Ä-ordet

Om man bortser från att min syrra är en bauta-dryg terrorist, så är hon världens bästa syrra. Ärligt – jag känner ingen som har en så fett bra fixa-skalle-snok som hon har.

Den där svarta pingisbollen på storsnokens ände håller världsklass.

Jag trodde aldrig att jag skulle begagna mig av ä-ordet men jag kommer att göra mitt livs första och största undantag idag; jag älskar nog eventuellt kanske min bauta-dryga terrorist-syrra sen hon fick ett riktigt jobb och inte längre behöver gå hemma hos mig i åtgärdsprogram. Jag lånar gladeligen ut Dinomobilen varje helg om det här är Styggo-Snyggos högsta dröm och kall i livet. Nuförtiden är det inte lika mycket growl om chase-and-swing-neck-wrestling från Cobran under promenaderna och ni skulle bara se skallarna på fritte. Samtidigt som jag och Lilla Benet tar en skön sovmorgon hemma vid kaminen så sitter Cobran i min bil på väg till jobbet någonstans ute i den frostiga skogen och visar arbetsglädje (Rommis tryck på play):

Cobran, läs noggrant nu för det här kommer bara hända en gång – aj lavv jo! Vi ska köra chase-and-swing-neck-wrestling du och jag åtminstone en kvart i månaden hela vintern, aj pråmiss.

Om jag får säga det själv så håller faktiskt min snok och mina öron världsklass också. Jag är en excellent jaktdågg. Men att sitta på pass är nog mer min talang i jaktsammanhang än terränglöpning. Förra veckan till exempel visade jag prov på mina passfärdigheter när jag hängde med morso till prästgården där hon håller på och fixar i skäggräkans kök. Hon är ju lite spökrädd så hon tycker det känns skönt om jag hänger med och tar hand om henne. Sagt och gjort. Det dröjde inte länge förrän jag lyckades lokalisera det första spökljudet ute i hallen…

“Morso, jag är helt säker på att en 250 år gammal överstepräst krafsar ute i hallen nu – var inte rädd, Don Dino fixar”.
“Det är lugnt morso, stanna kvar i köket, jag har lokaliserat översteprästens krafsande till källarväggen – jag skrämmer iväg honom nu”.
“Nu har han dragit, jag lägger mig här på pass och håller vakt i några timmar för säkerhets skull så du kan jobba på i lugn och ro. Kan du ge mig några tuggisar förresten så han inte slinker ut genom luckan om jag skulle råka vända ryggen till.”

Nu får det vara färdigtramsat med kärleksförklaringar och jakthistorier. Nu måste vi snacka allvar och det gäller Lilla Benet. Seriöst asså – han är en sån latis-fegis-flickis ibland. Han fick till exempel en alldeles egen klöv ute på gården men den var han rädd för och sprang omvägar runt varje gång han såg den. Ingen annan fick ta Lilla Benets klöv för morso så till sist hann grävlingen fram en natt och typ bara snodde den! Jag hatar grävlingar och hur kunde Lilla benet nedlåta sig att efterskänka en hel klöv liksom till universums vidrigaste skunkråtta. Lilla Benet vill bara ha sånt som morsan serverar från diskbänken eller sånt som jag har börjat äta på. Hur störigt är liksom inte det IRL – det är ganska energikrävande att vara den som systematiskt rycker tussar och tuggar hud innan allt det gottiga nalkas. Och det är inte förrän jag är klar med allt det jobbiga och äntligen ska få börja skörda frukterna som Lilla Benet sträcker fram snudan och tar förgivet att han ska få va med och kalasa. Samma grej när vi får märgben, Lilla Benet ligger och slickar i timmar med sin tapirtunga men så fort det krävs lite käk-power så måste jag rycka in och krossa. Så fort jag krossat ett ben så måste morso räkna efter hur mycket märg jag ätit idag och ofta omfördelar hon smasket för att jag “måste tänka på midjemåttet”. Nej, jag tycker att var och en ska äta det den gjort sig förtjänt av och sluta tänka på figuren.

Titta bara hur Lilla Benet håller ihop tassarna och gullar sig när han slickar på märgpipan som jag krossat – det är under all kritik. Jag måste komma på ett sätt hur vi ska få Lilla Benet att droppa de här återkommande feminina perioderna han har en gång för alla.
Nu ska vi krypa ner i sängen och värma fotänden tills morso kommer hem.

På återseende!

/Don Dino

1 thought on “Ä-ordet

  1. Hej Dino!
    Vad du måtte ha fått jobbigt nu när Cobran visar sig vara en sån älghund, mycke ben att krossa och så…….
    Men vilken bild du tagit på slottet i dalen. Vart tog du den ifrån? Simmade du ut i kallvattnet eller åkte du båt?
    Vi ses på torsdageftermiddag om allt går som jag tänkt. Tills dess klapp,klapp och hälsa morsan, Lilla Benet och älgskräcken.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *