Cobran på jobbet

Förra helgen var Uschu här. Jag har nästan börjat vänja mig vid att han dyker upp då och då och sover över ibland… det måste vara ett tecken på att försvenskningen har gått alldeles över styr. Vi hade ju typ nästan bildat flock! Men nu är balansen återställd igen för Uschu har nämligen gjort sig alldeles för hemmastadd här anser jag. När hans farsa kliade mig så surnade den gamla mossbevuxna stridspaddan till och bjöd upp till fajt – jag antog självklart. Jag har fortfarande inte varit i strid sedan Kräjsy-Daisy attackerade bakifrån 2008, det händer nämligen inte speciellt ofta att nån vill slåss med mig. Typ alla backar i förebyggande syfte. Jag ÄR kung – och inte en självutnämnd sådan – jag är kung på riktigt. Uschu är också kung på riktigt men inte hemma hos mig, det kan han aldrig bli. Han kan väl vara kung hemma hos sig själv, det räcker väl. Haha, en kung utan flock – vilken tönt! I alla fall så var det väntat att den dagen skulle komma då vi var tvungna att testa gränserna så Uschus farsa, Gorillan, var tämligen förberedd. Man kan väl säga att Gorillan vann den här fajten. Men jag juckade ju på Uschu i våras och får alltid mest smörgåstårta för att dämpa mitt sydländska temperament så det känns helt okej att Gorillan plockade den här poängen. Gorillan är rättivs och schysst.

Fattar inte varför Uschu ska ligga på min soffa och pösa, han bara skryter ju om att hans soffa är så mycket skönare än min soffa.

När Uschu äntligen hade åkt hem så började Cobran ladda för inför sitt viktigaste jobbuppdrag typ ävvär. Riktig älgjakt med leveranskrav från mig och Lilla Benet på skallar. Cobran gjorde sin jaktpremiär i fredags och kom hem hungrig, dödstrött och med blodiga tassar. På lördagen gick nästa arbetspass och då fick skäggräkan vada ut i vattnet och dra in Cobrans första älg, en kviga. Cobran tyckte det var tråkigt att älgen blev skjuten för hon hade gärna velat springa några mil till och skällt. Det bara small till och allt det roliga tog slut när älgen slutade jogga framför henne. Morso filmade när Cobran gick fram till sin första döda älg, den som är känslig kan ju låta bli att trycka på play, Rommis som har beställt kött måste trycka på play:

Det där är Cobra-stajl – nyfiken, försiktig och balanserad inför nya läskiga saker när hon inte har gul backup i ryggen. Därav kategoriserar vi henne som ett förklätt gulo. Om jag hade varit på plats så hade jag kastat mig över älgen, ryckt tussar, ätit mig mätt och skrämt iväg varenda jägare och löpmonster som försökt sno min döda älg (det är Änglo Lupus som skäller i bakgrunden, hon löper). Morso tycker att naturen är grym, hon blev blank på ögonen och smekte älgen på mulen, sen var hon tyst hela dagen. Skönt med en trött Cobra och en tyst morsa anser jag.

Det enda som skulle motivera mig att springa i sån här terräng är minst tio egna älgar på lager och en hel vinters vila.
Det är mer min och Lilla Benets grej att låta nån annan göra jobbet och sedan profitera på det. Seriöst, om jag och Lilla Benet skulle jaga älg ihop så fick vi nog gå hungriga jämt.

När Cobran vilade middag efter jobbet så hade jag och Lilla Benet konferens nere i ateljén, Rommis tryck på play:

Med hänsyn till den nya hotbilden som vi föreställer oss i form av att Uschu börjat göra anspråk på vår lya, att Jokern flyttar in om drygt en månad och att Cobran numer har ett så krävande arbete så beslöt vi oss för att rekrytera till Gula hundarnas armé. Vår nya prospect är ett rödaktigt Marbella-gulo som pratar dalmål. Han heter Freddy och ser ut så här när han sover:

Han ser ut att ha bra bett och friska gaddar, stort plus för det. Däremot har han ett jävligt stort minus också och det är att han är kompis med husets katt… Vi får se hur han klarar sig – jag vet ju att han är smygkär i Cobran så bara älgjakten är över för i år så kanske hon kan lära honom lite vett och etikett.
När han är vaken ser man att han har rätt fason på öronen, en ulvapuckel på snoken och gulo-potential i blicken. Det måste vara lång och gedigen köttbullsträning som fått honom att acceptera katten. Ja, så är det nog.
När man söker till Gula hundarna så är det viktigt att framhålla att man har kompletterande kvaliteter. Med tanke på att jag och Lilla Benet båda är seniorer, saknar ett ben och ett öga så känns det helt rätt att ta in en snubbe som har bra framkomlighet i djup snö och full utrustning. Kan han dessutom hålla Styggo-Snyggo på gott humör sen så är det en vinst i sig.

Vi hänger alltså med ett tag till nu när fritte ständigt fylls med delikatesser och vi har fått förstärkning!

PS Det är Håkis Kråkis som tagit bilderna på Freddy. Förresten, Kråkis, vi vill ha ett artistnamn, “Freddy” drar ju ner respekten fett för samtliga inblandade. Vad tror du om Il Diavolo Rosso eller nåt sånt?

2 thoughts on “Cobran på jobbet

  1. Hej Dino!
    Vad du måste va mé om!!!
    Men du ser i alla fall ut att njuta av älgben. Jag förstår att morso hade svårt innanför bröstet när älgen fälldes. Själv skulle nog inte jag klara av det. Vi får vara nöjda med att dela på bytet du och jag.
    Inte heller kan jag förstå varför morso skall tränga ihop fler doggar nu när Er flock äntligen blivit så välbalanserad.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *