Ingen skräcktorpare

Morsan har en liten hobby som hon försöker prångla på mig och Cobran. Ett par gånger i veckan så drar hon fram Gröna kartan för att vi ska besöka ett nytt närliggande ödetorp. För några år sedan var morsans största dröm att jag skulle flytta in i hennes liv och när den drömmen besannades så var hennes näst största dröm att bo i en stuga “dit det inte finns någon väg”. Problemet med stugor dit det inte finns någon väg är att de ofta saknar både el, vatten, avlopp och isolering. Okej för att bo i skogen om det är välisolerat, finns centralvärme (eller åtminstone en luftvärmepump) och en stor soffa typ – men, med de där rucklen i åtanke som morsan drömmer om så kan hon lika gärna flytta till Rumänien. Och jag tänker stanna kvar i Sverige. Dröm nummer ett är alltså inte kompatibel med dröm nummer två. Oroväckande är dock att Styggo-Snyggo-Cobran verkar köpa idén om torpet i skogen. Cobran skiter nämligen i centralvärme och soffor, det enda hon är intresserad av är att bränna av en massa kalorier på jakt och se till så att ingen annan snor hennes byte.

Vafforittorpet för morsan och Cobran just nu är Hööktorpet och dit var vi i förrgår. Cobran höll på att krypa ur skinnet av fundamentalistisk jaktiver när hon såg att det stod en älg utanför trappan till torpet. Själv gick jag lugnt och säkert ett blodpuddingsspår på tomten medan morsan hade fullt upp med att koppla det ylande, adrenalinstinna, krumbuktande drygskåpet. Det fanns en ruggigt stor vall också mellan torpet och sjön och överallt kunde man se spår efter älgar som hade sovit och bajat, jag passade i alla fall på att göra mig en liten rullning medan jag kunde. Kronan på verket var att trädgården dessutom var utrustad med ett skjuttorn – mycket bättre än så kan det liksom inte bli tycker Cobran som är vansinnigt avundsjuk på Bumlingbrudarna i Ö-vik som precis satt igång för älgsäsongen.

Här är det senaste skräcktorpet som står högst upp på brudarnas önskelista. Det typ glipar flera centimeter mellan timmerstockarna så det spelar nog ingen roll hur mycket centralvärme man installerar.
Här är det senaste skräcktorpet som står högst upp på brudarnas önskelista. Det typ glipar flera centimeter mellan timmerstockarna så det spelar nog ingen roll hur mycket centralvärme man installerar.

Det här är väl ungefär Styggo-Snyggo-Cobrans falska självbild. Jag tycker det är mycket tjat och oljud från den där fundamentalisten och alldeles för lite action. Fixa fram några hundra kilo kött så vi har nåt att förhandla om säger jag!
Det här är väl ungefär Styggo-Snyggo-Cobrans falska självbild. Jag tycker det är mycket tjat och oljud från den där fundamentalisten och alldeles för lite action. Fixa fram några hundra kilo kött så vi har nåt att förhandla om säger jag!

Nja, älgar är mest dryga långbenta jävligt snabba och fula djur. Varför ska man springa benen av sig efter ett sånt åbäke när man kan mumsa blodpudding på vallen till Hööktorpet.
Nja, älgar är mest dryga långbenta jävligt snabba och fula djur. Varför ska man springa benen av sig efter ett sånt åbäke när man kan mumsa blodpudding på vallen till Hööktorpet.

Till skillnad från den impulsiva och omdömeslösa Styggo-Snyggo-Cobran så måste jag som rutinerad senior advisor tänka längre än på tillfälliga nöjen och energikrävande utsvävningar. Det är inte perfekt, fuktigt och mjukt underlag bestrött med blodpuddingsbitar året runt på det här skräcktorpsstället. Jag är fullt medveten om att det snart kommer bli trettio grader kallt, en meter snö och att sjön fryser till is vilket underlättar framkomligheten för de vargar som vill mucka med en dingo. Den som blir lidande om vi skulle flytta hit är jag som har gamla frostskador i tassarna, stel nacke och kroniska hungersmärtor. Golvdrag och vargar är fanimej det värsta som finns näst efter kommunister och Kräjsy-Daisy. Även om Cobran kan släpa hem en grävling då och då så är det liksom inte värt det när man kan bo i stan och skicka iväg morsan till Konsum för att köpa köttfärs.

Efter två timmars ödetorps-exkursion så andas man ut när man kommer fram till vägen som leder hem till sängen. Jag är glad att det FINNS en väg även om den är lång.
Efter två timmars ödetorps-exkursion så andas man ut när man kommer fram till vägen som leder hem till sängen. Jag är glad att det FINNS en väg även om den är lång.

Appropå köttfärs så kom Vorfar hit i måndags och bjöd oss på hackkörv. Hackkörv är det bästa som finns! Medan Vorfar satt och åt så knuffade jag så våldsamt på hans armbåge att han till sist tappade en rödbeta på magen och muttrade ”ta och diska stekpannan din utsvultna rumän så jag får äta ifred”. Efter tio minuters yrkesskickligt rumänskt diskande så gnällde han i stället över att det höll på att bli gropar i gjutjärnet och mutade mig med en smörgås för att ta undan stekpannan. Det är så det ska va!

I förhållande till att Vorfar har köpt hem fyra ringar hackkörv så tycker jag att det är snålt att bara dela med sig av disken. Han kliar alldeles för lite också.
I förhållande till att Vorfar har köpt hem fyra ringar hackkörv så tycker jag att det är snålt att bara dela med sig av disken. Han kliar alldeles för lite också.

1 thought on “Ingen skräcktorpare

  1. Bra Din-Fino, håll emot ödetorpsvisionerna för allt vad du håller!! Annars får ju inte vi andra nån kontakt wat-så-äver med din morso, för nåt bredband tänker hon väl inte kösta på sig fram till sitt ödetorp??!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *