Skalman

Skalman har varit här och hälsat på igen. Han har kommit på att det är ganska nära till Casa di don Dino från Oslo och hotar med att komma fler gånger före jul. Att jag säger “hotar” beror på att han är så genuint genomsnål på krubb, det skulle inte förvåna mig om jag fick se Skalis provsmaka hundgodiset i skafferiet en dag. Jag får ALDRIG snutten på hans mackor! Sen gillar spökena att spela lite spratt med honom och ibland drabbar det även mig. Skalman is Skalman – han drar typ till sig trubbel och skulle aldrig fixa att vara här om han inte hade mig som tog hand om honom.

Jag håller alltid ett öga på Skalis så att han ska känna sig trygg när han är här. Okej då, just på den här bilden håller jag ögat lite extra eftersom han vispar grädde till lingonkakan. Om jag buffar till honom tillräckligt hårt i armhålan så spiller han. Hurra!

Några exempel på upplevelser under Skalman-helgen kommer här:

(1) När Skalman gick i skogen och fick ett spindelnät i ansiktet så skrek han och tappade bärplockaren och lingonhinken. Skalis fattar att jag inte kan ta spindlarna åt honom men han är desto mer tacksam att jag håller björnarna och vargarna borta. Canis Dingo rockar fett i Kallandsskogen och Skalis går numer alltid sist i ledet så att framförvarande får ta spindelnäten. (2) Skalis skulle klippa håret på morsan och medan de stod ute på gården och grejade najsa toppar så rymde Mördar-Kaiser i granngården. Skalis hörde ett dovt morrande ljud runt stugknuten och när han tittade upp så stod 50 kilos dåggen där blick stilla som en stenstod och mullrade. Skalman frös i rörelsen och viskade till morso: “du, kolla där… faan vilken läskig hund, jag tror jag måste gå in till Dino och Cobran typ nu på en gång…”, vips så var Skalis borta. (3) Värst för Skalis var det när ett av våra husspöken lattjade fett för honom. Klockan var runt midnatt, det spöregnade ute och blixtrade på andra sidan Granberget så att den becksvarta himlen liksom flimrade till i vitt då och då. Jag och Styggo-Snyggo skulle ta en mycket snabb och effektiv nattpink i busvädret – trodde vi – men tack vare Skalis, alias spökmagneten, så blev det snarare en långrandig dusch. I alla fall; ett av våra spöken gillar att föra oväsen och lattja med lås och dörrar, speciellt när vi har skrajsna gäster här. Så när vi alla hade gått ut på gården så stängdes och låstes plötsligt ytterdörren ljudlöst bakom oss. Kul liv typ! Utelåst i spöregnet, Skalman tyckte det var fett ovärt också och hävdade att det absolut inte var han som stängt dörren trots att han gått ut sist. Vi fick väcka grannen och fråga efter reservnyckeln. Hon letade och letade men fick efter fyrtio minuter konstatera att “jag har ingen nyckel, den ska hänga i skåpet på sin krok och nu gör den inte det. Jag har gått igenom varenda byxficka och jag har ingen reservnyckel, jag är ledsen.” Jag och Cobran gick i bräschen för Skalis och morso när de letade efter en stege i mörkret. Stegen visade sig naturligtvis vara trasig men det fanns ingen annan så de reste den mot husväggen i alla fall. Jag skickade glitter med mitt healing-öga på Skalis som trotsade sin rädsla och började klättra – det var liksom lite olustigt på nåt sätt eftersom Skalis har ramlat och brutit benen här förr om åren. Det gick bra i alla fall. Han kom in till sist och kunde låsa upp ytterdörren åt oss. Förmiddagen därpå kom grannen över och sa: “det är så märkligt för imorse så hängde din reservnyckel i skåpet på exakt samma ställe som den alltid hängt, det är nästan som om någon lånat den under natten och hängt tillbaka den”.

Kontentan är i alla fall att min närvaro är förutsättningen för att någon ska vilja hälsa på oss här. När vi bodde i stan så var det tvärtom, då ville typ ingen hälsa på för de var rädda för mig. Haha! Folk är så muppiga asså. Några gamla spöken som fladdrar i gardiner och stänger dörrar – vem bryr sig!? Jag säger som jag alltid sagt; såna som inte äter är klena och ofarliga.

Redan innan det blev riktigt oväder gruvade jag mig för att gå ut liksom. Ni kan ju tänka er hur raggig och blöt jag var efter nattens utelåsning.

Nu måste jag ladda batterierna för på tisdag kommer Pinnen hit från Stockis och jag misstänker att även hon ska kräva mig på beskydd, utdela en och annan vidrig slabbidaskare och snuva mig på smörgåssnuttar.

2 thoughts on “Skalman

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *