Debatten om rumänska adopterade hittehundar som blossar upp då och då väcker onekligen många och starka känslor. Jag vill försöka nyansera den bild som ofta förmedlas via medierna om rumänska adopterade hittehundar som både skygga, aggressiva, sjuka och smittspridande samt transporterna av dessa hundar som framställs som närmast plågsamma.
Kastrera, utbilda och lagstifta
Adoptioner löser inga gatuhundsproblem. En adoption förändrar livet för den adopterade hunden och möjligtvis för ytterligare en hund som får den bortadopterade hundens plats i ett hägn. Kastreringar, utbildning i djurhållning och förbättrad lagstiftning utgör däremot långsiktiga lösningar på gatuhundsproblematiken. De lyckade adoptionerna av hittehundar fyller dock en funktion i det stora sammanhanget som man inte ska underskatta, de får oss nämligen att engagera oss i gatuhundarnas situation eftersom vi inser att det finns miljoner hundar, sådana som våra egna, som föds helt i onödan till ett liv inte sällan i misär. Förhoppningsvis vill en nöjd adoptör skänka pengar till kastreringar för att förhindra att fler oönskade hundar föds som i sin tur ger upphov till ännu fler oönskade hundar. Nästan alla rumänska hittehundar som placeras genom etablerade föreningar i Sverige är lyckade adoptioner i den bemärkelsen att både hund och ägare trivs och har det bra tillsammans. De flesta som adopterar rumänska hundar är faktiskt nöjda med sina hundar, det är därför som det totala antalet adoptioner ständigt ökar och antalet familjer som kommer tillbaka för att adoptera en andra eller kanske en tredje hund blir allt fler. Tyvärr kan av olika skäl inte alla adoptioner bli lyckade – precis som placeringar av svenskfödda hundar inte heller alltid blir lyckade. Ingen människa kan i förväg vara helt säker på hur en enskild hundindivid kommer att utvecklas tillsammans med en ny ägare i en ny miljö.
Sjukdomar och smitta
När det gäller mediernas presentation av gatuhundarnas sjukdomsbild och smittrisk så skulle jag vilja säga att den är sann – men bara till hälften då den inte berättar något om de hundar som faktiskt adopteras. Hundar som levt på gatan och även i en del shelters är ständigt exponerade för många olika typer av smittor och parasiter. Men, det som utmärker de rumänska hittehundar som kommer till Sverige genom de etablerade föreningar som jag har och har haft insyn i, är att samtliga hundar är testade, vaccinerade och behandlade i förebyggande syfte mot alla sjukdomar/parasiter som förekommer i landet/området och som föreningarna har kännedom om. Test- och vaccinationsprogrammen utökas vid behov när ny kunskap blir tillgänglig för att alla inblandade parter ska känna sig så trygga som möjligt med verksamheten. ”Rumänska hittehundar” och ”rumänska adopterade hittehundar” är inte synonymer i sammanhanget och ingen inblandad part har någon som helst vinning i att föra in sjuka hundar i Sverige. Det jag ställer mig tveksam till när svenska veterinärer pratar om ”smittsamma importhundar” är hur många av de hundar man syftar på som verkligen kommer genom någon av de etablerade föreningarna. Jag tror nämligen inte att privatpersoner som reser över gränserna med sina hundar liksom hundförmedlare med egna vinstintressen har samma kännedom om lokalt förekommande sjukdomar eller samma rutinmässiga tester för hundarna som de ideella föreningarna har. När man adopterar hund genom en etablerad förening så kan man utgå ifrån att den adopterade hunden är bättre vaccinerad, testad och besiktigad än de flesta svenska hundar är när de till exempel återvänder efter en europaresa.
Plus och minus med olika hundar
Alla hundar har både genetiskt betingade egenskaper och socialt betingade egenskaper. Den som köper en renrasig valp har goda möjligheter att förutse hur hunden kommer att utvecklas utifrån sitt genetiska påbrå men också möjlighet att påverka hundens mentala utveckling genom att kontrollera hundens sociala upplevelser redan från en tidig ålder. Den som tar sig an en omplacering vars ras/raser är känd men kanske inte de sociala omständigheterna har även den en hygglig chans att bilda sig en uppfattning om vilka inneboende egenskaper hunden kan tänkas ha, men däremot vet man kanske inte hur hundens tidigare upplevelser redan har format den mentalt. Det som är gemensamt för de flesta hundar som föds under kontrollerade former (svenska hundar till exempel) är att de är framavlade för att leva nära och arbeta tillsammans med människor i mer eller mindre specifika sammanhang. Vinsterna med att genom avel kunna kontrollera hundarnas egenskaper kommer tyvärr också ofta med minuset att en del hundar bär på direkt rasrelaterade problem och sjukdomar.
För en rumänsk hittehund ser det annorlunda ut. Nästan alla hittehundar har det gemensamt att de är en genetisk produkt av hundar som spontanparat sig, samt under olika omständigheter och olika lång tid fått klara sig själva – ibland under flera hundgenerationer och “trots” människans närvaro. En rumänsk hittehund är mer eller mindre en produkt av de hundar som haft de bästa mentala och fysiska egenskaperna för att överleva just i den miljö där de befinner sig. Det naturliga urvalet är tufft och ställer ofta krav både på intelligens, social förmåga och fysisk hälsa. Den gatuhund som inte lär sig hur biltrafiken fungerar blir heller inte långlivad och den som har låg social kompetens drar inga fördelar i konkurrensen bland de andra hundarna. Den som är sjuk, svag, för stor eller för liten till växten kan få svårt att hitta tillräckligt med mat för att överleva. Det är i första hand de sociala, balanserade, problemlösande och friska hundarna som överlever en längre tid på gatan och på så sätt ger upphov till att nya valpar föds. En hund som är en produkt av de rumänska gatornas ”survival of the fittest” är därför per definition en ovanligt smart hund med hög social kompetens, den är genetiskt frisk och har allround-egenskaper (lite vall-, lite jakt-, lite vaktinstinkt etc.). Jämfört med många renrasiga hundar kostar det också mindre att veterinärvårdsförsäkra en rumänsk hittehund (blandrashund) – jag får anta att det beror på att de rent statistiskt sett är mindre vårdkrävande än de av människan framavlade renrasiga hundarna. Några adoptörer anger till och med som skäl för adoption i sin ansökan att de vill ha en så frisk hund som möjligt – därför väljer de att adoptera en rumänsk hittehund.
Utifrån den bild som presenteras i medierna är det lätt att tro att många av de adopterade hundarna är skygga eller aggressiva och kräver en hundexpert för att anpassa sig till livet i Sverige. Min erfarenhet av adoptionsverksamheter är en helt annan – det är betydligt mycket vanligare att adoptörer hör av sig för att få träningstips och råd därför att deras hund inte vill sluta leka inomhus, den jagar katten eller drar i kopplet under promenaderna i sin iver att kartlägga kvarterets alla dofter. Jag kan till och med gå så långt att jag törs påstå att flera av de hundar som placeras i Sverige är överkvalificerade livet som sällskapshundar. När det gäller de adopterade hundarnas mentala status så hänger den dels ihop med deras genetiska arv men kanske ännu mer med deras sociala bakgrund som kan variera mycket från hund till hund. Vissa är inlämnade eller hittade på gatan som riktigt små valpar, en del av dessa, men långt ifrån alla, kan vara rädda och osäkra när de kommer till Sverige eftersom de aldrig upplevt något annat än den miljö som det rumänska hägnet har gett dem. Andra hundar har under en period haft en ägare eller levt ett mer eller mindre tufft liv på gatan i många år där de tvingats söka mat och skydd på egen hand samt lösa en mängd problem dagligen för att överleva. Dessa hundar kan i sämsta fall ha utsatts för våld av olika slag och bära med sig både psykiska och fysiska trauman som ibland inte visar sig förrän hunden är i Sverige. Rädsla kan i vissa fall vara förknippat med aggressivitet i situationer där en hund inte ges utrymme att undvika det upplevda hotet eller får gehör för sina lugnande signaler. Vad som definieras som problembeteenden och ibland också som obotliga problembeteenden är högst subjektivt och varierar utifrån vem som gör bedömningen. De etablerade föreningarna har överlag den kompetens som behövs för att kunna välja ut vilka hundar som lämpar sig för placering i Sverige men som nämnts tidigare kan ingen människa förutspå till hundra procent hur en enskild hundindivid kommer att utvecklas i ett nytt hem. Den kunskap som tillämpas vid placeringar bygger ofta på erfarenheter och generaliseringar från tidigare placeringar och naturligtvis kommer alltid ett fåtal adoptioner att avvika från den generaliserade bilden.
Rätt hund, rätt familj
Ingen människa blir nog någonsin fullärd på det här mycket komplexa området. Så länge det finns olika hundindivider, olika placerare och olika adoptörer så kommer också bedömningen och matchningen av varje hund respektive familj att ske utifrån olika subjektiva antaganden. Det man någonstans måste utgå ifrån är att de etablerade organisationerna alltid eftersträvar att göra så säkra placeringar som möjligt eftersom både hunden, den nya ägaren och föreningen förlorar på placeringar som går snett. En förening som redan har många och nöjda adoptörer har med all sannolikhet gjort ett ganska bra jobb när det gäller matchningen av hund och familj. Idag har adoptionsverksamheterna varit igång i många år och den samlade kunskapsbanken om adopterade hundar är så pass stor att endast ett fåtal hundar måste omplaceras eller i enstaka fall avlivas på grund av beteendeproblem i sin nya miljö. De etablerade föreningarna har ett system med kontaktpersoner som följer upp hundarna i Sverige, backup i form av jourhem samt egna infohäften som innehåller träningstips och goda råd till blivande adoptörer framtagna utifrån de vanligast förekommande bekymren som kan uppstå under hundens första tid i Sverige. Men visst, lyckade adoptioner kräver mycket kunskap och erfarenhet hos den som placerar hundar. Förutom att man behöver kunna en hel del om olika raser och deras egenskaper så måste man också ha kunskaper om hur hundars olika sociala bakgrunder kan tänkas påverka deras anpassning till familjeliv i Sverige. Minst lika viktigt är också att den som placerar hundar kan göra goda uppskattningar av de familjer som ansöker om att få adoptera. Att matcha ihop “rätt familj” med “rätt hund” är minst sagt svårt och varje placering kan ses som en riskbedömning med flera parametrar att ta hänsyn till.
Sammantaget vill jag säga att de hundägare som har specifika krav eller vill ha så goda förutsättningar som möjligt för att i så stor grad som möjligt kunna påverka sin hunds personlighet bör välja en hund vars genetiska och sociala bakgrund också är så känd som möjligt. De hundägare som uppskattar hundar i största allmänhet, inte efterfrågar några specifika arbetande egenskaper och är beredda att anpassa sig lite mer efter hundens individuella behov samt är öppna för att upptäcka en hunds kanske okända talanger kan däremot vara lämpliga som adoptörer av en rumänsk hittehund. Förvånansvärt många människor i Sverige är beredda att göra den satsningen och tycker att det är roligt att ta sig an en spännande hundindivid, de allra flesta lyckas också riktigt bra med sina adopterade hundar. Majoriteten av de adopterade hundarna anpassar sig relativt lätt och smidigt till sina nya familjer medan en del hundägare kan behöva stöd på vägen för att förstå sin hund bättre och hitta rätt träningsformer.
Transporten av adopterade hundar
När det gäller transporten av hundarna från Rumänien så är inget av alternativen som föreningarna erbjuder optimalt. Det bästa är förmodligen att själv åka i sin personbil och hämta sin egen hund så att hunden får rasta när den behöver och slipper onödig hantering av främmande människor i stressande miljöer. Jag själv har erfarenhet både av hundar som flugits till Sverige och hundar som åkt med lastbilstransport och jag vill påstå att de hundar som jag sett i lastbilstransporter verkar vara de som är mest harmoniska både vid avresa och vid ankomst. Dels blir dessa hundar hanterade av samma svenska hundälskare från starten i Rumänien fram till slutdestinationen hos sin nya ägare. Dels blir hundarna rastade regelbundet och har möjlighet att äta och dricka om de vill och behöver. Sist men inte minst har man möjlighet att undvika stökiga överlämningsplatser som ju en flygplats innebär. Flyget har den fördelen att hundarna sitter i bur några färre timmar – men det är också den enda fördelen som jag ser det.
Förbättra verksamheten på plats
Alla föreningar som arbetar med adoptioner står inför samma utmaning – att ständigt förbättra verksamheterna på plats i Rumänien. Rutinerna kring hundarna i hägnen måste fungera liksom kommunikationen mellan den personal som finns på plats hos hundarna och de som ansvarar för placeringen av hundarna i Sverige. Det är viktigt att allt samarbete sker med engagerade duktiga veterinärer och andra medarbetare som förstår vidden av den noggrannhet som vi kräver i Sverige när det gäller hundarnas fysiska och mentala hälsa. Som jag bedömer utvecklingen blir hägnen i Rumänien allt bättre och personalen allt mer kunnig och förstående inför våra svenska krav. För varje resa jag gjort till olika shelters sedan 2008 har hundarna från mitt ena besök till det andra fått en allt bättre levnadsstandard, detta är möjligt tack vare donationerna som många gånger kommer in från adoptörer och deras bekanta. Den största bristen på plats är som jag ser det att hundarna ur ett svenskt perspektiv ofta är för många och personalen för få. Detta gör att man inte har samma kontroll på varje enskild hundindivid och samma möjlighet att socialisera hundarna som vi har i Sverige när vi lever med några enstaka hundar i våra egna hem. Men, den urvalsprocess som adopterade hundar har genomgått liksom de standardiserade hälsoprogrammen som de etablerade föreningarna använder sig av minimerar risken för att aggressiva, extremt skygga eller sjuka hundar kommer till Sverige.
Att vara hundägare
Jag tror också att det är viktigt att se på adoptioner av rumänska hittehundar i relation till vad det faktiskt innebär att vara hundägare i allmänhet. Risken att få en sjuk eller en aggressiv hund när man adopterar genom en etablerad förening är naturligtvis inte obefintlig men däremot anser jag den vara liten. Jag kan inte bedöma hur stor risken är för att en renrasig hund eller en svensk omplacering blir veterinärvårdskrävande eller utvecklar problembeteenden men jag vet i alla fall att risken inte heller är noll. Att vara hundägare är förknippat med både glädje, sorg, ibland hårt arbete och ansvar oavsett vilken hund man väljer.
Någon skrev på ett hundforum att “alla nyetableringar har sina barnsjukdomar oavsett om det rör sig om företag som lanserar en ny bilmodell eller ideella föreningar som ägnar sig åt adoptioner av hundar”. Det ligger något i de orden, och med tanke på hur hårt adoptionsverksamheterna har kritiserats och granskats redan från start så har jag svårt att tänka mig att det idag skulle finnas några etablerade föreningar som inte lyhört anpassar sitt arbete och kvaliteten på hundarna efter de krav som adoptörerna efterfrågar vilka sträcker sig långt utanför de krav som myndigheterna ställer.
Om mig
Jag adopterade min första hund Don Dino genom Hundhjälpen 2006 som också har en egen blogg, Dinos Blogg.
2008 reste jag första gången till Rumänien för att själv få uppleva Dinos hemstad och handplocka hund nummer två, Cobran. Mitt intresse för rumänska gatuhundar satte då fart på allvar. Det dröjde inte länge förrän jag reste frekvent och både utvärderade, placerade och följde upp hundar för samma förening. Jag var då helt ny inför uppgiften och har säkerligen gjort flera felbedömningar under åren, jag känner mig betydligt säkrare idag men gör fortfarande misstag. 2010 startade jag och några hundvänner föreningen DogRescue, jag var från föreningens start t o m årsskiftet 2011/2012 vice ordförande och adoptionsansvarig. Det var en intensiv period då jag fick lära mig mycket, både om den rumänska kulturen, veterinära frågor, människor och hittehundar. Hösten 2012 besökte jag för första gången norra Rumänien och Dinas Ark med samarbetspartners och adopterade ytterligare en egen hund, Joker. Sammanlagt har jag utvärderat, placerat och följt upp ett tresiffrigt antal hundar, besökt ca 25 rumänska shelters, plockat upp hundar på gatorna och assisterat ett hundratal kastreringar.
Idag ser jag mig som ”frilansande” eftersom jag arbetar organisationsöverskridande i både södra och norra Rumänien med personer som bedriver kastreringsprojekt, lobbyverksamhet, hägnverksamhet och adoptionsverksamhet. Min målsättning är att adoptionsverksamheterna ska kunna läggas ned, det ska nämligen inte behöva födas några hundar som ingen saknar eller efterfrågar. Men detta är i grund och botten en politisk fråga och målsättningen känns närmast utopisk eftersom människor fortfarande släpper ut sina okastrerade husdjur på gatorna och lagstiftningen som reglerar huruvida hundarna får kastreras eller ej varierar från stad till stad. Gatuhundspopulationen är därför på ständig tillväxt trots att hundfångare regelbundet “städar gatorna” och frivilligorganisationer arbetar med kastreringsprojekt.