Förändring eller utveckling, det är frågan

Morsan har fått ett sånt här ryck som är så typiskt för kärringar. Det går ut på att man ska göra om sina livskamrater, forma och manipulera och luras. Naturligtvis är det jag som är hennes främsta föremål för förändring. Sist hon fick ett sånt här ryck så höll hon på med healing av mig och jag blev som en muppig utställningslabrador på bara en vecka. Poängen med healingen var att jag skulle börja gilla Kaffehunden och när jag till sist gick med på att låta Kaffehunden bo med oss så trodde jag typ att det liksom skulle räcka så. Men icke. I lördags så var jag tvungen att gå på långpromenad tillsammans med Kaffehunden och våra snuskiga kusiner Spöket och Tandtrollet också. Fatta hur drygt det är med alla brudar som flockas kring en, jag har ju sagt att intresset för brudar försvann i samband med att mina kulor avlägsnandes. Jag brummade lite på dem först så att de skulle haja att det inte var aktuellt att stöta på mig sen fick jag i alla fall vara ifred. På det sättet är Spöket och Tandtrollet jämförelsevis rätt najsa faktiskt – för mina rumänska systrar de ger sig liksom aldrig. De försöker på alla sätt och vis att hela tiden fjäska till sig ett gott öga från mig eller en lektion i brottning.

Jaha, bäst som man trodde att Mars månads förändringsövningar var över i och med kusinträffen i lördags så fick man reda på i morse att vi skulle gå till andra sidan sjön och hästträna. Alla tre. Cobran är kompis med hästarna så hon skulle vara nån sorts förebild hade morsan tänkt. Cobran brukar springa runt i hagen hos min fasters hästar och om det är pissigt väder så brukar hon ställa sig under magen på nån gruvligt stor sak och ta skydd. Kaffehunden däremot har aldrig träffat hästar så hon studsar mest på gummibenen för att se om de vill leka. Det vill de såklart inte, i alla fall inte med henne. Hästarna nonchalerade oss dåggar fullständigt och verkade mest intresserade av att komma fram och hälsa på morsan tror jag. Jag blev faktiskt rätt lack på bauta-djurens ignorans – dessutom såg det ut som om de gjorde anspråk på min frolicbuffert i morsans ficka – så jag testade att lägga av en salva oljud men det hade ingen som helst effekt. Tror att det är en lögn det där om att hästar skulle vara flyktdjur och naturligt rädda för gummibenta rumäner och dingos. Eller så är det något fel på de där hästarna. Det kanske är någon som är lika dryg som morsan som har tjuvtränat dem på rovdjur så att de inte ska bry sig. I så fall tycker jag synd om hästarna på andra sidan sjön. Fast det är rätt synd om mig också som inte kan skrämmas när jag har lust.

Den där lilla svarta hästen är rätt okej för den ser ut ungefär som Babban på långt håll. Det är värre med det där stora fläskberget som står närmast och vill åt mina smaskingar i morsans ficka.
Den där lilla svarta hästen är rätt okej för den ser ut ungefär som Babban på långt håll. Det är värre med det där stora fläskberget som står närmast och vill åt mina smaskingar i morsans ficka.

Ro hit med min frolic-buffert din snåljåp annars tänker jag skälla på hästarna!
Ro hit med min frolic-buffert din snåljåp annars tänker jag skälla på hästarna!

Sedan verkar det som att Cobran har blivit hangaround till Bumlingbrudarna. Det är oroväckande måste jag säga att se henne fjäska runt så här:

Vad som är än mer oroväckande än Cobrans flexibla gängtillhörighet är att morsan uppmuntrar Team Ovtjarkornas packleader att ge sina dåggs en massa smaskingar. Den här dåggen Ursu, numer kallad Herkan (från Hercules så klart) kom hem i höstas och har redan gäjnat typ fem kilo eller nåt sånt. Fem kilo är vad jag har gäjnat på fyra år i Sverige och det är alldeles för lite. Nej, mer korv och tårta till Don Dino säger jag! Hur ska jag som ensam och urmagrad dingo någonsin ha chans att hämnas på Kräjsy-Daisy när Cobran hellre leker med Bumlingbrudar och Java studsar runt bland hästarna… Spöket och Tandtrollet borde egentligen ha en skyldighet att ställa upp för den rumänska släkten men de gör bara som deras morsa säger hela tiden. De saknar liksom kaliber att bli rekryterade till Gula hundarnas armé.

Vet inte om ni kommer ihåg Herkan från Calarasi, bilden till vänster tog morsan när hon träffade honom där, snacka om att vara mager som ett cykelställ alltså. Fatta att det är samma dågg till höger några månader senare. Jag vill också gäjna på kroppshyddan. Det är för lite mat. Och allt tränande på kusiner och hästar gör att det går åt en hel del smaskingar dagtid och i takt med att smaskingkonsumtionen har ökat så har de ordinarie portionerna blivit avsevärt mycket mindre. Tro inte att jag inte märker det.
Vet inte om ni kommer ihåg Herkan från Calarasi, bilden till vänster tog morsan när hon träffade honom där, snacka om att vara mager som ett cykelställ alltså. Fatta att det är samma dågg till höger några månader senare. Jag vill också gäjna på kroppshyddan. Det är för lite mat. Och allt tränande på kusiner och hästar gör att det går åt en hel del smaskingar dagtid och i takt med att smaskingkonsumtionen har ökat så har de ordinarie portionerna blivit avsevärt mycket mindre. Tro inte att jag inte märker det.

Jaja, det är drygt med förändringar men jag hade förmodligen varit ännu magrare och hungrigare om jag hade fortsatt gå runt i Rumänien och letat mat bland soporna.
Jaja, det är drygt med förändringar men jag hade förmodligen varit ännu magrare och hungrigare om jag hade fortsatt gå runt i Rumänien och letat mat bland soporna.

Bäst vore väl egentligen om morsan kunde gå till frisören och klippa sig eller nåt om hon nu vill ha förändring, eller utveckling som hon själv kallar det. Jag trivs bra som det är och tycker att jag har utvecklats tillräckligt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *