Besatt av en fet labrador

Det är nåt fel på mig – jag känner inte igen mig själv – men ändå känns det bra på nåt sätt. Jag tror att jag har blivit typ besatt av en fet labrador eller nåt men jag är inte säker.

Allt började när kaffehunden kom… jag körde ju mitt dingo-räjs som vanligt när det kommer andra dåggar… Morsan var så bekymrad över mig för hon tycker inte att det är hälsosamt för en senior advisor att gå upp så mycket i energinivå – hon tänker väl på blodtrycket, kolesterolen och sånt där trams som hindrar en från att njuta smasko. I alla fall så rannsakade hon sig själv och kom på att det enda hon inte testat på mig är fjanteriet uber alles, typ sånt där pyssel med själen som bara knäppgökar håller på med. Jag råkade ju på en djurkommunikatör när jag var hos Britt-Pitt i somras som sa att jag hade så mycket jag behövde berätta… men morsan lyssnade inte på det örat då… Det jag upprepar som ett mantra mest hela tiden är att “det är för lite mat” och det kan morsan faktiskt höra själv också men hon nonchalerar det.

Men det där med djurkommunikatören måste vara nåt som morsan hakat upp sig på för förra veckan så kontaktade hon nån sorts orakel som också lever med rumänska hundar för att höra sig för om det där själs-knaset. Om det funkar och så. Oraklet sa till morsan att eftersom jag är en sån känslig typ som inte vill vara nära främmande folk så borde hon kanske göra det själv så hon fick lite tips om hur hon kunde kommunicera med mig och heala mig i bästa ”Gör-Det-Själv”-anda. Morsan gillar allt som är GDS!

Happ, där ligger man i godan ro som bäst och sover i dubbelsängen när morsan smyger sig på en, rätt vad det är får man lite massage, så lägger hon händerna på min bröstkorg och börjar skicka en massa ”glad-bilder” och hjärtan och skit – bilder på mig när jag typ hittat ett stort kadaver i skogen, leker med en pinne (det tror jag faktiskt aldrig att jag har gjort… inte offentligt i alla fall) eller brottas med min gamla favoritkärring Kia i Malmö. Jag bara ligger där och fattar inte vad som händer, det blev typ varmt och stilla och tryggt på nåt sätt – vilken knäppkärring hon är asså. Så avslutade hon med att försöka dra ut nåt svart och skicka in nåt ljust i mig – tror att det var då jag förlorade en del av mitt blodtörstiga transsylvanska arv och öppnade upp för labradoren att flytta in… huvva (börjar lära mig norrländska nu) – om jag vetat att jag skulle bli en sån tönt så hade jag dragit mig ur på stört. Jag trodde att vi skulle mysa lite grann som vanligt bara, så vart det värsta demonutdrivningen toppat med en labradorförbannelse. Inget vidare skräckfilmstema tycker jag, såvida man inte kör temat baklänges då – hur som helst så är det i alla fall snacksen som lockar mest med filmvisning tycker jag.

Ja här ligger man, intet ont ananade, inbäddad i en massa hjärtan och vilar medan morsan lockar på en labrador.
Ja här ligger man, intet ont ananade, inbäddad i en massa hjärtan och vilar medan morsan lockar på en labrador.
Det här måste vara ett fotomontage, jag leker inte med pinnar, sånt är för meshundar. Kanske att jag har lekt nån gång i smyg men sannolikheten att nån skulle ha fånga det på bild verkar orimligt liten. Går det att ta bort den här bilden?
Det här måste vara ett fotomontage, jag leker inte med pinnar, sånt är för meshundar. Kanske att jag har lekt nån gång i smyg men sannolikheten att nån skulle ha fånga det på bild verkar orimligt liten. Går det att ta bort den här bilden?

Morsan gjorde det där utflippade flummiga flera dagar i rad – direkt efteråt vart jag lite vresig mot glina men annars är jag from som ett lamm twäntyfår-seven. Jag har inga mardrömmar längre och på nätterna har jag börjat sova hos morsan och Kentauren i sängen. Det har jag aldrig gjort förut – jag har alltid velat sova med koll på ytterdörren så jag har första tjing på att avspisa eventuella inkräktare.

Morsan vart tväröverraskad av min nya stil så hon var tvungen att försäkra sig om att jag inte höll på att bli sjuk eller nåt så hon mejlade till oraklet igen och frågade om det gick att ratta in mig på nån frekvens och höra efter om jag sa nåt. Jag kände när jag blev påkopplad hos oraklet och skickade en soffa gång på gång till henne – det är liksom sinnebilden av det goda livet för mig – genom att ligga på soffan så visar jag att jag trivs och gillar läget förklarade hon för morsan.

Den nya labradoren Dino har varken skällt eller morrat på över en vecka. Inte ens när tvättbjörnen hoppar på mig med framtassarna i hallen före promenad eller när vi möter fula dåggar utomhus. Det jag är mest rädd för med mitt nya jag är att jag gillar att vara ute med morsan, till och med när det regnar. Jag har alltid avskytt att bli blöt om tassarna och brukar helst förnedra brevlådan med några snabba gyllene stänk och dra in fort som fan igen. Men nu kniper jag extra om min salongsblåsa för att få gå extra långt, och jag tittar på morsan nästan exakt hela tiden så det händer till och med att jag går in i lyktstolpar med min blinda sida… Asså om det här håller i sig så kan jag snart börja jobba som halvblindhund i dubbel bemärkelse.

Ja, vi är väl typ sams nu rå. Snoken, Dingo-labben och Tvättbjörnen. Vi kanske till och med gillar varandra lite grann också - ja, inte mitt rätta jag alltså - utan den nya labradoren som flyttat in i mig.
Ja, vi är väl typ sams nu rå. Snoken, Dingo-labben och Tvättbjörnen. Vi kanske till och med gillar varandra lite grann också - ja, inte mitt rätta jag alltså - utan den nya labradoren som flyttat in i mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *