En Joker i leken

Jag bara måste vara den ultimata tant-tjusaren. Rommis var så nöjd när hon hade varit på Hotell Casa di Don Dino en hel vecka och blivit ompysslad av mig. Hon skröt över att jag diskade perfekt, att jag rullade på kommando när hon skulle flytta överkastet i sängen om kvällarna och att jag fixade alla de svåra raderna i DN:s söndagskryss genom att trycka ner en tass och skrynkla ihop hela skiten och istället kräva kli under hakan. Sen kom morso tilbaka och Rommis åkte hem – då började den bistra vardagen igen. Kackel och tjat twentyfårseven om vidriga snudor som hon träffat i Transsylvanien, tidiga morgnar, sena kvällar och minimalt med disk… Telefonen har gått i ett, alla datorer har varit kroniskt ockuperade och de inbyggda fläktarna låter som hårfönar, vi har hört repliker som “Jag älskar Don Corleone”, “Joker borde flytta hit i november”, “Liv har äntligen fått sex stycken bebbar”, “Vill du adoptera Åsnehunden”, ungefär 300 miljoner gånger.

Det gör fanimej lite ont att veta att morso har träffat ett gulo som är exakt så som jag skulle ha varit om jag levt kvar utanför kärnkraftverket i Cernavoda några år till. Corleone lär visst vara en fantastisk vakthund utanför hägnet, han är trogen sina kvarter, han älskar brudar så länge de inte slabbidaskar, han kör upp snudan i armhålan och pressar sin atletiska kropp mot dem så de välter, han är en slagskämpe av rang med säkert tre gånger så många ärr som jag har, han är aktad och respekterad på hela industriområdet av både människor och dåggar. Förr tyckte jag det var tröttsamt när hon tjatade om Uschu och nu längtar jag typ tillbaka till den tiden för det var förhållandevis lindrigt jämfört med Corleone-tugget som man får höra på nu. Och då ska ni veta att det absolut värsta – det har vi framför oss! Den inställsamma lismande skäggräkan som morso ska gifta sig med kläckte nämligen blixtsnabbt ur sig “okej, om du inte kan ta hem Corleone så ska såklart Joker komma hit, jag hjälper dig med allt som ni behöver hjälp med för att få det att funka”. Vilket svek asså! Vi som har pillipang borde väl hålla ihop mot det hundsamlande brudväldet. Han ska aldrig få mata mig med silversked igen, nej nu är det bojkott av skäggräkan som gäller big tajm! (Rommis hade ju i alla fall den goda smaken att säga “skaffa nu inga fler hundar Marit”. Fast det sa hon förstås redan 2006 när jag skulle komma hit så det är tveksamt om hennes goda råd bettar på.)

Typ jag tycker att Corleone får mig att se ut som en civiliserad italiensk fotomodell. Hans tänder är ju bruna och av på mitten, ena ögat tittar ut ur skallen och han är fortfarande blodig på kinden efter senaste slagsmålet.
Nej, vad morsan ser i den här stinkbomben har jag svårt att fatta när hon har en gräddmagad Don Dino med små nätta fötter och vita gnistrande tänder som med elegans och finess kan riva sönder ett byxben nästan obemärkt.
Ja här är jag ju förresten – brudmagneten numero uno! Sara gillar inte hundar men hon tycker att vi har kemi hon och jag. Det är inte första gången jag hör det kan jag meddela. Kanske kan jag flytta hem till henne i Stockholm om det blir för jävligt i Kalland framöver. Jag kan tvätta matresterna av hennes ungar när vi är hemma och följa med henne på jobbet och vakta korridorerna på SVT från intruders.
Bara tanken på att ha en 45-kilos Joker i Kalland får mig att gå upp i varv. Vad ska han göra här och hur ska han få plats liksom. Det går ju en Dino och en Lilla Benet på den här osnutna slyngeln. Och maten, hur mycket äter en sån här vidrig best, blir det överhuvudtaget något kvar till mig liksom?

Det viktigaste är ändå maten. Okej, jag wajnar lite över att morso producerar för lite disk men det händer desto oftare att vi får pizza nuförtiden vilket jag ändå ser som ett stort plus. Speciellt när Lilla Benet kräks upp sin pizza och jag får äta hans spya. Men hur blir det när Joker ska va med och slåss om Lilla Benets spyor typ – det vill man ju inte ens tänka på.

Pizza är bara så jävla smasko. Jag kan dela med Styggo-Snyggo och Lilla Benet men inte med Joker. Kanske morso tänker att jag borde vara tacksam som inte behöver dela med Don Corleone…

I värsta fall får vi kidnappa Millan och flytta ner i ateljén med henne. Den bruden har minsann fattat att vi ska ligga på puffarna och bli matade med korv medans hon sitter på det stickiga golvet och kliar oss.

Ja, så ärä i Kalland just nu i alla fall. Tur man är oberoende, har ett eget brudharem och kan göra lite som man vill. Don Corleone, Joker – kiss maj gräddvita ass säger jag.

1 thought on “En Joker i leken

  1. Alltså Dino, först: tack för att du bloggar igen! Jag har haft så snortråkigt att jag var tvungen att trasha morsans kompis lya i brist på annat. Förvisso är du en hårdhudad machograbb och min morsa sa att vi i mitt hägn var för harmoniska och välmående för henne, MEN ibland undrar jag om det där med fishisar i lugna vatten helt undgått tvåbentarna. Gör som jag: här tussas man ihop med en stor men såååå löjligt snäll och bildskön grabb o hans morsa. Meeees liksom. Man ställer in sig, slutar morra på honom, går snällt i koppel och sover läääänge i sängen. Sen då när tvåbentarna tror man är tillgiven och ska stanna hos dem när de släpper en drar man iväg på äventyr. Morsgrisen hänger såklart efter. Suck! Med då leder man ut honom på mark som en annans betongtassar inte ens känner men som hans prinsessfossingar går sönder av. Vips så var han ute ur leken… Men nu tycker jag lite synd om honom när han är så ynklig och går med en parabolantenn på skallen att jag väl får visa min ädla sida och sitta och vakta honom när han sover. Fan att man ska va så blödig… Stay cool bro!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *