Norrlandsgröt och trams

Det händer inte speciellt mycket här – allt är liksom lite trögt och långsamt i norrland. Inte nåt rumänskt tempo direkt. Eller ja, det är väl inte så jävla snabbt tempo i Rumänien heller om man ser till resultaten, men det är ju lite dynamik i alla fall. Antingen är det fullt pådrag och råös à la ”jalla jalla” eller så är det smörja kråset och siesta. Lååång siesta – mi lajk. I norrland är det mer som en aldrig sinande rågmjölsgröt på långkok dagarna i ända. Tur för den norrländska mentaliteten att jag är här och kolorerar som en piff-i-all-krydda.

Annars så skiner alltid solen i Ö-vik och som en konsekvens av vädret så släpar morsan med mig på alldeles för långa promenader i skogen och runt sjön. En timmes promenad kan jag tycka är ok i glassarväder men morsan och Cobran verkar tycka att man ska gå minst två timmar när solen skiner. Själv brukar jag strejka och dra mot närmaste hemväg när jag känner på mig att det börjar barka iväg alltför långt med brudarna. Då händer det faktiskt att morsan går förbi hemmavid och släpper av mig, sen hoppar hon i världens typ fulaste trikåer (nåt i neonfärger som hon köpte i Tyskland på 90-talet) och tar med sig bara Cobran på nån sorts militant svetto-övning. Det värsta är att Cobran tycker att det är kul. Och ju fortare morsan springer desto mer studsar hon och biter i kopplet. De där brudarna har inte ett rätt asså – jag läste nånstans att hjärncellerna dör om man hoppar för mycket och jag tror att det är precis det som håller på att hända med morsan och Cobran. För ju mer de är ute och lubbar desto tommare i kolan blir de. Och när de kommer hem efter sina puls-eskapader så ska det slabbidaskas på snudan. Cobran pussar på morsan och morsan pussar på mig. Men jag dubbelvägrar. Snacka äckel-päckel asså! Först springa och sen pussas – nej fy faan säger jag. Det enda klimat som känns naturligt för en rumänsk Don är solfläckarna på sängen i en tempererad lägenhet. Och sängen ska avnjutas utan sällskap men gärna med ett grisöra eller märgben.

Så här ser Cobran ut när hon är helt avslappnad och mediterar. Behöver jag ens påpeka att hon stack sig på snudan när hon lekte med spikmattan igår?
Så här ser Cobran ut när hon är helt avslappnad och mediterar. Behöver jag ens påpeka att hon stack sig på snudan när hon lekte med spikmattan igår?

Så hade jag lite P4-trams att framföra också. Fast det är en engångsföreteelse så ni behöver ju inte bomba min inkorg med en massa förfrågningar efter det här. Men jag tänkte i alla fall hälsa grattis till Pinnen som fyllde år i måndags och till Lääjdi Lotta som fyller år idag. Båda är rätt hyvens brudar om man bortser från att Pinnen äter upp allt smaskens själv och att Lääjdi bara matar i sina egna dåggar. Men efter det här så kanske man ligger bättre till, eller!? Hrm…

Om jag kommer till Stockholm nån gång så bjuder ni väl på tårta?
Om jag kommer till Stockholm nån gång så bjuder ni väl på tårta?

Ja, så var det en pryl till… jag har börjat söka en del jobb nu oberoende av morsan. Jag menar det håller ju inte att förlita sig på hennes godtyckliga välvilja när hon envisas med att släpa hem nya dåggar hela tiden. Hon har liksom tappat fokus fullständigt. I alla fall så insåg jag i samband med att jag svängde ihop mitt cv att den isbrytande puman nummer ett i min karriär heter Linda West och bor i Umeå (japp, ännu kallare, segare och mörkare än det är här i Ö-vik). Det var nämligen hon som promotade mig och satte mig på topplistan över de mest eftertraktade dåggarna i Rumänien 2006. En sån tjänst glömmer Don Dino aldrig och för att på nåt sätt återgälda skulden så har jag nominerat henne till Aftonbladets hjältetävling. Det tycker jag att ni kan göra också. Klicka här och fyll i på en gång. Kom ihåg också att otjänster har en tendens att mycket lättare etsa sig fast i hjärnbarken än vad tjänster har…