Rumättvik

Igår var morsan borta så jag och Cobran fick hänga hos Romrom hela dagen. Det är riktigt schysst för då vet man att man har chans på vila och återhämtning. Det har man typ aldrig annars. Enda nackdelen med att hänga hos Romrom är att det inte blir så mycket smaskens, men å andra sidan behöver man inte förbränna några värdefulla kalorier heller. Det bästa av allt är ändå att man slipper det där äckliga slabbidaskandet med brudbaciller på snudan. Till skillnad från morsan så respekterar nämligen Romrom mig, hon stryker mig varsamt på en armlängds avstånd med ena handen i soffan samtidigt som hon koncentrerar sig på ett korsord med den andra. Om hon skulle sluta klia så slänger jag bara upp ett av mina välsvarvade ben mitt i krysset och så håller hon på en stund till. När morsan är i farten så är det dock något helt annat. Man ska speciellt passa sig för den här sägningen: ”Mmm… Dino-Fino kom och mys, Gullo-Gubbo-Älski-Pälski”. Fritt översatt så betyder det typ ”Kom hit Dino så ska jag lyfta upp dig i luften och beröva dig din manliga värdighet genom att tvångspussa dig på snudan och vaxa dina morrhår med läppglans”.

Och är det inte morsan så är det Cobran som håller på. Cobran kan fan inte lukta på nånting utan att provsmaka också. Hon kan låtsas lukta mig i örat – vilket kan vara ok nån gång ibland – men rätt vad det är så känner man hur hon sträcker ut sin löjligt långa tjejrosa slipstunga i hörselgången. Snusko-dusko säger jag! Skönt att Cobran i alla fall har vett om att hålla sig till stjärtgropen i bäddmadrassen snuttandes på en av morsans insvettade jympaskor så fort hon lämnar oss själva en stund. På lång sikt befarar jag att situationen annars skulle vara ohållbar. Att bo med hyperbrudarna dygnet runt är faktiskt så pass krävande att jag vid ett flertal tillfällen övervägt att hota veterinär Pälser att skriva ut en preventiv långtidssjukskrivning för utbrändhet åt mig. Det som hindrar mig är bara att jag är portad på kliniken efter senaste besökets utfall mot Pälsers underarm. Jag har ingen bra strategi än för hur jag ska ta mig innanför dörrarna.

Morsan borta en hel dag, jäss, jäss, jäss! Men inte något gott som inte har något ont med sig, så är det alltid… det är liksom livets gång. Yin och Yang, Ding och Dang. När morsan kom tillbaka igår på kvällskvisten så kände jag direkt att något var rång. Värry värry rång. Det fullkomligen stinker pizza och Rumänien av henne – men ändå inte på nåt sätt. Jag får kalla kårar och en lätt tuppkam, svansstumpen stelnar och jag blir torr i näbben. Jag håller mig på en halv meters säkerhetsavstånd och sniffar diskret innan jag bestämmer mig för att dra in till soffan och lägga mig igen. Hon hade uppenbarligen ingen pizza kvar i fickan. Cobran däremot propellrar med svansen, studsar och kör sin strup-/operasång. Bäst som jag ligger där och vilar medan jag funderar på vad det är för rumänsk välbekant hybridodör jag nyss utsatts för så hör jag hur Cobran sjunger: ”Zlatan, mamma du luktar Zlatan, ja, ja, ja, är han här!?”. Knackelibang, skitelibrak… då trillar polletten ner; morsan har varit i Rumättvik och frotterat sig med Luciano-el-Lucifer och Bedward-Belsebub… bara för att näjma några av de traumaframkallande bekanta doftfragmenten.

Jorå, stanken från de dåggarna glömmer man inte i första taget. Luciano-el-Lucifer trodde på den tiden att han kunde bossa hela Cernavoda. Han hade rekryterat ett mindre antal tvivelaktiga, ruffiga ovtjarkor från södern till sin pack, plus att han hade en drös med syskon i släptåg som alltid backade upp honom. Själv härstammar ju jag och mitt kusinbarn Bedward-Belsebub från den transsylvanska kungliga dingosläkten som under generationer har vandrat och etablerat sig i området kring Svarta havet. När jag bodde runt kärnkraftverket var Bedward-Belsebub en rätt vass yngling som hade svårt att bestämma sig för vilken sida han skulle stå på i livet. Ena dagen hängde han hos zigenarna och den andra dagen stal han en lunchlåda från någon av arbetarna vid kärnkraftverket. Ovtjarkorna från södern och Dingosarna från Transsylvanien är sedan uråldern gamla rivaler och ärkefiender, och så måste det vara än idag även om vi nu är bosatta i Sverige. Tror jag i alla fall… jo definitivt, om min morsa splittar en pizza med ovtjarkorna under en dagsutflykt till Rumättvik så antar jag att gamla oförätter fortfarande är aktuella. Pizzan borde rättmätigen ha tillfallit mig. Därför bekymrar det mig en aning att morsan kunde lukta både pizza, ovtjarka och dingo samtidigt. Vad Bedward-Belsebub gör i det där gänget fattar jag inte. Han borde ha växt till sig och begripa bättre. Det är beklämmande att se sitt kusinbarn integrerat i Luciano-el-Lucifers pack. Jag ska berätta mer om Bedward-Belsebub en annan gång.

Det är jag till vänster och Bedward-Belsebub till höger. Han är avkomma till min kusin Harry och en av hans tillfälliga flammor Akita. Akita var rätt eftertraktad på den tiden så hur den gamle krämaren Harry lyckades få till det med henne fattar jag inte.
Det är jag till vänster och Bedward-Belsebub till höger. Han är avkomma till min kusin Harry och en av hans tillfälliga flammor Akita. Akita var rätt eftertraktad på den tiden så hur den gamle krämaren Harry lyckades få till det med henne fattar jag inte.
Det här är ett gammalt gruppfoto från tiden i cernavoda. Längst till vänster i dingopacken ser ni Harry med min familj, i mitten står det några chickendåggar ledda av Scooby och till höger ser ni några dåggar från Pack ovtjarkorna Clive, Luciano-Lucifer och Anton.
Det här är ett gammalt gruppfoto från tiden i cernavoda. Längst till vänster i dingopacken ser ni Harry med min familj, i mitten står det några chickendåggar ledda av Scooby och till höger ser ni några dåggar från Pack ovtjarkorna Clive, Luciano-Lucifer och Anton.