Typ advent

Advent är inte som det brukar. Inga gamla köldskador som gör sig påminda, ingen stulen knäck som klistrar ihop min näbb och ingen Cobra som nosplogar isen på sjön i rådjursspår. Det är plusgrader, spöregn och stormbyar som drar ned trädgrenar på min gård. Om den där Stormbyn kom hit så skulle jag minsann visa vem som får skräpa och inte skräpa in maj nejbörhood – Stormbyns lösstjärt måste definitivt kvalitetssäkras. Första satsen med knäck klistrade ihop någon annans näbb, jag nämner inga namn men hon har två ben och gör inget annat än rör ihop fett och socker utan att bjuda. Det finns ingen is på sjön så rådjuren håller till på min gård istället och äter ur min kompost varpå jag måste vara kopplad när jag hänger med morso och hämtar ved. Skitväder och fullt jobb som dingo-securitate på hemmaplan – var faan är julfriden?

Trots att det var lirarväder igår så hade jag ingen större lust att lämna tomten, men brudarna insisterade och lockade med fjärdedels frolicar så jag hade inget val annat än att hänga med på fyspass.

Hur länge ska man behöva sitta och smacka med snålvattnet rinnandes i väntan på signal " go get frolic"?
Cobran har alltid en egen agenda som hon kör i sitt eget tempo, morso är typ tacksam när Cobran är så pass nära att hon fastnar på bild.
Ibland undrar jag vad hon har för sig när jag hör att hon skäller och är gruvligt sugen på att sticka dit och styra upp situationen. Precis i dessa ögonblick när jag tar sats för att backa upp Cobran så brukar jag få go-get-frolic signal.
Saru mat - jag kommer! Vem orkar spåra upp Cobran liksom, vad hon än har hittat så är det förmodligen borta när jag kommer fram i alla fall.
Saru mer mat, jag kommer tillbaka! Jag bara låtsas vara fokuserad på Cobrans upptåg så kommer matsignalen upprepade gånger.
Det är fortfarande oklart om morso tror att det här är hennes sätt att motionera mig eller om det är mitt sätt att lura av henne ännu mer smaskingar.
Sen fick jag nos på några gamla aborrskinn som låg kvar på stranden sedan i somras och då kopplade jag på min selektiva gubb-hörsel. Ska hon ha mig på inkallning får hon minsann bjuda över dessa knapriga läckerheter.
Just som jag knaprade som bäst gled ena tassen ner i kallvattnet. Det kändes förjävligt och jag blev genast påmind om hur skön sängvärmen är och förfasades över vad som skulle ha kunnat hänt på min gård under min frånvaro.
Fyspass i all ära men Casa di Don Dino är ändå Casa di Don Dino så att säga.
Även om Cobran inte låter sig fastna på bild så verkar det finnas rätt så gott om Cobrahundar i Europa i alla fall. Jag är mer av en rarri. Det här är ju typ Cobrans italienska kusin eller nåt. Så skönt att det bara bor en Cobra under mitt tak. Det skulle kräva en hel del av mig att hålla rätt på fler. Morsan har helt tappat greppet sen Cobran fick tillåtelse att börja jaga.

Hur som helst så tänker i alla fall inte jag gå ut igen förrän det är fixat lite julstämning och najs krubb. Jag har höga förväntningar inför helgen då vi får Stockholmsbesök – dock hörde jag att den ena som skulle komma hit var vegetarian så den går ju bort. Hon kan sova i jordkällaren. Jag satsar därför hela julefridskortet på den andra bruden och om hon har med sig en stor korv så kan hon få sova på Gröno nere i ateljén.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *