All about Uschu…

Tur att Lilla Benet avancerat i självständighet och lojalitet annars hade påsken blivit en katastrof. Uppfostringsanstalt hos Gula hundarnas armé kan göra susen för vilken snäll flickis som helst. När Lilla Benets mentala dvärgbröder Putte-Pip och Grävlingsmustaschen visade sina missbelåtna fegsnudor här på skärtorsdagen efter tre månaders separation från sin storebror så reste Lilla Benet full ragg, spände sin kurviga kropp och demonstrerade självsäkert sin gulotillhörighet genom att tillbringa natten stjärt mot stjärt hos mig. Han sa till sina brorsor: “ni kan typ dra hem igen för jag är Gulo-flickis nu på fett allvar, men morsan och kylväskan kan ni lämna kvar”.

Sen kom Uschu. Fattar inte varför man envisas med att försöka få mig och Uschu att leka Björnbröder, Kalland är inte stort nog åt oss båda. Successiv gubbexponering, manipulationer, diverse fulspel och mattrick är metoderna som används för att få mig att acceptera Uschu som en del av gänget. Vad fan ska man göra liksom? Folk snackar svennegränser, springer runt med smaskingar och curlar samtidigt som Uschu går all in och försöker ta över min delvis socialt handikappade flock på mitt revir. Jag har några stora plus på min sida: jag är äldre än Uschu, jag är kaxigare än Uschu och jag är superatlet jämfört med Uschu eftersom jag tränat chase-and-swing-neck wrestling med Cobran sedan 2008.

Cobrans fyspass är det tuffaste jag blivit utsatt för i hela mitt liv. Att springa efter en Dacia på en dammig rumänsk väg och skälla är ingenting jämfört med att bli vallad av Cobran.
När som helst så kan Cobran suga fast i svansroten eller i ett bakben och man måste göra en 180-gradig vändning i luften och ge igen.
När Cobran tröttnat på att få mangel av mig så frestade hon Putte-Pip på lite cirkus. Plötsligt vaknade Uschu till liv och kastade sig frustandes in i leken för att ta kontroll över situationen.
För Cobran är två fula Gråben ingenting, i Rumänien klarade hon av att terrorisera minst 25 stycken samtidigt under två års tid utan att få en enda skråma på kroppen. Cobrans näst största hobby är just att terrorisera och komma undan.

Om ni undrar varför jag inte är med i bild så beror det på att morsan har lagt ett smaskospår som fjärrkontroll åt mig för att jag inte ska bli irriterad på Uschu när han tror att han kan sno kollen över glinen och Styggo. Om ni saknar Grävlingsmustaschen i bild så beror det på att hans mamma har tappat bort honom eftersom hon är så livrädd och fokuserad på att Putte-Pip inte ska gå för långt när han testar Uschu. Ni fattar själva vad jag menar med svennegränser och curling va? Vilka idioter asså…

Cobran är det bästa superhjältegulot man kan ha som stand in när man har fjärrkontrollats bort till en annan del av ängen. Cobran fet-äger. Och Rommis, du sa att du aldrig sett mig med så upphetsad chokladshjulsblick förut, det har du inte nu heller, det är nämligen inte jag som är på bilden, det är Lilla Benet.
Putte-Pip och Uschu bodde ett par hundgårdar i från varandra i Medgidia. Antingen tappade Putte-Pip huvudet totalt under påsken i Kalland eller så lät han sig bara ryckas med av Lilla Benets ivriga applåderande och skällande när han försökte bestiga Mount-Dajm-Monster. Att hetsa och uppvigla andra är Lilla Benets specialitet. Han älskar att skälla flickis och skicka fram andra på smäll.
Både Lilla Benet och Cobran tyckte att Putte-Pip var vidlyftig och backade undan ett par meter som säkerhetsåtgärd när Uschu tålmodigt ruskade av sig den juckande flugviktaren.
Cobran passade naturligtvis på att ta över showen igen medans Putte-Pip vägrade begrunda sina synder.
Hela tiden som jag gick mitt smaskosök så hörde jag hur Uschu kunde åtnjuta mer och mer respekt från mina muppar. När smaskingarna äntligen var slut så kände jag att "nu jävlar är det färdiglekt din mossiga gamla snusk-gubbe". Jag smög upp mot Uschu och ett efter ett gled glinen undan när gladiatorpatriarkerna frontade. Till min stora besvikelse så började Uschu fjanta och säga typ "ta det lugnt polarn, jag lattjar bara lite".
Efter att ha stått oemotsagd under sex år i Sverige tyckte jag att jag faktiskt mötte värdigt motstånd för första gången och var bara tvungen att testa vart gränsen gick. Jag gick ett halvt varv runt den artrosberikade monster-mammuten för att i god Putte-Pip-anda ta ett krampaktigt tag om Uschus midja och utföra några juckrörelser. Uschu satte bestämt ned sin fläskiga röv och klapprade med sina gula varulvständer ett par gånger i luften. Okej polarn tänkte jag, du gills. Reviret är mitt, mupparna är mina, maten är min, morsorna är mina men du är ok ändå.

Så då vet ni. Jag och Uschu kommer inte slåss om strupen om vi inte måste. Han respektar mig och jag tolererar honom. Ska jag va helt ärlig så tycker jag att han kan komma hit och hjälpa mig att rådda varje gång som Putte-Pip och Grävlingsmustaschen dyker upp här. På nåt sätt så är Uschu ändå behagligare än glinen eftersom han blir trött så fort och snackar samma språk som jag. Gemensamma fiender och gemensamma intressen kan faktiskt förena en rumänsk dingo med ett rumänskt gråben. Detta givet att det finns slaktavfall och påskbord för två gubbs med kroniska hungersmärtor förstås.

Det är rätt så väsentligt att jag får mer påskbord än Uschu. Och såna som Grävlingsmustaschen borde inte få något påskbord alls tycker jag. Putte-Pip ska ha lite grann för visat mod och Lilla Benet ska ha för att han är min flickis. Cobran tar själv om hon vill ha, då får man passa sig så det inte börjar ryka och fräsa.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *