Suck…