Besviken

Lilla Benet börjar bli en besvikelse. Jag tycker att det är dags för hans morsa att sluta dricka paraplydrinkar och springa efter okastrerade karlar på beachen nu och komma hem och ta ansvar för sin typ konflikträdda offentliganställda handläggare (det är mer och mer sån som Lilla Benet visat sig vara till karaktären, diplomat och fadder räcker inte längre för att beskriva hans karaktärsdrag). Det här går liksom inte längre, mitt rykte som Don i Kalland höll på att gå förlorat på allvar härom kvällen. Scenariot var som följer:

Styggo-Snyggo och jag rumlade i sedvanlig ordning ner för trappan som två lokomotiv, redo för tokvrål på råddon, snabbpink på gården och sedan kvickt upp igen för middagsmat. Vi måste såklart vänta innanför ytterdörren på morso och Lilla Benet som av förståeliga skäl tar längre tid på sig (tvåbent plus trebent är inga alerta atleter direkt). Medan vi står och väntar känner vi doften av något stort och vidrigt utanför dörren. Cobran börjar yla och skälla gällt, vi laddar upp gemensamt, jag frustar och growlar, raggen är komplett på oss båda – morso tror med bestämdhet att det är råddisarna som är på farstukvisten så när hon kommer ner så öppnar hon bara dörren och håller i kopplen.

Lilla Benet som får vara lös på gården (offentliganställda handläggare jagar inte) slinker ut före oss, gallskriker, tvärvänder och springer in i huset igen. Jag och Styggo är fokuserade, vi nödvrålar: “rumänska hundar skalla – kötthuvä åt alla”, och kastar oss framåt så morsans axlar nästan går ur led och pannlampan åker på diskoblink. Framför oss står ett vidunderligt kötthuvat fetto i mörkret på minst 70 pannor och morrar stilla. Det var Oden som var här på besök och som hade smitit från kafferepet (pucko, om jag fick tårta skulle jag aldrig smita). Jag och Styggo gjorde vad vi kunde för att fastna på hans strupe men morsan bromsade oss med kopplen, försökte backa undan varpå kötthuvet provocerande nog tog ytterligare ett segt steg framåt.

Sällan har jag varit så förbannad, senast måste ha varit när Crazy-Daisy attackerade mig bakifrån och punkterade min bog på sju ställen. Ett tokigt fruntimmer på 45 pannor är helt klart i klass med 70 pannor puckat testo som inte fattar dåggs-language utan står kvar på min gård och glor. Som om jag skulle vilja bli vän liksom? Glöm det. Det är inte vem som helst som passerar gå på mitt revir, så är det. Ingår man inte i familjen eller bjuder på kadaver så har man heller inte här att göra.

Ni minns väl julen 2008 när slemkärringen nummer ett fick frispel och attackerade oss välartade, småväxta sällskapshundar som var ute och koppeltränade i ett vanligt svenne-kvarter.

Spektaklet härom kvällen slutade i alla fall med att Odens farfar kom och ledde bort honom i halsbandet av ren och skär respekt för mig. Tur att det finns en del folk med förstånd som fattar vad man säger i alla fall. När man ropar att man vill ha mat verkar man däremot tala för döva öron i de flesta sammanhang.

Jag funderade hela nästföljande natt vad vi ska göra med Lilla Benet. Han är en skam för familjen och hela Gula armén, vi kan inte ha en överste löjtnant som backar för rottisar, vägrar jaga rådjur och vars största hobby är att äta fekalier. Svaret föll sig naturligt dagen därpå då Lilla Benets svartsjuka exflickvän Smör-Sonja lät meddela att hon var intresserad av vakansen som drottning i Gula hundarnas armé. Lösningen kom som en blixt från klar himmel och jag svarade: “positionen är redan tillsatt bruden, Lilla Benet är drottning och du får ställa dig sist i kön.”

Det var nån som sa på P1 att monarker ska tillsättas genom lag och inte genom samlag vilket jag tog fasta på när jag beslutade om Lilla Benets nya uppdrag. Han kommer aldrig att axla den roll som Påläggstungan hade på sin tid men han kan säkert sätta sin egen prägel på drottningskapet.

Nu när Lilla Benets position äntligen är definierad så kan vi återgå till vardagen:

Vi letar mat...
...och Cobran gör skogen osäker.

Tjänsten som överste löjtnant hann inte vara ledig i mer än ett par dagar förrän nästa rekryt gav sig till känna:

Tja Don Dino!
Mr Elliot här, jag som tagit över Malmö sedan du flyttade. Jag gillar speciellt lunchrestaurangen på Östra Förstadsgatan som du tipsade om. Finfina rester i gränden där.

Jag har ett svenne-öga som jag kan manipulera kylskåpskontrollanterna med, det funkar lika bra som ditt Stevie-Wonder-öga.

Tänkte ansöka om medlemskap i Gula Hundarnas armé nu. Man vet ju inte vad som händer här nere i södern när Bruno flyttar från Medgidia till Lund. Bättre safe than sorry liksom! Min brorsa Grin-Olle från Calarasi är inget att räkna med, det enda man kan räkna med därifrån är tinnitus. Nej, vi Gulon från Cernavoda måste hålla ihop – no doubt om det liksom.

Jag glider mest runt här nere och chillar… ja, nästan hela tiden i allafall. Allt var perfekt; frid och fett najs på hemmaplan och en hel del monstruöst bitande efter mesiga svenne-hundar under promenaderna. Så fick mammut och papput för sej att jag behöver en kompis. Hallå! Har jag gett uttryck för understimulans kanske? Nä. Nu har de i alla fall släpat hit Grin-Olle som bara svansar runt mammut och piper hela tiden.

Du behöver inte bekymra dig att jag släpper på kollen här hemma. Grin-Olle vet vem som bestämmer när det är allvar. Han får väl pipa bäst han vill däremellan.

Mina vinnande egenskaper är att jag kan jaga bort ALLA hundar som inte ska vara med, och jag gör det riktigt schysst – referenser finns på det. Jag ser snäll ut när jag har lust men det e bara ett trick för att komma nära för att sedan visa vad som händer när man bråkar med ett Gulo från Cernavoda!

Hoppas allt e bra i Kalland, vi hörs!

Mr Elliot

Efter denna utomordentliga ansökan från en avlägsen kusin tillkännager jag härmed att Gula hundarna har fått en ny överste löjtnant i Mr Elliot. Kan du komma redan nästa helg och hjälpa oss med Uschu?

1 thought on “Besviken

  1. Tja Kungen!Suck planen var perfekt, allt var planerat in i minsta detalj. Skulle köpa tåg biljett till första tåg upp till Kalland(tänker ju knappast springa) för att hjälpa till i fronten inför det analkande hotet, och jag hade lyckats om inte grin Olle förstört ALLT! Finns det ingen reklamationsrätt på dessa töntar? Mammut har skickat ut en bild till varje flyg och tågbolag och klara instruktioner på att jag inte får lov att komma ombord…….! Men nu får det faktiskt vara nog, jag ställer mej ute på E4an och liftar upp till er istället. Gula hundar måste hålla ihop varför fattar mammutar inte sånt?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *