Dino-Kanino på fritte

Asså ibland blir rubrikerna bara totalpucko och komplett missvisande. Det beror på att vi kör samma arbetsfördelning som kvällstidningarna; jag skriver typ inläggen och Muppo-Morso sätter rubrikerna. Men hallå asså, vaddå Dino-Kanino? Kaninmatsätare kan hon vara själv tycker jag. Jag undviker faktiskt fibrer och antioxidanter till varje pris – men om det inte finns nåt annat än typ tomatsallad så får man väl äta tomatsallad liksom, man kan ju i alla fall börja med att smaska i sig mossarellabitarna innan man avslutar med vidrig ruckola-puckola. Vegokärring säger jag!

I alla fall så är det sommar i Kalland nu och vi får vara på fritte medans morsan plockar med veden och klipper gräset. Fritte är alltså vår fritidsgård. Förra året störde jag mig på att det var pyntat med en massa blommor och skit men i år har Lilla Benet visat vägen – blommorna är såklart till för att sikta på när man pissar. Cobran anstränger sig för att få sista kissordet och siktar mitt i penséns bullseye när hon markerar över gula gubbsens doftmärken. För att va brud är hon rätt så snajdig på att pricka rätt. Man behöver aldrig skämmas för Cobran. Det händer också att Ultimata Mannens fula varghybrid hänger på fritte när vi inte är där, Änglo-Lupus, hon som fixar skallarna. Det är därför extra viktigt för oss att lämna kiss-meddelanden till henne om vilka vi är och vilken kapacitet vi har. Eller rättare sagt: det är extra viktigt för mig att lämna meddelanden om vem JAG är och vilken kapacitet JAG har eftersom jag är den enda av oss som ännu inte har fått träffa Änglo-Lupus IRL. Cobran har beklagligt nog redan gått så långt att hon börjat bonda systerskap med bumlingbruden eftersom de har gemensamma intressen i både fekalierullning och hårviltsjakt plus att de lider av damp båda två.

Nästa kissmeddelande jag lämnar i hundgården åt Änglo-Lupus ska förmedla ungefär den här bilden av mig när jag skedar med hennes farsa U M.
Det är hur najs som helst att va Kung på fritte när det är fint väder! Det finns retsamma ekorrar, benhögar att botanisera i och med jämna mellanrum får jag testa att raggen funkar när det åker motorcyklar och fyrhjulingar förbi på vägen.
När jag har ledigt, det vill säga när inget obekant eller fult och styggt rör sig i närheten av fritte, så kopplar jag av med en minihudrulle.
Jag bjuder frikostigt min flickvän på det han vill ha ur benhögen, vi har så många knotor att vi faktiskt står ut med att ta en paus när vi får mjölksyra i käkmuskulaturen.
Pyntet till vänster var oberättigat tills min smarta flickvän kom på att vi skulle använda penséerna som brevlåda åt Änglo-Lupus. Hon får nog sina tassar varma förresten sedan Cobran adopterat henne som lillsyrra och sedan morso donerat min vidriga klövjeväska åt henne.
Man kan lukta runt lite grann i största allmänhet också och göra sig beredd på flugsmack. Flugor kan vara jävligt irriterande.
Fritte ska vara en slabbidaskfri zon där jag chefar. " Hörru morso gå å gräv en grop eller nåt så jag får sola ifred."

Ja just det, vi har jobbat med köket också.

Det jag gillar bäst med renovering är fikapaus.

Det jag tycker är värst med renovering är känslan av att vara i vägen för morso när Cobran säger att hon är överinspektör och att jag inte får plats i soffan. Jag vill ju vara med överallt ju för morso har dåligt omdöme och om jag inte tar ansvar för henne så kan det i princip gå åt helvete med allt!

Sen blev köket klart och det liknade lite grann en rumänsk svettig städrock, blommigt, rutigt och murrigt på en gång.

Det var under invigningslunchen med Herr Vanilj som jag fick öknamnet Dino-Kanino. Suck! Kunde hon inte ha bjudit på älg-carpaccio eller nåt istället så jag hade sluppit äta mig mätt på tomater.

Lilla Benet var hos Änglo-Lupus på prästgården en eftermiddag och tränade löpning mellan fårhagen och gravstenarna. Alla var imponerade av Lilla Benets snabbhet men morso tyckte det var lite besvärande att vara juridiskt ansvarig och målsman åt min flickis när han sprang mer runt gravstenarna än i fårhagen:

Min trebenta flickis är stendöv på inkallning och snabb som en gasell på korta distanser. Eller mer troligt så har han bara selektiv hörsel för när jag ropar så kommer han alltid till mig på en svinblink.

Lilla Benet känner sig trygg när han kan ta rygg på mig och vet att jag backar upp honom i allt han gör. Han har seriösa funderingar på att sälja sina dryga bröder på Blocket och bjuda in mig att bo hos sina morföräldrar på västkusten i stället.

Nu ska vi dra ut till fritte igen! Tja då!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *