Djurkommunikatören

I över två år har morsan lekt med tanken på att ta oss till en djurkommunikatör. Men hon har skjutit på det, varit skeptisk och tänkt att ”det finns ingen som känner mina hundar bättre än vad jag själv gör”. Så är det nog i och för sig men det är inte alla gånger som morsan är så alert att hon begriper allt som man önskar. Hon är faktiskt rätt trögfattad ibland för hon är så inne i sitt tänk om att alla dåggar ska ha långpromenader, träna med smaskingar, springa lösa och vara fysiskt friska. Typ om man gör allt det där ett visst antal timmar varje dag så räcker det för att man ska få världens bästa relation.

Jag och morsan har i och för sig världens bästa relation men det hon inte fattar är ju att det är jag som dresserat henne i alla år. Med min fantastiska utstrålning, karisma och charmanta personlighet så har jag dresserat henne att gå kortare promenader, jag springer bara om jag får korv, jag lurar henne att ligga kvar i sängen längre på morgnarna och hon brer alltid en extra smörgås åt mig när hon fikar. Men när det gäller Cobran så har morsan liksom inte fått till det eftersom Cobran är helt ointresserad av alla sorters smaskingar utom slaktplatser och stora kadaver. Hon vill bara jobba i skogen hela tiden och när vi är inomhus så är hon typ lite asocial och ligger mest för sig själv i sängen på ett berg av begravda tuggpinnar. Av den anledningen så kom morsan på att vi kanske skulle ta och besöka den där djurkommunikatören trots allt och se om hon hade några nya uppslag på hur morsan ska jobba vidare med Cobran.

Morsan höll på att sätta i vrångstrupen när Cobran körde igång och började prata. Orden sprutade ur henne och hon ställde en massa retoriska men relevanta frågor som morsan tog åt sig av. Cobran undrade till exempel varför hon som är så vacker inte finns avporträtterad på en målning, hon undrade varför morsan måste hålla på och stressa och vara så effektiv – hur kul är det att gå på promenad när morsan pratar i telefon om andra hundar hela tiden, Cobran sa att hon gärna vill bo i skogen som vi gör nu men på en plats där spökena inte är så fula och dumma. Så där höll det på och morso var mållös. Och när det blev min tur att prata så bekräftade jag att allt som Cobran sa var sant men med tillägget att jag redan finns avporträtterad, är så stark och cool så jag bryr mig varken om telefonprat under promenaderna eller om ”fula dumma” spöken. Morsan har nämligen alltid pratat om andra hundar men jag vet att hon älskar mig mest innerst inne. De där spökena vi har i Kalland har funnits där hela tiden och de lyckades skrämma Babban med bopparna på sin tid, och Lilla Benets morsa fick sig en blåsning när hon hälsade på i somras, men mig rår de inte på. För hur man än vänder och vrider på det så är det bra mycket schysstare att bo med svenska spöken i skogen än utanför ett kärnkraftverk i Rumänien.

Cobran är lite omognare och mer lättpåverkad än vad jag är.
Cobran är lite omognare och mer lättpåverkad än vad jag är.

Själv sover jag ostört fastän gamla husmor petar ner gardinstänger och smäller i skåpluckorna, hon gör så när morsan har städat för dåligt som en påminnelse.
Själv sover jag ostört fastän gamla husmor petar ner gardinstänger och smäller i skåpluckorna, hon gör så när morsan har städat för dåligt som en påminnelse.

Jag tror förresten inte att det finns några gamla hus i skogen där det inte spökar. Vårt hus är ju så fett schysst om man jämför med alla de gamla ödetorpen som morsan vallfärdar till med flera centimeters glipor i timret.
Jag tror förresten inte att det finns några gamla hus i skogen där det inte spökar. Vårt hus är ju så fett schysst om man jämför med alla de gamla ödetorpen som morsan vallfärdar till med flera centimeters glipor i timret.

Nu fattar morsan varför Cobran grimaserar, morrar och reser ragg så mycket också. Ibland hjälper jag till också för att jag och Cobran är ett team.
Nu fattar morsan varför Cobran grimaserar, morrar och reser ragg så mycket också. Ibland hjälper jag till också för att jag och Cobran är ett team.

Både jag och Cobran berättade om våra liv i Rumänien också men det är bara morsan som ska veta det och några till så det tänker jag inte berätta om. Både morsan och kommunikatören grät och blev så djupt rörda och imponerade av min inre styrka. De var ledsna för Cobrans skull också men inte lika ledsna som de var för mig. Fast nu är ju allt bra så det är bara att gå vidare, jag sa det också.

I alla fall så har morsan slutat prata i telefon när vi är ute och går, hon har lovat att hon ska måla ett porträtt av Cobran och hänga upp bredvid mitt på väggen och hon researchar just nu hur hon ska kunna flytta spökena på vår gård så Cobran får vara ifred. Cobran har redan börjat slappa på soffan ett par meter ifrån morsan när hon sitter vid datorn och jobbar och ibland kommer hon och buffar och vill bli kliad precis som jag. Det har Cobran aldrig gjort förut.

1 thought on “Djurkommunikatören

  1. Åh vad intressant!
    Vart kan man hitta en sån duktig djurkommunikatör?
    Om man vill finns det sånt folk som renar ens hus och skickar över spökena på andra sidan där de hör hemma.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *