Frolicvinst och filévinst…

Nu är vi i skogen. Det gillar morsan. Jag med, i alla fall i måttliga mängder, för egentligen är jag en stadsdågg – det går aldrig ur. Det är ju typ så man vuxit upp asså; industri, betong, grusvägar, sönderbrända gräsmattor, rostiga bilar som låter illa, sophögar med ibland ätbara smulor, i slagsmål med hungron och stöddon, skälla på folk och bita närgångna cyklister i röven så man får chilla ifred. Att vara i bushen med morsan och Cobran är liksom totalt det motsatta. Det för lite slåss, för lite mat och för lite vila. För lite macho och för mycket brudar helt enkelt. På den tiden Babban med Bopparna hängde med så var det typ lite bättre än det är nu. Det var liksom hon som la ribban för utomhusaktiviteterna och den kärringen var ju tvärkool. Hon ville mest ligga och sola, enda gången det blev fart på Babban var när nån av fula kusinerna dök upp eller den retsamma grannkatten. Då jävlar fick Zorro sig ett häng i lösskinnet och Babban kunde få skägget fullt med kattklor.

Annat är det med Cobran, hon är ju typ högt och lågt och överallt samtidigt. Som Hacke Hackspett på julafton. Hon låter likadant också. Det räcker med att det blåser ner ett löv i gräset så är hon där på en svinblink med spetsade öron och rest ragg och snackar. Värst är det när man ska ut och plocka bär. Plocka bär är normalt en stillsam och relativt njutbar skogsaktivitet den här tiden på året (jämfört med den vanliga monotona marchfarten som morsan kör). Jag arbetar alltid metodiskt i hallonsnåret ungefär trettio centimeter ovanför markhöjd och plöjer mig successivt framåt. Ja, vad faan tror ni, det är alldeles för obekvämt att böja sig ned eller sträcka sig upp när man har ärrbildning i bogen och bara ett öga att se med. Äthöjd ska det va! Morsan kan väl ta hallonen på udda höjd i stället – hon som uttalat gillar att gymnastisera. Det är inte helt fel heller när morsan ställer ifrån sig hinken obevakad någonstans, då slipper man ju hålla på och krångla och jävlas själv menar jag. För att inte tala om när hon ställer ifrån sig kånken med korvmackor… det är jammi-jammi, smackelibang. Men det var då alltså, före Cobrans inträde i packen.

Nuförtiden existerar varken begreppet arbets-ro, mat-ro eller bär-ro. Cobran flyger sniffandes över hyggena som en skuddrobot. Om hon inte hittar nån gammal grävling att skrämma upp eller nån tjäder att nacka så tar hon sats och målsöker på mig. Tro inte att hon kör en schysst match heller. Nej då, drygskåpet siktar notoriskt på blinda sidan när man står helt oförberedd i hallontrans. Igår sprang hon över mig så jag välte, snudd på voltade, typ tre gånger. Jag har inte tid med dryga fjortisbrudar när jag är i Smaskihallonenland och Cobran fattar över huvudtaget nada av det här med bärätning. Det är samma sak inomhus. Häromdan till exempel så hade morsan med sig två liter jordgubbar hem, en liter till sig själv och en till mig och Cobran att dela på. Själv hinner jag knappt känna den syrliga vitaminspäckade smaken för jag har så bråttom att svälja – man vet ju aldrig i fall nåt glufso kommer och snor gubbarna. Men när Cobran får en gubbe så smackar hon lite på den innan hon spottar ut den för att börja göra slagskott med tassen mot den – alternativt kastar hon upp den i luften med käften och fångar den gång på gång. När jag kvickt försöker sno gubben där den landar så tar hon ett jämfota skutt, ställer sig över jordgubben, reser ragg och visar tänderna. Det är bara att backa för husfridens skull, men vad faan… det grämer mig… hon ska ju ändå inte äta upp den. Så tar hon gubben igen, i demonstrativt syfte, och kör samma procedur; slagskott – jonglering – morrning, slagskott – jonglering – morrning. Småglin säger jag. Ett bortskämt löjligt småglin, det är vad hon är. Uppstudsig, fräck och tapirnäst. Syrran. Behöver jag ens påpeka att morsan är nöjd med Cobrans energi och inflytande? Feministpakt…

Förresten så det väl typ samma kilopris på jordgubbar som det är på köttfärs så jag fattar egentligen inte vad morsan håller på med. Hon måste vara rätt bränd i kolan som väljer att köpa sura antioxidanter när hon kan köpa färdigtuggat kött, bara att gapa och svälja. Perfekt! Apropå det så har jag hört att det finns en riktig donna som heter Lotta, hon bor utanför Stockholm, typ där Pinnen och Fru K bor. Lotta är en riktig Lääjdi som har fattat ett och annat om vad som är viktigt här i livet. Hon har två töntiga, tussiga och olydiga dåggar som har vuxit upp i mina kvarter back in Cernavoda. Dåggarna har visst satt i system att inte komma på inkallning om deras morsa inte har blodiga köttbitar i fickan så Lääjdi Lotta har börjat köpa oxfilé till dem. De får visst korvar och andra energitäta smaskingar också – helt andra prylar än det torrfoder som serveras här, i bästa fall med en skvätt makrill i tomatsås (jag är väl faan ingen katt heller).

Det värsta av allt är att det var min morsa som flög hem en av hennes tussdåggar. Fattar ni att Lääjdi Lotta hade en ledig plats hemma hos sig i höstas som jag hade kunnat ta förutsatt att jag vetat om att den var ledig!? Skit, skit, skit säger jag. Jag undrar om man kan lägga en sen augustisemester och åka dit, slutet av bärsäsongen suger ju fett för då ska det plockas beska kassa lingon. Jag ska kolla morsans dator lite oftare så jag kan hålla mig à jour. Nästa chans jag har på oxfilé tänker jag inte missa.

Man är ju rätt nöjd med att ha lämnat sina gamla kvarter... Visst, jämfört med det här är det ju rätt skapligt ändå på nåt sätt att hänga med morsan, som att vinna 10 000 på triss ungefär - Frolicvinsten. Men ändock... det grämer mig att det finns dåggar som drog den verkliga miljonvinsten - filévinsten. Det hade kunnat vara jag.
Man är ju rätt nöjd med att ha lämnat sina gamla kvarter... Visst, jämfört med Cernavoda så är det ju rätt skapligt ändå på nåt sätt att hänga med morsan, som att vinna Frolicvinsten på Triss ungefär. Men ändock... hur störigt är det inte att man blev snuvad på Filévinsten. Det hade kunnat vara jag.
Om jag inte kan komma till Lotta så kanske hon kan komma hit och ta med sig lite krubb till mig. Hon är inte den som är den har jag hört. När hon mätte sin EQ i nåt test på Fäjsboken så började typ datorn pipa för hennes EQ-värden var för höga.
Om jag inte kan komma till Lotta så kanske Lotta kan komma till mig. Hon är inte den som är den har jag hört. När hon mätte sin EQ i nåt test på Fäjsboken så började typ datorn pipa för hennes EQ-värden var för höga.