Maktlöshet

Igår tog morsan på mig långlinan och gick i riktning mot Reginas Zoo. Systrarna Terror fick stanna hemma och det var riktigt najs; solen sken, det droppade från hustaken och morsan hade en halvliter smaskingar i fickan. När det var 200 meter kvar till Reginas så försökte jag öka på tempot men helt plötsligt så vek morsan av åt ett annat håll. Fel håll! Jag tittade tveksamt på henne och undrade vad hon höll på med, om det var nån sorts protest eller så för att jag gav henne geografisk ledsagning. Hon lockade och pockade för att få mig att följa med henne vilket inte är helt lätt eftersom min inre magnet är dragen till smaskofeerna på Reginas. Så kom vi till slut fram till en platt ful byggnad där det luktade vidriga hundar och sjuka katter, det fanns visserligen en massa mat där också men lukten gäjv me the kreeps. Jag skällde ut en ful bumling som såg ut som Kräjsy-Daisy som satt vid vattenautomaten och sedan blev jag uppropad och fick ett eget rum. Hur faan kunde de veta vad jag hette?

Så satt vi och väntade och väntade, lyssnade på långa klor som slog ner mot linoleummattan i korridoren utanför, morrade och testade att tuppkammen mellan skulderbladen fortfarande var intakt och sen öppnades dörren. Det kom in en veterinärsdonna med gröna kläder och en massa verktyg runt halsen som sa åt mig att sitta och ligga och göra en massa enfaldiga trick för en enda ynka liten smasking. Sen lyfte morsan upp mig på bordet och donnan stoppade lappar i ögat på mig och sprutade in en neongrönvätska som rann ut genom näsan på mig. Hon klämde och sträckte på mina långa tjusiga ben och tryckte på mitt tandkött. När hon till sist stoppade in en lång tratt i mina öron så skrek jag rätt ut att såna här övergrepp på min personliga integritet och fysiska värdighet kommer att kräva minst en middag som kompensation för vållat obehag. Då tittade hon mig rakt in i ögat och sa ”Dino, dina hörselgångar är så skära och fina – det finns inte tillstymmelse till minsta lilla skräp där inne så det här gör inte ont. Du är en liten gnällspik!”. Jag suckade tungt och vände mig i stället till morsan för stöd men där fanns intet av den varan.

Jävla tur att veterinärdonnan tyckte att jag hade tjusiga tänder för jag hade lätt vägrat sju dagar i veckan att gå till tandis. Tandis hade jag nypt i röven i så fall.
Jävla tur att veterinärdonnan tyckte att jag hade tjusiga tänder för jag hade lätt vägrat sju dagar i veckan att gå till tandis. Tandis hade jag nypt i röven i så fall.

Samtalet som sedan följde mellan morsan och donnan var direkt oroväckande. Jag hörde hur de sa att jag är frisk som en nötkärna, att jag gärna kan följa med på mastodontpromenader med terroristerna fastän det regnar och att det inte är någon fara när Java tacklar mig och Cobran hänger i mitt nackskinn – det tål jag utan krusiduller. Donnan rekommenderade vidare att jag inte behövde någon seniordispens eller särbehandling över huvudtaget eftersom jag var ett mycket välvårdat och atlektiskt dingoexemplar. Fatta att hela mitt livsverk i form av psyko-telepati-soma-strategin raserades på mindre än trettio minuter igår. Helt plötsligt måste jag anpassa mig efter de gängse och kollektiva reglerna i flocken – ingen pardon. För nu vet morsan att jag varken har artros, sten i urinvägarna eller övertryck på ögonen.

Låååånga skogspromenader, suger fett... det är bara drygt att skutta runt i eländig terräng. Enda gången det är najs i skogen är när man gör ett kadaverfynd eller hittar ett snår med mogna hallon.
Låååånga skogspromenader, suger fett... det är bara drygt att skutta runt i eländig terräng. Enda gången det är najs i skogen är när man gör ett kadaverfynd eller hittar ett snår med mogna hallon.

Ibland när jag vilar så fastnar överläppan så det ser ut som jag har en fet prilla inne. Då brukar Kentauren göra narr av mig och härmas och grimasera bakom min rygg. Det är rätt så tjallo tycker jag.
Ibland när jag vilar så fastnar överläppan så det ser ut som jag har en fet prilla inne. Då brukar Kentauren göra narr av mig och härmas och grimasera bakom min rygg. Det är rätt så tjallo tycker jag.

Som om det inte räckte så konstaterade veterinärsdonnan att jag vägde 25 kilo, hade fint hull och inte behövde lägga på mig något mer. Det är för jävligt att en främmande grönklädd brud kan ha mer inflytande och större trovärdighet i morsans ögon än vad jag har som har stått lojalt vid hennes sida i halva mitt liv och försvarat henne i alla situationer. Det värsta är att jag bara har två kilo kvar till min önskade målvikt. När jag kom till Sverige så lovade jag mig själv att komma upp i 27 pannor för det var så mycket som mitt kusinbarn Bedward-Belsebub vägde när jag lämnade Rumänien.

Alla glädjeämnen i mitt liv har blivit utsatta för sabotage och just nu känns mitt liv raserat. Fattas bara att vi ska ut och träna med Spöket och Tandtrollet nu också.

1 thought on “Maktlöshet

  1. Dino, oss slipper du inte undan 🙂 Tyvärr så är matte Helena på fatcamp just nu. Men när hon är frisläppt så då djävlar ska vi runt sjön. varv på varv…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *