Tantokulto

Ett par dagar innan morsan drog till Rumänien så fick jag lite kylda tassar. Jag har samma oro i kroppen varje gång som hon ska dra iväg eftersom man aldrig vet om hon kommer hem tomhänt. Och med tomhänt så menar jag inte om hon ska komma hem med presenter och godis som normala människor gör – för det händer aldrig; utan hur många utsvultna dåggar som hon har tänkt introducera i MIN pack. Jag glömmer aldrig sista helgen i november 2008 då morsan svek mig värry värry diiply då hon kom dragandes med tapirnästa, slipstungade, propellersvansade Cobran. Den typen av prylar måste förebyggas så långt som möjligt. Fast nu är det rätt ok även om höjdpunkterna i livet är när man får en paus från syrran då och då. Selektiv perception är annars en användbar vardagsmetod för att stå ut.

Bästa sättet att hålla packen intakt är om jag kan hindra morsan helt och hållet från att åka till Rumänien. Stoppa planet är dock lite drastiskt eftersom jag aldrig skulle orka jogga ända till Arlanda (snackade med Cobran som faktiskt orkar jogga – men hon hade i stället ingen LUST att ställa upp för mig på den här grejen – svikare!) men eftersom jag är så otroligt smart och listig så kom jag på att om jag lyckas övertyga mina så kallade dagisfröknar om att inte vilja ta hand om mig så kan inte morsan åka. För när det kniper så älskar morsan mig mest av allt och alla och hon skulle aldrig lämna mig i sticket; även om det är svårt att tro när man hör hur hon tjatar om sina andra rumänska jyckar…

Mitt upplägg var hur snyggt som helst. Första två dagarna av morsans bortavaro var det meningen att jag skulle bo hos Romrom. Romrom skulle ha en kulturtant på besök ett par nätter så jag beslutade mig för att lägga in stötestenen där för att inte riskera några av mina mer oumbärliga och kontinuerliga matrelationer. Jag och kulturtanten har träffats förr – då låtsades jag gilla henne – för husfridens skull, så den här gången hade omgivningen förväntningar på att vi skulle vara som typ gamla polare. Men ack så de bedrog sig, haha! Så fort Tantokulto kom innanför dörren så reste jag ragg, skällde till och attackerade. Morsan var dock lite för kvick i att hindra mig så jag fick aldrig in den där ultimata fullträffen på Tantokultos underarm som lämnar ett symboliskt minne för livet. Men Tantokulto gallskrek i alla fall, blev totalt hysterisk och gick ut på trappen och svor. Jag och Cobran fick sitta i vardagsrummet bakom kompostgallret för att hon skulle våga sig in igen, men så fort hon rörde sig inom synhåll för mitt öga eller öppnade käften så påminde jag henne om ”Whos da don”. Tantokultos hysteri och aggressiva tonläge och omdöme gentemot mig hade en mycket bättre effekt på morsan än jag någonsin kunnat drömma om. Det blev till och med lite för bra, för morsan deklarerade tydligt att hon över huvudtaget inte hade någon lust att befatta sig med den sortens “trångsynta, rigida och barnsliga människa” som Tantokulto efter sitt hysteriska jidder numer anses representera. Morsans iver att så fort som möjligt ta mig och Cobran bort från hennes negativa förpestade energifält gjorde att vi missade middagen. Jävla skit, jag som hade blivit lovad att få ta hand om hela disken själv… nästa gång ska jag inte vara lika offensiv, det ska bara va lite lagom terror så att man vet att man får stanna kvar över disken i alla fall.

Hur som helst så lyckades morsan i stället övertyga Britt-Pitt på stäppen om att hon behövde lite manligt beskydd under ett par dagar. Jag har ingenting emot att bo med henne då och då, hon är snäll plus att vi har samma pälsfärg. Men morsan tycker att hon är lite för snäll eftersom det händer att hon till och med dukar med linneduk, matsilver och porslin för oss dåggar när det är middagsdags. Men det är knappast nåt som stör mig. Faktum är att jag hellre skulle bo med henne än med morsan. Det vore hur soft som helst. När vi rullar förbi hästarna i hagen på väg hem till Britt-Pitt så brukar jag förbereda mig mentalt på den obligatoriska skinkmackan som jag vet väntar på mig i köket. Det droppar ur mungiporna ner på den ljusblå plyschen i Dinomobilen (ja ja, Viol då). Jag springer först in i köket och kollar om krubbet är på plats och när mackan landat säkert i kistan så brukar jag ta mig nån sekund och gå och hälsa på Britt-Pitt innan jag däckar i hennes soffa.

Ni ser ju själva, min alldeles egna proggmormor på stäppen, Britt Pitt, som stiger upp varje morgon enkom för att bereda smaskens åt mig. Skönt att få vila upp sig utan brudar å skit, typ morsan å Cobra, ett par dagar. Kunde gott hända lite oftare tycker jag.
Ni ser ju själva, min alldeles egna proggmormor på stäppen, Britt Pitt, som stiger upp varje morgon enkom för att bereda smaskens åt mig. Skönt att få vila upp sig utan brudar å skit, typ morsan å Cobra, ett par dagar. Kunde gott hända lite oftare tycker jag.