Hundarna i Cernavoda I

Sommaren 2006 hämtade jag min första rumänska gatuhund Dino på Arlanda. Bekantskapen med denna enögda, svanslösa och ärrade hund har på flera sätt fascinerat mig och berikat mitt liv. Hösten 2008 bestämde jag mig för att åka till Dinos hemstad Cernavoda i Rumänien för att besöka ett av de hundhägn som drivs i regi av Save the dogs. Save the dogs är en italiensk organisation som med kastrering som främsta medel arbetar för att minska antalet lösdrivande hundar.

Cernavoda oktober 2008

Att den här resan skulle bli något alldeles extra visste jag redan på Arlanda när jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen med en ryggsäck sprängfylld av pipleksaker. Vakterna lät mig inte passera förrän de, under viss irritation, hade provklämt varenda pipleksak. Som grädde på moset var jag själv sedan tvungen att ställa till med en pampig pipsymfoni då luften ännu en gång behövde tryckas ur alla leksakerna för att blixtlåset på ryggsäcken skulle gå att stänga.

Planet landade i Bukarest sent på fredag kväll. I ankomsthallen kom en storvuxen man lite hotfullt rakt mot mig. Han pratade högt, gestikulerade och propsade på att få bära med sig mina skrymmande hundburar mot utgången till en väntande taxi. Jag visste att någon från Save the dogs skulle möta upp mig men den här mannen hade inte ett utseende och ett kroppsspråk som rimmade med min fördomsprofil för hur en djurvän ska se ut. Jag gör allt jag kan för att köpa mig tid och förhala beslutet om att följa med honom. Efter en stunds dividerande så dyker plötsligt en ung kille upp. Han tränger sig emellan mig och mannen med frasen ”Save the dogs?” Jag drar en lättnadens suck, det här känns mycket bättre. Jag följer med Marius och vi lassar in hundburarna i den, med Save the dogs, logotypförsedda skåpbilen och bilfärden mot min Dinos hemstad börjar.

Skåpbilen skakar fram i hög hastighet på knöliga, delvis asfalterade grusvägar. Vi kör över kålhuvuden och passerar titt som tätt bilar som står stilla med påslagna varningsblinkers liksom ett flertal patrullbilar från ”securitate autostrada” som har till uppgift att övervaka vägsäkerheten. Ur bilradion strömmar hitlåtar som var stora i Sverige på 90-talet från radio Europa och efter en stund, när man vant sig vid hastigheten och ”blink-med-helljus-kommunikationen” bilisterna emellan, så blir rumänsk trafikkultur en riktigt angenäm upplevelse. När vi kommer ut på motorvägen når kålhuvudsmysteriet också sin upplösning då vi kör ikapp en Dacia med släpvagn som är lastad till råge med kålhuvuden utan fastspänningsanordning. Varje gång Dacian gör en inbromsning eller åker i ett gupp så trillar nämligen en del av lasten av.

Klockan ett på natten installerade jag mig i Save the dogs övernattningslägenhet i Cernavoda. Jag passade på att duscha – vilket var tur eftersom varmvattnet var avstängt de nästföljande tre dagarna – och kröp ner i sängen. Det var en speciell känsla att äntligen vara där, full av förväntningar inför kommande hundmöten och i hjärtat av min Dinos gamla hemmiljö.

På lördag morgon får jag lift till hundhägnet. Överallt är det hundar. Hundar, hundar, hundar. Under hela mitt liv har jag aldrig sett så många hundar och skällandet från hägnet när någon okänd anländer är öronbedövande.

Två kompisar sitter och iakttar mig när jag kommer in i hägnet
Två kompisar sitter och iakttar mig på "lagom" distans när jag kommer in i hägnet.

Personalen visar mig runt inomhus, jag får se kliniken och lokalerna med de hundar som av olika anledningar sitter isolerade i burar. Den här delen av hundhägnet är deprimerande att uppleva – så många hundar i en miljö som är helt befriad från stimuli. En av hundarna är så apatisk och undergiven att hon känns som en varm geléklump i min famn, helt lealös. Andra hundar kryper in i de kaklade burhörnen så långt de kan med svansen uppdragen mot magen. En och annan hund vaktar sin lilla kvadratmeter och gör utfall mot gallret när jag kommer för nära. Det värker i en hundälskares mage att se alla dessa hundöden. Det är dock en liten tröst att veta att de så småningom kommer att sättas utomhus i större hundgrupper och få leka med andra hundkompisar och kanske, i bästa fall, bli utvalda och sörjda för av bra hundägare. Men först ska de vaccineras, återhämta sig efter eventuella operationer och, för valparnas del, växa till sig så att de klarar den tuffare miljön ute i hägnet bland de vuxna hundarna.

I ett av de större hägnen kommer ett 30-tal skällande hundar rusades mot mig för att kolla vem nykomlingen är. Jag befinner mig mitt i en halvvild rumänsk hundflock, jag känner hur min närvaro påverkar hundgruppen samtidigt som jag själv söker acceptans och vill smälta in. Jämfört med svenska förhållanden står de här hundarna under minimal mänsklig domesticering. Efter en stund avtar intresset för mig hos majoriteten av hundarna och kvar har jag en egen liten grupp med hundar som aldrig släpper mig med blicken och som ständigt kommer till mig för en stunds uppmärksamhet och en kliande hand. En känsla av ödmjukhet och ett totalt lugn sprider sig genom hela kroppen, det är magiskt. Jag är en del av den här stora flocken; hundarna är inte min flock.

Personalen visar mig vidare till hundarna utomhus och följer med mig in till de hundar/hundgrupper som jag på knagglig italienska och med hjälp av kroppsspråk lyckas förmedla att jag vill träffa. Efter en stund inser jag att de egentligen inte har tid att eskortera mig runt. Det dagliga arbetet med renhållning är både tungt och tidskrävande, jag förklarar att jag känner mig trygg med hundarna och att jag nog kan klara mig på egen hand. Personalen fnissar åt mig eftersom jag redan har lyckats få både min kamera och mitt anteckningsblock stulet av några självsäkra, busiga hundar, men de låter mig hållas. 

"Nougathunden" är först mycket skeptisk till min entré men kommer fram och bekantar sig efter en stund
Den ärrade "Nougathunden" är först mycket skeptisk till min entré men kommer fram och bekantar sig efter en stund.

På söndag morgon är jag ivrig att komma iväg till hägnet igen. Jag hälsar snabbt på personalen och skyndar sedan in till hundarna. De verkar känna igen mig. Idag är det knappt något skällande alls och de som var mina bundisar från gårdagen möter mig med svansvift och studsande kroppar. Det blir mycket pussande och kramande i hundpälsar och jag fäller min första tår i Rumänien. Det är nu som jag inser att den här resan kommer att resultera i att Dino ska få en ny kompis.

När det mest intensiva morgonmyset har lagt sig är det dags för mig att titta närmare på våra svenska placeringar. Det visar sig att flera av de hundar som är aktuella för placering i Sverige är hundar som jag redan har tillbringat en hel del tid tillsammans med. Personalen hjälper mig att förflytta hundarna så att jag kan fotografera dem en och en och bekanta mig med dem i avskildhet från flocken. Det som slår mig, när jag träffar hundarna utanför den hundgrupp som de normalt vistas i, är att de alla är så sociala, lyhörda och nyfikna. Somliga är omedelbara och framåt medan andra har ett mer undergivet kroppsspråk och närmar sig med försiktighet. Den hårda konkurrensen som råder i hundgrupperna frammanar olika överlevnadsbeteenden och hundarnas personligheter kommer bättre till sin rätt i den här lugnare miljön.

Dobra i häftig lek med Christian och Cordito
Dobra i häftig lek med busige Christian och den ärrade senioren Cordito.

Med mig i tankarna finns hela tiden frågan ”Vem av hundarna har de bästa förutsättningarna för att passa in i mitt och Dinos liv?”. Själv är jag svag för de äldre, respekterade, självsäkra, livserfarna och kontaktsökande hundarna men också väl medveten om svårigheterna som kan uppstå mellan Dino och en likasinnad hund när det gäller konkurrens om mat och soffliggning. Till sist gör jag bedömningen att Dobra – en av de hundar som ingår i mitt lilla rumänska gäng – är den hund som bäst skulle kunna utmana Dinos bekväma livsstil på ett respektfullt sätt. Hon verkar också ha tillräckligt mycket integritet och framåtanda för att inte låta sig köras över av Dinos mindre charmiga sidor.

När det börjar dra ihop sig för stängning i hundhägnet kan jag inte hålla tillbaka gråten. Personalen frågar mig om allt är okej och jag försöker förklara att jag bara blir så rörd av alla hundöden som jag mött under helgen och att jag är så lycklig över att ha fått uppleva hägnet. Jag tror inte att jag lyckas förklara min tårögdhet men det slutar med att vi skrattar och kramas. De ruskar sina huvuden, pekar på mig och säger ”love romanian dogs!”.

Clive med tubsockorna, en av seniorerna som jag har en alldeles speciell relation till
Clive med tubsockorna, en av seniorerna som jag har en alldeles speciell relation till.

Det är med blandade känslor som jag lämnar Cernavoda och åker mot Bukarest. Glädjen är stor över att jag har med mig tre hundar som kommer att mötas upp på Arlanda av människor som är villiga att ge dem ett bra liv i Sverige. Men även sorgen är stor då jag är medveten om att de flesta av hundarna aldrig kommer att få leva med människor, utan måste nöja sig med att överleva som en hund bland andra hundar i ett hundhägn. Hur livet ser ut för de tusentals hundar som strövar runt på gator och i parker letandes efter mat och skydd vill jag inte ens tänka på.

Vistelsen i hägnet har gett mig en ny dimension på vad hundägarskap innebär, vad ett bra hundliv är samt nöjet att nu få gå i väntans tider och planera inför att en ny hundkompis ska anlända till min flock. De rumänska hundarna finns alltid i mina tankar och jag längtar efter att få återse dem.