Fyra är en för mycket

Jag var så jävla förbannad på den där stora, halvörade och halvsvansade Uschu med jättegaddarna att morso skickade ut Cobran och Lilla Benet först för att hälsa och smickra honom välkommen till Kalland igen. Jag är inte betrodd och Cobran slåss inte med elaka gubbar om jag inte är med (typiskt brudar asså). Alla hade förväntat sig att Lilla Benet skulle gömma sig långt uppe i skogen när Uschu anlände (efter förra veckans magplask med det svenniga kötthuvät) men som tur var höll han ställningarna i min frånvaro. Jag fick all anledning att vara stolt över mitt Lilla Gulo. När Uschu hade gjort några patetiska glädjeskutt och försökt lägga an på Cobran så fick Lilla Benet nog och klättrade upp på hans svank och rörde pelvis fram och tillbaka för att riktigt demonstrera vems gård han befann sig på och vems brud han nyss gjort misstaget att stött på. Det var ganska coolt gjort tycker jag för så lätt är det inte att stå på ett bakben och jucka på Uschu. Efter en stund flashade Uschu sina vidriga gaddar och Lilla Benet backade undan som den sanna diplomat han är. Jag önskar att jag hade varit med – tillsammans hade vi haft en seriös chans.

Uschu har drygat sig och fjäskat för Cobran hela helgen men hon tycker att han är alldeles för gammal, trött och självgod.

Sen fick Uschu gå ner på sjön och springa sig trött innan det blev dags för mig att ge honom ett välkomnande. Don Dino lämnar nämligen ingen med operforerat öra om man måste träffas öga mot öga i mitt nejbörhood liksom. Inledningsvis är därför Casa di Kalland en bannlyst spelplan när Uschu är här. Morso säger att hon är så rädd om mig och att en av Uschus bästa egenskaper är att han får mig att se ut som en söt Chihuahua jämförelsevis (som om den där ofärdiga, raggiga dammråttan skulle ha en chans mot mig liksom…). Morsans låga tankar om min förmåga att försvara flocken och reviret bekräftas indirekt av Gorillan som säger att jag påminner om en italiensk fotomodell bredvid Uschu. Jag är färgglad och snygg, mycket atletisk och lite för het på gröten när det kommer till slagsmål. Uschu är mer som en nordisk bajker; klumpig, seg och elak med en svaghet för snygga brudar. Morso och Gorillan har inga som helst begrepp om vad de snackar om. Faktiskt!

Vem som helst ser ju att den här artrosberikade golvmoppen skulle blåsa bort på sjön om jag släppte loss på allvar i chase-and-swing-neck-wrestling.

Kan man inte bara låsa dörren till Casa di Kalland så Uschu är förvisad att jaga bort skotrar och fyrhjulingar på egen hand på Kallandssjön? Ärligt talat så har jag ingenting emot att få långtidsvikarie på de arbetsuppgifterna, men han ska fan inte LASas in i flocken sen, där går gränsen.

Hur som helst så laddade jag inför stora fajten med Uschu men det sket sig big tajm. Neutral mark i kombination med Gorillans smaskovolantes tog typ udden av hela grejen. Man bränner ju så fett många fler kalorier av att slåss med Uschu jämfört med att fixera sig vid händerna som kastar smaskingarna… det vill man ju appsolut inte göra i onödan, bränna kalorier alltså.

En kula till Uschu, en kula till Don Dino... en kula till Uschu, en kula till Don Dino...

Efter en stund försvann Gorillan och smaskingarna och vi var tvungna att ta varandra på pulsen...

Jag försökte vifta med min bleka italienska fotomodellsstjärt för att avdramatisera Uschus träbockiga, stela kroppsspråk.

Morso blev rädd och ropade åt Uschu att komma.

Harmorsan nummer ett bröt med inkallning inte bara en gång utan typ varje gång som energinivåerna blev lite för höga. Och hon ska klaga på mig som knorrar när småglinen leker inomhus - vilken surkärring asså!

Sen körde de igång ett spår för att vi skulle ha en anledning att jobba sida vid sida istället för att kraftmäta. Uschu fattade typ nada. Precis som Lilla Benet när han var rookie för en månad sedan.

När vi hörde att en skoter var på ingående så kändes det nästan som att jag och Uschu, åtminstone för stunden, kunde förenas kring vår gemensamma fiende. Skotrar måste dö, no matter what.

Om jag och Uschu skulle göra gemensam sak utomhus så skulle vi nog kunna råka slakta en skoter rätt rejält. Ett schysst sätt att bilda flock på om man nu måste va flock tycker jag. Men morso som är en torr, pedantisk och manipulativ matmästare lurade oss till koppel för att undvika onödiga utgifter.

När vi fikar så vill ingen vara med Uschu. Han ska lukta på bordskanten hela tiden vilket gör mig så galen att jag tvingas mordhålla mig i rummet bredvid. Sen ska han terrorisera Cobran med sina slemmiga slabbidaskare så hon blir typ alldeles drakig snöfröken. Lilla Benet hade i alla fall vett om att hålla sin rörliga pelvis i styr den här gången. Det skulle kunna bli rätt tufft för Lilla Benet att bräcka Uschu både på snygga tjejen och semlan vid ett och samma tillfälle.

Det här är lagom många i en flock tycker vi. Fyra är definitivt en för mycket.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *