Horrorpaddorna

Det har ju typ regnat en del i sommar. I vanliga fall brukar Morsan respektera att en Senior Advisor inte går ut i hällregn utan vidare. Asså jag kan hålla mig hur länge som helst å det är faan inge fel på prostatan eller nåt heller. Närå, än så länge kan jag allt både knipa tätt och lätta som en häst om det skulle vara aktuellt. Fast den här sommaren är det lite speciellt eftersom jag förmodligen skulle ha strukit med om jag hade hållt mig lika länge som det har regnat. Hur koolt låter typ det här på en skala: ”Ärrad, enögd Dingo avliden på grund av översvämmad salongsblåsa”. Nej exakt, det låter hur maxat debilt som helst. Bara ordet ”salongsblåsa” liksom… det är ju nåt som bara en Pudel eller möjligtvis en Bijon Frisé kan tänkas ha. Salongsmuppar.

Hur som helst så har jag väl varit tvungen att smita ut då och då på gott och ont. Mest på ont. Men i söndags när vi traskade grusväg så var det inte bara på ont utan till och med på skräck. Tänk er en mörk augustikväll, en enslig grusväg, och ett ensligt kråkslott. I kråkslottet sitter jag, Morsan och Cobran och eldar. Det är varmt och skönt och Morsan läser nån meningslös romantisk skit medan jag och Cobran söker högt och lågt efter ett ostrullespår. Allt är perfekt. Man tycker liksom nästan att det här ögonblicket är värt det pris man får betala för att bo med brudarna för jämnan. Utanför blåser det typ storm, regnet öser ned, det är skapligt kallt och man kan höra hur det knarrar i grenarna när vinden suger tag i lövverken. Vartenda däggdjur i Värmlands län som har fungerande synapser har krupit till kojs och tagit skydd undan ovädret.
Plötsligt bryts den magiska ostrullestunden och jag hör morsans röst: ”kom mina små älsklingar så ska vi gå ut och kissa natten”. Cobran dundrar mot dörren i ilfart – lika snuskhurtig som vanligt. Själv ligger jag lomhört kvar i sängen och hoppas på det bästa. Så tar morsan till Frolic-tricket och rätt vad det är så står jag helt plötsligt ute på den vindpinade trappan med bakåtstrukna öron, mitt enda öga lätt slutet och längtandes tillbaka in i värmen. Vi börjar gå längs med den mörka grusvägen. När vi passerar Babbans grav vinkar morsan gonatt och vi fortsätter att röra oss mot en av byns tre gatlyktor – vid den sista brukar vi vända och gå hem igen. Bäst som vi går där så känner jag hur något kallt kryper upp på min tass och tar tag om min vrist, men mörkret, regnet och den starka vinden hindrar mig från att se vad det är. När vi sedan närmar oss den upplysta marken under den första gatlyktan så ser jag hur mönstret i grusvägen förändras. Det är som att stirra in i ett kalejdoskop. Rätt vad det är störtdyker Cobran med glappkäften mot marken och fångar något. Hon kastar upp det i luften, fångar det igen, spottar ut det och hostar. Ganska snart inser jag att hela jävla vägen är full med långsamma, vårtiga zombie-paddor som krälar om vartannat.

Det här är äckligt på riktigt. Inte ofta jag bangar på en fajt asså men när Horrorpaddorna är i farten så håller jag mig inne.
Det här är äckligt på riktigt. Inte ofta jag bangar på en fajt asså men när Horrorpaddorna är i farten så håller jag mig inne.

Den kvällen behövde vi inte gå längre än till första gatlyktan. Me lajk. Paddor är nämligen giftiga för alla utom för igelkottar och eftersom Cobran ska luktslicka på allt hon ser så tyckte morsan att det var lugnast att vända på stöveln. Inte mig emot. Fast jag skulle då aldrig stoppa en vårtig paddklump i min guldstrupe – det kan ni va helt hundra på. Ja, om man bortser från den gången jag tänkte plocka näsan av Paddbenet nere i Malmö när han skulle stjäla morsans mat. Men det var en engångsföreteelse och en annan historia…