Stackars Kentauren

Idag vet jag liksom inte hur jag ska uttrycka mig för att undvika att bränna mina skepp på hemmafronten. Men jag är ju inte direkt anställd för mina diplomatiska talanger så det är väl bäst att bara tala högt och tydligt: Kentauren är en vekling! Och jag kan inte låta bli att känna sympatier för honom.

Bevis nummer ett: Till exempel så är Kentauren helt kass på att göra riskbedömningar när vi är ute. Han har typ ingen koll alls – han skulle hur lätt som helst kunna bli ett offer för en mopedist, en tant med käpp eller en mötande pudel om det inte vore för att jag var med och kunde erbjuda protäktion. Mopedisterna måste man hålla på avstånd för de skulle kunna krossa Kentaurens emliga benstomme på en svinblink (och ta mitt enda och sista öga på kuppen). Tanterna med käpp är lynniga för de kan antingen ha kokt skinka i handväskan vilket är kalasbra, eller så är de beredda att när som helst puckla på en med käppen. Där får man allt se upp och som regel tar jag det säkra före det osäkra och beblandar mig inte. Mötande formklippta pudlar ser allmänt testostinna och uppblåsta ut där de går och bryter efter strandpromenaden och signalerar attack. Det blir sällan nåt för dem men jag tycker ändå att de ska lära sig att gå omvägar när det kommer riktiga dåggar som typ jag och Cobran. Hur som helst så fattar inte Kentauren såna här prylar, han är så komplett blåögd att man blir mörkrädd. Det är en himla tur att han äntligen har fått en riktig Don som tar hand om honom och ger honom beskydd. Och allt detta gör jag för honom av lojalitet med flocken och som en gentjänst för att jag får diska hans filtallrik på morgnarna. Bättre deal skulle han inte ha fått nån annanstans.

Bevis numer två: Cobran, den tapirnästa luktslickande pussiga hovnarren, ligger alltid i Kentaurens säng. När Kentauren borstar gaddarna på kvällen så brukar Cobran börja ladda inför kampen om sängplatsen. Hon spänner sig i hela kroppen, gör sig extra tung, flexar med öronen och ser sig misstänksamt runtomkring. När Kentauren försöker lägga sig så reser hon ragg och flashar garnityret och gör allt hon kan för att övertyga honom om att han ska gå och lägga sig i hennes säng i stället. Cobrans säng är för övrigt bredvid min säng och det känns inte speciellt aktuellt att ha nån snubbe bredvid sig som kan pussa en på snudan hipp som happ i sömnen. Hur som helst så började morsan att lägga sig i de där maktkamperna om sängen på kvällarna så nu brukar Cobran för det mesta ge upp efter några minuter och lomma i väg till soffan i vardagsrummet och tjura. Men om Kentauren smiter in på muggen en sväng under natten så är hans säng upptagen på en millisekund och samma drama ska tjatas om en gång till. Men visst, det är ju kul för Cobran att hon har någon att köra med för hos mig får hon garanterat inget gensvar i alla fall. Men vägen till upprättelse är lång för Kentauren. Jävlit pinit också att behöva få hjälp av morsan måste jag säga.

Annars är det väl rätt lugnt tycker jag. Som vanligt är det för lite mat och för mycket motion men jag överlever väl ett tag till. Morsan säger att jag kommer att bli avlastad från de värsta pussattackerna och långpromenaderna när Java kommer om en månad. Och om det är sant som hon säger så skulle det faktiskt kunna vara den enda fördelen med att få en till dågg i flocken.

Idag tänkte jag visa några bigg-sajs-banners som morsan gjort på mig:

Den här gillar jag. Den luktar som typ om jag och Clint Eastwood hade splittat ett helstekt vildsvin och var på väg ut i öknen för att fånga banditer.
Den här är rätt najs också. Visste ni förresten att jag och Maritn funderar på att spela in skiva ihop? Den här skulle kunna funka som omslag tror jag. Maritn Moral featuring Don Dino!
Den här bilden vet jag inte varifrån den kom, var sitter delete-knappen nånstans?
Hallå hallå!? Varifrån kommer sånt här, det måste vara nån som hackat min blogg.
Det är väl bäst att tapirnäsan får vara med på ett hörn också. Men gå inte på Sällskapsreselooken för Cobran passar bättre i Alien.