Grythundar och gatuhundar

Morso kom hem från Rumänien för drygt en vecka sedan. Hon åkte raka spåret hem till Rommis för att hämta mig – hon längtar mest efter mig! Typ alla brudar och kärringar älskar mig men jag är mest bara oberoende till naturen. Morso har aldrig varit ifrån mig så länge som två veckor och trodde väl typ att det skulle bli värsta slabbidaskiga välkomstkommittén när hon behagade visa sin snuda igen, men där gick hon på årets nit. Jag gjorde fem små vickningar med min urläckra korta svans och sprang sedan raka spåret tillbaka till varmluftsugnen igen och kollade om inte påskalammet skulle bli klart snart. Lammstek är lätt prioriterat framför att boosta morsos ego. Under lammsteksmiddagen erkände Rommis att “Dino är underbar, jag har alldeles glömt att längta efter Polly”. Jag kräver nämligen eget hus när jag är hos Rommis så moster Bolly måste bo hos Kjell-Speciell när jag är där. Moster Polly-Bolly, det prickiga isterbandet, kommer också från Rumänien och snackar en del rumänska men jag gillar ändå inte hennes köttiga och studsiga uppsyn. Nej, köttiga, studsiga, prickiga isterband ska nypas till en aning så det blir ordning och reda. Och Rommis är alltid orolig för att jag ska nypa för hårt, men det gör jag aldrig.

Jag & Isterbandet
Även om jag och Polly-Bolly kommer från Rumänien båda två så är vi rätt olika, vi har liksom olika prioriteringar och temperament. Hon stod som kedjad valpfabrik utanför ett sågverk och jag var en fri överlevare utanför ett kärnkraftverk.

Jag hade inte varit hemma i Kalland mer än några dagar när jag blev attackerad av en lösspringande grythund med kulorna kvar som var på besök i min by under påsklovet. Jag och Cobran hade varit i skogen och tränat lite chase-and-swing och skulle gå upp på gården när den raggiga fula projektilen tog sats på femtio meters avstånd med spjutgaddarna riktade rakt framåt och med målsikte på min snok. Jag och Cobran ställde oss på bakbenen med raggen rest och vrålade allt vi orkade, de flesta hundar brukar vända om då. Men grythundar med kulorna kvar är ju designade till dödsförakt så han attackerade trots vår uppenbara kommunikation. Tror ni jag fick försvara mig? Nej då, morso drog in oss på kort koppel för att rädda livet på svennehunden. Den raggiga djävulshunden hoppade och högg efter mig upprepade gånger och när hans gaddar trängde igenom min nos så droppade dingoblodet i snön. Om jag bara hade haft lite längre koppel så hade jag klippt honom över ryggen och ruskat tills aset slutat sprattla. Jag har aldrig träffat så många vansinniga hundar i hela mitt liv som jag gjort sedan jag flyttat till Sverige. På den tiden jag levde utanför kärnkraftverket så visste alla vart gränserna gick och den som ville testa om gränsen gick att flytta på fick mäta krafterna på ett schysst sätt. Den som redan på femtio meters avstånd bestämde sig för att gå all in och attackera någon som var både större och äldre skulle dö ganska snabbt och därmed aldrig få chansen att sprida sina gener vidare. Såna hundar finns inte på gatorna – såna hundar finns bara hos folk.

Appropå att sprida sina gener så träffade morso en syssling till mig när hon var i Sighet. Han härstammar också från farfar Alfaulven Alf som var säkerhetsansvarig hos greven med stort D.

Hon träffade en annan snubbe i hägnet också som fick henne att tänka på mig. Han är sexton år gammal och har bott i hägnet sedan det öppnade för fem år sedan. Det är ungefär som om jag som typ är elva nu skulle flytta dit och leva där i fem år, och tappa mitt trasiga öga utan att nån brydde sig. Hägnet jag snackar om är det kommunala hägnet som ligger precis på gränsen mellan Rumänien och Ukraina. På grund av fuffens i den lokala politiken så har dåggsen vanskötts där sedan start och i stort sett kan ingen dågg någonsin lämna plejset. Det gäller inte bara herr Oden nedan utan också min släkting i filmen ovan. Det är på sätt och vis jävligt bra att morsan träffar mina landsdåggs på plats då och då för när hon kommer hem till Sverige sen så är hon så sjukt tacksam och blödig för att jag tar hand om henne.

Oden
Så här ledsen var jag också när gubbarna hade slagit mig med spikbräda och jag låg efter vägkanten för att dö. Men sen vände turen för mig.

Kommunala hägnet Sighet
Det finns ungefär 100 hundar i det här hägnet. Fatta hur många liknande koncentrationsläger det finns för dåggar runt om i EU-området. Den som överlever ett sånt här ställe är en hjälte i mitt öga.

Bekant I
Det var ett tag sedan man levde på det här viset – faan, jag har nästan glömt hur det var. Kroniska hungersmärtor har jag ju såklart fortfarande och mat letar jag efter överallt. Men jag har glömt hur det var att ligga i dvala på marken när det var tio grader kallt ute för att vakna till ännu en dag av matletande för överlevnaden.

Bekant II
Turdag idag för den här dåggen som får kulorna serverade vid återvinningsstationen.

Tjusig donna!
En mycket tjusig donna det här! Hon påminner om min biologiska morsa som också snodde höns åt oss smådingosar att kalasa på när det kurrade i magen.

Don Corleone
Morsos viktigaste möte under resan var visst återseendet med Don Corleone. Han är vaktdågg utanför Jokers gamla hägn, precis som jag var ett tag utanför Save the Dogs hägn i Cernavoda. Varje anständigt hägn måste ha en tillförlitlig säkerhetsansvarig som tar arbetsuppgifterna på allvar. Brudar med korv i fickorna accepterar vi men fula gubbar göre sig icke besvär.

Varghybrid
Den här lupusdåggen är till hälften tysk zoovarg och till hälften schäfer. Nån sån skulle jag aldrig acceptera i min flock.

Misi
Misi är en av morsos favoriter. Han har åkt till Tyskland nu för att ragga ett eget bed-and-breakfast. Han har haft tur precis som jag och lyckats undvika de kommunala hundfångarna.

Pack Don Dino
Nej, man borde kanske inte klaga på livet i Kalland. Men ibland är Joker bara så dryg å maten så begränsad å promenaderna så långa…

Den som har ett facebookkonto och vill se morsos album i sin helhet med kommentarer och annat kan göra det här på Facebook.



Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *