Hundarna i Cernavoda II

Sommaren 2006 hämtade jag min första rumänska gatuhund Dino på Arlanda. Bekantskapen med denna enögda, svanslösa och ärrade hund har på flera sätt fascinerat mig och berikat mitt liv. I oktober 2008 åkte jag för första gången till Dinos hemstad Cernavoda där jag besökte ett av de hundhägn som drivs i regi av Save the dogs. Under denna resa mötte jag min framtida hundkompis Dobra och i November åkte jag tillbaka till Cernavoda för att själv flyga hem henne till Sverige.

Cernavoda november 2008

Det var med entusiasm som jag åkte tillbaka till Rumänien för att hämta hem min egen Dobra. Jag skulle också få återse mina alldeles speciella favorithundar från första resan, göra nya hundbekantskaper och träffa Sara Turetta, grundaren av Save the dogs.  

Planet landade i Bukarest vid femtiden på fredag eftermiddag. Marius var en aning försenad på grund av trafiken men den här gången visste jag att jag skulle känna igen den representant från Save the dogs som skulle hämta mig så väntan på Bukarests flygplats bekymrade mig inte. Jag hade dessutom lyckats repa in några fraser på rumänska under resan så att jag vänligt men bestämt skulle kunna avspisa alla alternativa transportförslag som erbjöds mig på flygplatsen. Marius skjutsade mig direkt till en restaurang i Cernavoda där jag mötte upp Sara Turetta och ytterligare ett par utrikes hundbesökare. 

En hund med halsband som letar mat bland skräpet på gatan utanför sitt hus.
En hund med halsband som letar mat bland skräpet på gatan utanför sitt hus.

Samtalen under middagen handlar om djurs, och i synnerhet hundars, utsatthet och jag får bland annat berättat för mig vad en “haj-hund” är från en av gästerna som har just en sådan. Utanför Madagaskar anordnas hajsafari för turisterna och för att effektivt locka till sig hajarna så trollar man med levande bete efter båtarna. Dessa ”beten” som krokas på är inte sällan gatuhundar; de är gratis, de sprattlar och blöder.

Efter middagen tar jag in på hotell Hollywood som ligger ett par hundra meter från hundhägnet. Den här kvällen somnar jag till det avlägsna skällandet från hundratals hundar och den blinkande kitschiga julgransbelysningen som ramar in hotellfönstret.

Strax efter klockan åtta morgonen därpå är jag i hägnet. Personalen som håller på med morgonbestyren, rengöring av burar och hägn, skrattar och vinkar igenkännande åt mig på håll när jag skyndar in till hundarna. Det var förvånansvärt lugnt och tyst. Antingen känner hundarna igen mig, eller så är det jag som beter mig mer naturligt nu än jag gjorde under min första resa.

Cordito, en av mina gamla kompisar från förra resan leker med en råtta.
Cordito, en av mina gamla kompisar från förra resan leker med en råtta.

Dobra är glad, busig och framåt; precis som jag minns henne från mitt första besök i oktober. Hennes svans roterar som en bordsfläkt och hon hoppar direkt upp på mig och slickar mig i ansiktet. Jag sätter mig på huk och säger ”Hej min lilla älskling, jag sa ju att jag skulle komma tillbaka och hämta dig”. Efter en stund får hon lämna plats åt mina gamla älsklingsgubbar Clive och Cordito.

Efter lunch kommer Sara Turetta med sina gäster och plockar upp mig för ett besök i hägnet i Medgidia. Vi åker förbi kärnkraftverket där min Dino är upphittad, genom byar och över vinplantager. Efter vägarna ser vi flera döda påkörda hundar och något som vi misstänker är barnprostitution.

I Save the dogs hägn i Medgidia finns utöver alla hundar också en enormt stor gris och en jättelik get som lever tillsammans i en hage. De utgör en riktigt charmig duo. I Medgidia får jag också stifta bekantskap med Tobia – en ovanligt kärvänlig och tillgiven hund som är blind på båda ögonen. Han rör sig fritt bland personal och djur i hägnet och ses ofta sovandes tillsammans med kattungarna eller kaninerna. Mötet med Tobia var verkligen speciellt och fick mig att omvärdera min tidigare generellt skeptiska inställning till hundar med så stora handikapp som det måste innebära att vara helt blind. Att en blind hund kan leva ett så rikt liv som Tobia gör kommer som en överraskning för mig.

Grisen och geten i Medgidia.
Grisen och geten i Medgidia.

Under den pågående valkampanjen i Medgidia hålls just nu också ett 40-tal hundar undangömda i hägnet. Dessa hundar kommer att vaccineras, kastreras och så småningom släppas ut igen när gatorna är mindre otrygga.

En hund som fått trygghet i hägnet och har pälsen på återväxt.
En hund som fått trygghet i hägnet och har pälsen på återväxt.

På tillbakavägen mot Cernavoda cruisar vi efter vägkanten och stannar till vid sidan av en park för att iaktta en stor hundgrupp. En av hundarna går över vägen precis framför vår bil. Den har en blå plastklämma i örat vilket innebär att den sedan tidigare är kastrerad och vaccinerad av Save the dogs. Ett par meter ifrån oss ser vi hur den lilla svarta hunden är på väg att passera motsatt körfält när det kommer en bil och kör på den. Skriket som den lilla hunden ger ifrån sig är hjärtskärande och ilar ända in i benmärgen på mig. Hunden springer ylandes och i chock därifrån på tre ben. Vi parkerar bilen och följer efter hunden som smiter in på ett nedlagt industriområde genom en gallergrind. Området är delvis igenväxt och jag kan inte se en enda hel fönsterruta någonstans, det ligger krossat tegel och glas överallt på marken. Vi knackar på i vaktkuren bredvid grinden och blir insläppta men hunden har för stort försprång – den försvinner in i en öde lokal. Det är hundar överallt och alla är inte vänligt inställda till vår närvaro. Bakom oss smyger ett tjugotal av dem med reserverat kroppsspråk. Vi är nära att ge upp sökandet när vi till sist får hjälp av en av männen i vaktkuren som känner till områdets hundar och gömställen. Medan vi matar en tik med valpar som piper bakom en delvis söndervittrad betongvägg kommer mannen med vår lilla svarta påkörda hund under armen.

Jag tar den lilla svarta tiken i min famn medan Sara ringer till personalen i Medgidia som ska komma hämta hunden. Vi får sitta i vaktkuren och värma oss medan vi väntar. Jag känner mig väldigt känslomässigt tagen av händelsen och i huvudet snurrar en massa tankar. Å ena sidan så känns arbetet så hopplöst – antalet hundliv som strövar ute på gatorna och som ingen bryr sig om är obegränsat. Å andra sidan känns det väldigt stort, viktigt och meningsfullt att få sitta här just nu med det här hundlivet i famnen. Jag får flashbacks till början av augusti i år när jag satt med min egen lilla svarta tik i famnen hos veterinären för avlivning. Jag tänker också på min Dino som upphittades just påkörd efter en vägkant. Här vänder mina uppgivna och ledsamma tankar och plötsligt inser jag att om den här lilla tiken överlever så kan det här vara hennes lyckodag, under förutsättning att hon blir frisk och adopteras, kanske till Sverige.

Den här hunden har hittat en brödbit som han vaktar.
Den här hunden har hittat en brödbit som han vaktar.

Innan vi når Cernavoda plockar vi upp ytterligare en hund efter vägen som, relativt sett, faktiskt inte är i så eländigt skick. Hunden är visserligen tovig, smutsig, blöt och ganska mager, men det är i stort sett alla strövande hundar. Hägnen är överfulla men ingen av oss vill lämna en ensam hund som står i diket efter en 70-väg och letar mat i det snöblandade regn som nu faller. Han låter sig utan vidare mutas att följa med in i bilen och lägger sig raklång över våra knän och verkar njuta av att vi plockar tistlar och skräp ur hans päls. Vi lämnar hunden hos personalen i Cernavodas hundhägn där han får torka upp och sedan klippas och badas.

Det blåser in ett enormt snöoväder och bilfärden från Cernavoda till Bukarest var minst sagt ett äventyr. Om man till traditionell rumänsk trafikkultur adderar kraftig vind, underkylt regn och drivor med snö så får man en riktig tivoliåktur och det var precis vad det här var.

Vid incheckningen får jag veta att det bara är möjligt att ta med två burar på sträckan Munchen-Arlanda. Jag har tre hundar med mig och det är i stort sett otänkbart att välja ut två hundar som ska få komma till Sverige när alla parter är inställda på att det ska komma tre hundar med den här resan. Vi bestämmer att Dobra och Dereka ska få åka i samma bur eftersom de två är minst. Det känns inte riktigt bra att sätta två hundar, som trots att de är minst ändå är ganska stora, i samma bur inför en så lång flygresa men så får det bli.

När planet lyfter så gråter jag en skvätt som vanligt. De här resorna känns i hela magen och jag blir både utmattad av alla intryck men också upprymd av all kärlek och glädje jag får se.

Den här hunden gör klokt i att söka skydd undan ovädret.
Den här hunden gör klokt i att söka skydd undan ovädret.

Något försenade på grund av ovädret som blåste med oss från Rumänien landar jag och hundarna på Arlanda. Tulltjänstemannen är inte speciellt tillmötesgående men jag får hjälp av en vänlig dam som passerar genom tullen med sin Bijon Frisé att läsa av hundarnas chipmärkning.

I ankomsthallen väntar den bästa upplevelsen, nämligen den då rumänska gatuhundar för första gången träffar människor som önskar dem och självklart matar dem med skinka och köttbullar!

Det är en surrealistisk känsla att åka mellan dessa två hundvärldar. Trots att jag för andra gången besökt de rumänska gatuhundarna är det svårt att föreställa sig att Dino och Dobra gått runt i Cernavoda som ”transparenta djur” och letat mat och skydd. Det är som om man, för att klara av att acceptera det man upplever, får två par glasögon att se hundvärlden genom – ett par svenska och ett par rumänska.