Hundarna i Rumänien september 2009

För fyra år sedan hämtade jag min första rumänska gatuhund Dino på Arlanda. Bekantskapen med denna enögda, svanslösa och ärrade hund har på flera sätt fascinerat mig och berikat mitt liv. I oktober 2008 åkte jag för första gången till Dinos hemstad Cernavoda där jag besökte ett av de hundhägn som drivs i regi av Save the dogs. Under den här resan träffade jag min andra rumänska livskamrat Dobra – eller Cobran som hon numer kallas för. Mitt intresse för de här hundarna har utvecklas till en livsstil och mina resor till Rumänien har blivit flera.

Cernavoda och Calarasi september 2009

Resan mellan Bukarest och Cernavoda en sen torsdag eftermiddag i september bjuder på en mängd bilder och upplevelser. Herdar som samarbetar med sina vallhundar för att få hem fåren, fullastade åsneekipage i biltrafik, hästar och getter som står bundna vid en gräsplätt efter vägen och betar, strövande hundar, prostitution och när mörkret faller; fullmåne över vackra solrosfält.

Framme i Cernavoda släpper Marius av mig vid en restaurang där jag möter upp Lili, hennes man Alex och Save the Dogs veterinärstuderande Christina. Jag får hjälp att översätta menyn och beställer något rumänskt – friterad ost med kål och ett rödvin från trakten. Från restaurangen kan jag se några barn som barfota sparkar boll i en gränd med ett gäng strövande hundar som sällskap.

Mitt huvuduppdrag den här resan är att besöka hundhägnet i Calarasi som ska läggas ned. Där ska jag välja ut tio av 270 hundar som genom Hundhjälpen ska få en chans att placeras i Sverige. Jag är medveten om att det här förmodligen kommer att bli en av de tuffaste resorna som jag gjort. Det känns därför skönt att få mjukstarta den här vistelsen med goda vänner över en middag där jag mentalt kan förbereda mig på vad som väntar i Calarasi-hägnet.

Numer bor jag hos Lili under mina resor, det känns värdefullt att ha henne som bollplank utanför hägnets öppettider eftersom jag träffar så enormt många hundar när jag är här och gör iakttagelser som jag vill stämma av med henne. På fredag morgon vaknar jag av att Lilis boxertik Bella öppnar sovrumsdörren och stormar upp i min säng. Hon landar mitt på magen så luften går ur mig och slickar mig glatt i ansiktet. Efter Bella kommer Moni hack i häl och sätter sina sylvassa valpgaddar i mina hälsenor. Lili hittade Moni som två månaders valp ensam utanför hyreshuset i somras och lät henne flytta in tillsvidare då en ensam valp inte överlever speciellt länge på gatorna. Efter detta glada och intensiva uppvaknande kändes fabrikssockrat rumänskt pulverkaffe nästan överflödigt för det goda morgonhumörets skull!

Moni - världens bästa väckarklocka. Garanterat alert och glad start på dagen!
Moni - världens bästa väckarklocka. Garanterat alert och glad start på dagen!

Hela fredagen tillbringar jag i hägnet i Cernavoda. Jag går runt i hundgrupperna och ägnar tid åt de hundar som ingår i det svenska adoptionsprogrammet, jag återser mina gamla älsklingar och får som vanligt några nya favoriter. Jag fotograferar, för anteckningar och iakttar. Det finns ingenting som gör mig så lycklig och harmonisk som att gå runt bland alla de här underbara hundarna och prata ordlöst.

Samara - en välbekant gammal älskling.
Samara - en välbekant gammal älskling.
En underbar ny favorit - senior, enögd och brännmärkt, så kär och gosig.
En underbar ny favorit - senior, enögd och brännmärkt, så kär och gosig.

Under min resa i april träffade jag för första gången den stora vita herdehunden Dingo som bara har tre ben. Dingo hittades av Save the dogs personal upphängd i sitt bakben upp och ned i ett träd. Någon hade surrat ståltråd runt benet som var svårt sargat men han levde fortfarande och togs in till kliniken där hans bakben amputerades. Idag lever han ett bra liv i en mindre hundgrupp där han basar över cirka tio individer och har den yttersta kontrollen – men hans tillit till människor är så klart näst intill obefintlig. Dingos öde och personlighet har berört mig djupt och jag vill så gärna komma honom lite närmare för varje resa jag gör och etablera en relation. Dingo är så otroligt mäktig, vacker och speciell och jag vill så gärna bli hans vän. Så även under denna vistelse smyger jag därför försiktigt in i hundgården, gör mig nästan osynlig, sätter mig ned och väntar ut honom. Jag har fått strikta direktiv från Lili att inte röra mig hastigt eller försöka klappa honom eller ta direkt ögonkontakt. Efter tre resor och sammanlagt timmar av väntan kommer han äntligen stilla fram med rätt energi och sätter sig bredvid mig. Efter en stund törs jag smeka honom försiktigt från sidan fram på bröstet. Men jag törs inte titta på honom när jag tar i honom utan hoppas bara att min känsla är rätt och att jag inte överskrider några osynliga gränser. Min Dingo, vad lycklig jag var i den här stunden.

En av hundarna i de större hundgrupperna som tar siestan på fullaste allvar.
En av hundarna i de större hundgrupperna som tar siestan på fullaste allvar.
Corinne - vår glada lilla kelgris tar chansen att kramas med personalen.
Corinne - vår glada lilla kelgris tar chansen att kramas med personalen.

Jag och Lili äter en sen hemlagad middag på hennes balkong, ser hur solen går ner över Cernavoda och lyssnar på hundlivet som börjar ta över vid skymningen. Vi pratar om hägnen, hundgrupperna och hundarna medan jag för anteckningar och dricker rumänskt kaffe med extra socker, äter rumänska kakor med extra socker och röker rumänska cigaretter med extra tjära och nikotin. I Rumänien verkar det vara extra av alla ingredienser som jag normalt försöker undvika i Sverige. Jag har därför skapat mig föreställningen om att jag har ett rumänskt samvetskonto som jag bara får belasta när jag är här som tillåter mig att vara lite rumänsk!

Skymning över Cernavoda.
Skymning över Cernavoda.

På lördag åker vi med Christina och hennes pojkvän till Calarasi. Vi möts av ett gäng aggressiva lösspringande hundar utanför hägnet som är i bedrövligt skick. När vi väl kommer in i hägnet så finns där endast en ensam personal som säger att vi inte kan träffa några hundar förrän hon får förstärkning och samtliga hundar har utfordrats. Jag var redan stressad över de 270 hundar som jag måste hinna med att träffa under de tre timmar som hägnet hålls öppet och detta besked gjorde mig irriterad. Att personalen inte kommer i tid till jobbet och är hjälpsamma under sådana här omständigheter är för mig helt obegripligt. En hel timme senare, och tre koppar extrasockrat kaffe senare, anländer ytterligare personal och vi får gå in i den första hundgruppen och bekanta oss med hundarna.

Här är Calarasihundarna Vicky och Annie. Båda har flyttat till Sverige.
Här är Calarasihundarna Vicky och Annie. Båda har flyttat till Sverige.
Calarasihunden Ursu har nyss flyttat till Sverige och heter numer Hercules.
Calarasihunden Ursu har nyss flyttat till Sverige och heter numer Hercules.

I Calarasi är stämningen och energierna inte alls som i Cernavoda. Hundarna här skäller och hoppar mot stängslet när vi går förbi. De allra flesta är magra, tussiga och rädda medan andra ser direkt hotfulla ut. Vissa hundgrupper kan vi inte gå in i på grund av att någon enstaka hund vaktar så aktivt och i andra hundgrupper försvinner hundarna in i sina kojor som silverfiskar i dagsljus när vi öppnar grinden. Hundgårdarna har uppenbarligen inte städats på flera dagar och det luktar riktigt illa. Vid det här laget är mina rumänska glasögon påkopplade, eller ska jag kalla det för min autopilot. Vi jobbar under tidspress och jag inser att det kommer bli svårt för mig att hitta tio hundar som är lämpliga för adoption och som inte redan ingår i ett adoptionsprogram till Italien eller Holland. När jag åkte hemifrån Sverige gick jag i villfarelsen att det svåraste under den här resan skulle bli att vara den som väljer vem som ska få en chans och vem som inte ska få en chans. Men svårigheterna i Calarasi var de motsatta, det handlade först och främst om att hitta tio hundar som mentalt och fysiskt skulle klara av procedurerna före resan, under resan och till sist det allra svåraste – anpassning till svenskt familjeliv. Hela tiden upprepade jag mantrat ”är det sannolikt att vi snabbt kan hitta ett hem i Sverige som kan erbjuda den här hunden ett bra liv”. Jag låg raklång på betonggolvet i ett par av hundgårdarna och låtsades sova för att se om jag skulle kunna väcka nyfikenheten hos någon av hundarna. Men när ingen vågade sig fram efter femton minuter var det bara att lämna och gå vidare till nästa hundgård.

Calarasihunden One är så nyfiken och mjuk…
Calarasihunden One är så nyfiken och mjuk…
Men han skyggar tillbaka så fort jag gör minsta rörelse.
Men han skyggar tillbaka så fort jag gör minsta rörelse.

Efter mycket lockande och pockande hittade vi till sist femton starka kandidater vars papper vi skulle gå igenom senare under dagen.

Här är Leonard tillsammans med Bruno. Bruno har fått ett hem i Finland.
Här är Leonard tillsammans med Bruno. Bruno har fått ett hem i Finland.

Jag hade inte förstått innan vi kom till Calarasi att det kunde vara så illa ställt som det faktiskt var. Lili hade förberett mig så gott hon kunde, jag visste att personalen var nonchalant och inte brydde sig speciellt mycket om hundarna. Men att se sånt här kan man nog inte förbereda sig helt inför. Tre timmar i Calarasi var alldeles tillräckligt för min del och de hundar jag mötte där kommer jag alltid att bära med mig. Hela vägen tillbaka till Cernavoda satt vi tysta i bilen.

På kvällen lagade vi mat hemma hos Lili i flera timmar och hade en liten fest. Jag satt med Moni i knäet och korsförhörde Lili om våra hundar, antecknade och gick igenom bilderna från arbetsdagen. De positiva känslorna börjar successivt ta över igen och fokus ligger nu på de hundar som jag faktiskt ska flyga hem imorgon och de hundar från Calarasi som jag vet kommer att få bra hem i Sverige senare under hösten.

Benjy, en otroligt glad men trebent trasselsudd som numer är frisserad och bosatt i Norrland.
Benjy, en otroligt glad men trebent trasselsudd som numer är frisserad och bosatt i Norrland.

Med Moni och Bella som väckarklockor är det inte speciellt svårt att piggna till och komma upp på hemresedagen. Marius har lastat hundarna som ska till Sverige och vi åker mot Bukarest. Efter vägen räknar jag till rester efter sexton hundar som letat mat på fel ställe och inte överlevt den här natten, jag antar att det finns lika många till i det motsatta körfältet… Och om några timmar kommer de här resterna att vara överkörda av så mycket trafik att det inte längre går att identifiera dem som påkörda hundar… Till kvällen kommer nya hundar att söka sig genom de trasiga stängslen ut på motorvägen varav somliga överlever och andra kommer att ligga påkörda i gryningen.

I centrala Bukarests rondeller ligger stora hundgrupper och vilar i morgonsolen. Bilarna flyger fram inte sällan tre i bredd över kullerstensgator och trasig asfalt. Rätt vad det är kommer spårvagnen framdundrandes. Alla bilister som ligger i spårvagnens körfält slänger sig på tutan och tränger sig in i något som redan är ett trafikkaos. Utanför varje hyreshus finns några hundar som skäller och vaktar, även en och annan häst står bunden vid ett staket eller buskage. På en trottoarkant ser jag en tik med valpar som tumlar runt och leker i en hög med skräp. Vi blir omkörda av en pickup som är så rostig att den knappt håller ihop. I framsätet sitter två män med varsin cigg i mungipan, på flaket sitter en kvinna med sjalett runt huvudet och håller fast en filt som spänner över den rågade lasten och ett par burar med höns. Framför oss sitter ett ungt par med designade solglasögon och skräddarsydda kläder i en splitter ny Mercedes. För mig är det här sinnebilden av våra hundars Rumänien.

En så kallad kvartersvakt i Cernavoda som skäller ut mig när jag passerar på promenad med Lilis boxer Bella.
En så kallad kvartersvakt i Cernavoda som skäller ut mig när jag passerar på promenad med Lilis boxer Bella.
En av de fritt strövande hundarna utanför hägnet i Cernavoda, en mycket rar men lite blyg tik.
En av de fritt strövande hundarna utanför hägnet i Cernavoda, en mycket rar men lite blyg tik.

Det känns som vanligt surrealistiskt att landa i Sverige, jag kommer aldrig att vänja mig vid den här kulturella omställningen. Jag börjar misstänka att jag har en rumänsk knapp och en svensk knapp att trycka på och av – däremellan finns ingen naturlig gråskala.

Under hela rumänienvistelsen har jag varit totalt fokuserad på att utnyttja tiden effektivt för att lära så mycket som möjligt om hundarna, bara följa med och känna in. Det är först ett par dagar senare när jag sitter hemma i vardagsrummet med Cobran och Dino bredvid mig och sorterar bilderna från resan som jag inser med mitt svenska förhållningssätt vad jag upplevt i Calarasi. Det är då som det känns riktigt tungt.

Ett par veckor efter den här resan bestämde jag mig inte helt oväntat för att ta hem en tredje hund till min egen flock.

Dino och Cobran, mina rumänska bästisar i vått och torrt hemma i Sverige.
Dino och Cobran, mina rumänska bästisar i vått och torrt hemma i Sverige.