Hunger och mörker

Cobran har aldrig gillat att käka, själv har jag tyckt att det haft sina poänger eftersom jag både hinner äta upp min egen mat och sedan bara kan invänta att hon ska gå undan från sina kulor så jag kan äta hennes också. Cobran är klar när hon har ätit tjugo kulor ungefär och slickat av eventuellt extra smask som morsan har preparerat skålen med. Nu när det börjar bli kyligt ute så är det extra viktigt att se till att man har en energidepå runt midjan, häromdagen kom det till och med lite snö och man måste faktiskt äta om man ska klara vintern.

Redan vid sextiden på kvällen är det mörkt ute och minusgrader. Det är lurigt när det mörknar så fort för jag ska nämligen ha middag klockan sex och blir alltmer hungrig allt tidigare på dygnet vad det verkar när det lider mot bistrare årstider. Redan vid fyra på eftermiddagen börjar jag låta som ett brandlarm och smäller med tassen vid skafferiet.
Redan vid sextiden på kvällen är det mörkt ute och minusgrader. Det är lurigt när det mörknar så fort för jag ska nämligen ha middag klockan sex och blir alltmer hungrig allt tidigare på dygnet vad det verkar när det lider mot bistrare årstider. Redan vid fyra på eftermiddagen börjar jag låta som ett brandlarm och smäller med tassen vid skafferiet.

Cobran spottar till och med ut köttbullar – generellt sett så kan hon möjligtvis tänka sig att äta för sin överlevnad om det är små superkulinariska snittar som serveras. Det ska helst vara råa grytbitar på tandpetare, leverpastej i kuber eller stekt lax – annars kan det vara tycker Cobran. I går till exempel så fick hon en slice av en smasko pizza med både skinka och räkor men den grävde hon ner längst under bäddmadrassen, föste över kuddar och överkast i en hög och låg själv på toppen i sängen och morrade hela kvällen. Inte förrän det blev läggdags och morsan gjorde anspråk på sängen så tog hon pizzabiten i munnen och sprang misstänksamt ut i köket och gömde sig i ett hörn för att långsamt äta upp pålägget. Brödbotten lämnade hon till mig i alla fall, men det tog tid. Jag väntade totalt i nästan tre timmar.

För att motivera Cobran att äta över huvutaget och få mig att äta långsammare så har morsan testat lite olika trick under åren. Ända från början har Cobran fått maten lättvindigt serverad i en skål med någon bonus på medan jag som är gammal och stel och avskyr att arbeta har fått leta upp mina torra glucosaminberikade lajtkulor där de strötts ut på golvet, under och på möbler och mattor eller ute i skogen. Morsan har verkligen ansträngt sig för att döda mitt matintresse men varje försök från hennes sida har misslyckats kapitalt.

Här till exempel letar jag i blindo efter smulor från den härskandes bord med molande hunger som min enda drivkraft.
Här till exempel letar jag i blindo efter smulor från den härskandes bord med molande hunger som min enda drivkraft.

Det är tur att kulorna innehåller ledsmörjning för jag skulle aldrig palla med att arbeta någon längre stund i den här ställningen annars. Ska kontakta facket och höra efter om man kan få något obekvämt tillägg eller vad det heter.
Det är tur att kulorna innehåller ledsmörjning för jag skulle aldrig palla med att arbeta någon längre stund i den här ställningen annars. Ska kontakta facket och höra efter om man kan få något obekvämt tillägg eller vad det heter.

Men nu har morsan äntligen hittat en revolutionerande strategi i konsten att lura Cobran att äta utan att vi blir orättvist behandlade (det vill säga att jag ska arbeta stenhårt för torra äckel-päckel-kulor medans Cobran får leverpastejsglaserad buffé). Senaste nytt när det gäller serveringen är nämligen att Cobran får sin mat i en PET-flaska! Man kan lätt tro att det skulle göra det svårare för lilldraken att äta genom ett hål på 1,5 centimeter, men så är det inte. Och jag kan säga att jag är inte det minsta avundsjuk – när morsan tar fram en PET-flaska åt mig så gäspar jag och går undan. It just äjn’t worth it morso! Men när det gäller Cobran så ska allt vara tvärtemot och det är snarare så att Cobran verkligen vill pilla ut varenda liten kula bara för att briljera med sin förträfflighet och visa att hon kan, i stället för att helt sonika avstå från svårtillgängligt käk och kräva lättillgänglig buffé. Hon typ lattjar runt och tjuter ”Jag är en smart prinsessa och Dino är en lat fähund!”. Men det kan jag bjuda på; för medan Cobran stoltserar med sin PET-flaska (snacka om onödigt kunnande asså) så utför jag verkliga stordåd, som också uppskattas i praktiken och inte bara är en fejkad sysselsättning, när jag tar hand om fasttorkad omelett åt morsan och samtidigt rensar bort tandsten:

1 thought on “Hunger och mörker

  1. Hejsan! Jag heter Emilia och är en tjej på 11 år, jag undrar vilka raser det är på hundarna. För att jag skulle vela fråga om jag kan få använda hund bilderna på stallet.se . Om du undrar varför jag frågar så är det för att man måste ha tillstånd.
    // Happy-Vanessa på stallet.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *