Debatten om de rumänska gatuhundarna är återigen högaktuell. Den här gången väcks frågan på internationell nivå med anledning av att en fyraårig pojke påstås ha blivit överfallen av gatuhundar i Bukarest och tragiskt nog avlidit till följd av skadorna. Den 9/9-2013 i Rapports 19.30-sändning fick vi se hur Bukarests invånare går ut i protester och kräver att ”de 65 000 vildhundar” som sprider skräck på Bukarests gator och hindrar människor från att leva ett normalt liv måste avlivas.
Gatuhundar utgör tveklöst ett problem för de människor som måste samexistera med dem, men massavlivning är dock inte en långsiktig lösning på problemet. Så länge som det finns okastrerade hundar ute på gatorna så kommer det alltid finnas en reproduktiv bas för nya gatuhundspopulationer. Massavlivning kan aldrig göras som en engångsföreteelse om man inte också arbetar i preventivt syfte. Idag räknar man med att det kan finnas upp till tre miljoner gatuhundar i Rumänien.
Det enda sättet att varaktigt och långsiktigt bli kvitt gatuhundsproblemet är genom arbete med kastreringar, tydlig lagstiftning och utbildning. Frågan om gatuhundarna är politisk och det man kan undra är om politikerna i Rumänien verkligen vill bli kvitt de fritt strövande hundarna.
Varför gatuhundar finns
Det är de okastrerade hundarna som ständigt släpps ut på gatorna som ger upphov till nya gatuhundspopulationer. En generaliserad bild av den rumänska djurhållningen visar att man först och främst har djur därför att de fyller en funktion. Åsnan ska dra sina lass, hönsen ska värpa sina ägg och hunden ska vakta, valla eller ibland jaga. Många hundar som faktiskt har en ägare lever därför utomhus året runt, antingen bakom staket i en trädgård, som kedjehundar eller som fria kvartershundar om ägaren till exempel bor i lägenhet. De flesta människor som äger så mycket som några höns eller ett par getter har i allmänhet minst en vakthund i anslutning till de andra djuren. Hundarna tas omhand efter förmåga och resurser och är sällan kastrerade eller vaccinerade. Orsakerna till detta är flera men främst beror det på en bristande kunskap hos människorna som äger hundarna men också ett ointresse för “lågstatushundar” och deras behov. Vi som är aktiva inom djurskyddet ser alltför ofta hur en sjuk hund lättvindigt byts ut mot en frisk hund, hur en dräktig tik byts ut mot en som inte är dräktig och hur valpkullar sätts ut på gatan. Den allmänt rådande inställningen till hundarna på gatan verkar vara att ”hundarna klarar sig själva och gör de inte det så är det heller inte meningen att de ska klara sig, sånt är livet.” När det gäller kunskapsbristen så anser även en del människor att det är ett intrång i hundens natur att kastrera den. Det förekommer att hundvänner gömmer undan områdets gatuhundar av omtanke om hundens bästa när frivilligorganisationers steriliseringsbussar kommer eftersom de vill skydda sina hundar från detta ”onaturliga” ingrepp. Den inställningen upplever jag som vanligare i den äldre generationen och på landsbygden.
Det finns två typer av hundar som kan undantas från den här generaliserade bilden av rumänsk hundhållning och det är hundar, ofta småhundar, som värderas och hålls för sällskapets skull samt vissa andra hundar, ofta renrasiga, som har ett avelsvärde eller annat ekonomiskt värde.
En politisk fråga
Gatuhundsproblematiken är i första hand en politiskt fråga. Både på lagstiftningsområdet och på utbildningsområdet skulle man kunna göra en hel del förebyggande insatser. Till att börja med måste man stifta lagar som säger att alla hundar ska kastreras. Detta därför att just alla okastrerade hundar som vistas utomhus reproducerar sig, oavsett om de har en ägare eller inte. Ett problem som frivilligorganisationer stöter på under kastreringskampanjer är nämligen att de inte vet vilka hundar som någon anser sig äga och vilka hundar som är ägarlösa. Att kastrera en hund som har en ägare utan ägarens tillstånd är idag ett lagbrott i vissa delar av landet. Den som bedriver avel ska kunna ansöka om undantag när det gäller kastrering för vissa avelshundar men dessa hundar måste id-märkas, registreras och hållas på ett sådant sätt att spontan reproduktion inte är möjlig. Den som inte låter kastrera sin ägda hund eller överger sin hund/sina valpar måste också kunna bötfällas. Genom att lagstifta om att inte bara de ägarlösa hundarna utan också de ägda hundarna ska kastreras och id-märkas så har man, åtminstone i teorin, sett till att det inte föds några nya gatuhundar. För att människor ska acceptera och följa en lag som reglerar hundhållningen så måste man från politiskt håll arbeta för en generell attitydförändring när det gäller synen på hundarna och deras behov samt upplysa om att lagen faktiskt finns. Kännedomen om vilka lagar och förordningar som gäller på djurskyddsområdet är idag låg, inte bara bland privatpersoner och personer som bedriver hägnverksamhet utan också bland politiker och tjänstemän. Hur de nationella lagarna tolkas och tillämpas varierar dessutom mycket beroende på vart i Rumänien man befinner sig.
Varför lagstiftar man inte, utbildar och kastrerar om nu det är lösningen?
Det enkla svaret är att systemet är korrupt och att det finns individer som tjänar på att ha en viss mängd gatuhundar kvar, detta i kombination med att kunskapsivån om gatuhundarna är låg liksom det generella intresset för lågstatushundar. Hur situationen ser ut i varje stad för invånarna och gatuhundarna är helt beroende av hur varje individuell borgmästare hanterar frågan.
I städer där borgmästaren är öppen för en dialog och ett samarbete med lokala eller utländska djurskyddsorganisationer kan man tillsammans nå en viss framgång i att stävja eller till och med minska antalet gatuhundar genom steriliseringar/kastreringar och ibland också utbildande verksamheter för t ex skolungdomar. Men kastreringar och utbildning i djurhållning kostar en del pengar som många borgmästare hellre använder till andra saker än lågprioriterade gatuhundar. Att fånga, kastrera och sätta tillbaka hundar förutsätter därför i dagsläget att det mer eller mindre redan finns etablerade djurskyddsorganisationer som i dialog med borgmästaren tar på sig en stor del av ansvaret för att minska gatuhundspopulationen, ofta uteslutande med egna medel. Pengarna som finns i djurskyddsorganisationerna består mestadels av otillräckliga donationer men de kastreringar som genomförs bromsar i alla fall ökningen av den befintliga populationen.
Långt ifrån många, för att inte säga väldigt få, borgmästare är öppna för att systematiskt låta kastrera ägarlösa hundar. Den vanligaste modellen är tyvärr att borgmästare hellre köper politisk popularitet hos folket genom att med jämna mellanrum ”ta i med hårdhandskarna” och fånga in hundarna, förvara dem en tid i kommunala hägn där de så småningom självdör eller avlivas om de inte redan dött under infångandet eller transporten dit. Flera av de hundar som försvinner från gatorna under dessa perioder av utrensning är märkta hundar som redan kastrerats och vaccinerats av frivilligorganisationer samt hundar som har ägare. Rensningen av gatuhundar sker urskiljningslöst, speciellt när det närmar sig valtider eller när hundarna orsakat allvarliga olyckor och makthavarna ser en chans att vinna popularitet genom att följa majoriteten väljares önskan om drastiska åtgärder. De lokala djurskyddsorganisationer jag arbetat med i Rumänien säger alla att ”det största problemet för oss är att hitta en inflytelserik politiker som är beredd att samarbeta med oss och lyssna på oss, politikerna vill inte hitta långsiktiga lösningar på gatuhundsproblematiken såvida det inte gynnar dem själva – och de tjänar faktiskt på att ha gatuhundarna kvar, inte bara som ett köttben till väljarna utan också ekonomiskt”.
Så tjänar man pengar på gatuhundarna
Under de sex år jag varit verksam på plats har jag hört historier om hur EU-bidrag som officiellt avsätts för kastreringar, vaccinationer och etiska avlivningar, som ska utföras av utbildade veterinärer och med möjlighet till insyn av djurskyddsorganisationer, istället går direkt ner i lokalpolitikernas fickor. Men för att hålla väljarna vid gott mod måste man leverera resultat för pengarna, det vill säga få ner antalet hundar på gatorna så som man utlovat. Därför anlitar man en bekant företagare i hundfångarbranschen som forslar bort hundarna från gatan för en betydligt lägre kostnad än den som officiellt avsatts i budgeten och behåller mellanskillnaden själv som också räcker till eventuellt ytterligare mutor om så skulle behövas. Vad man sen gör med hundarna, om de bara lämnas att självdö, erbjuds en billig avlivning eller om de i vissa fall till och med säljs vidare till foder- och pälsindustrin, är det få som undersöker. Hundarna är borta från gatan – uppdraget utfört och problemet löst, åtminstone för tillfället.
Under en av mina resor besökte jag en privat veterinär och tillika entreprenör i kastreringsbranschen. Han hade ett avtal med borgmästaren i staden om att kastrera ca 100 hundar i månaden. Han hade också ett avtal med en djurskyddsorganisation om att utföra ett femtiotal kastreringar i månaden för deras räkning. När jag av en händelse fick möjlighet att läsa igenom fakturorna han skickar till sina uppdragsgivare ser jag att han systematiskt debiterar båda två för samma hundar. Efter att ha besökt lokalerna där hundarna kastreras och tillfrisknar inser jag ganska snart att han inte ens har kapacitet för att kastrera hundra hundar i månaden enligt det tillvägagångssätt han hävdar att han tillämpar. Av skicket att döma som hundarna var i betvivlar jag att fler än en tredjedel av de hundar som faktiskt kastrerades också överlevde ingreppet. Som bekräftelse på mina farhågor hittar jag flera döda hundkroppar ytligt nedgrävda i en åker bakom veterinärkliniken där några andra hundar går runt och letar efter mat. De döda hundarna kommer utan tvekan från kliniken eftersom de har veterinärens plastmärkning i örat.
I ett kommunalt hägn jag besöker finns ca 100 hundar, flera av hundarna har suttit där i fem år ända sedan hägnet öppnade. Självklart fylls hägnet på hela tiden med nya hundar men det konstanta antalet är ändå runt 100 stycken. Överbelamringen reglerar hundarna själva, de sitter nämligen upp till fem stycken i boxar om fyra kvadratmeter. Okastrerade tikar och hanhundar, dräktiga tikar, valpar, sjuka hundar – alla tillsammans. Flera av hundarna är skadade och valpar fungerar som mat åt de större hundarna. Borgmästaren har formellt anställt två veterinärer, som också driver privata kliniker vid sidan av, som ska sköta det kommunala hägnets hundar. Eftersom veterinärerna mycket sällan besöker det kommunala hägnet har en djurskyddsorganisation börjat förhandla med borgmästaren i staden om att få nyckel till hägnet så att de kan göra ett volontärschema och åtminstone städa hos hundarna och utfodra dem några dagar i veckan med hjälp av privata donationer. Borgmästaren går med på förslaget men när djurskyddsorganisationen efter en tid ifrågasätter hur veterinärerna sköter verksamheten så drar han in deras nyckel och hägnet står låst och hundarna helt utan mat, vatten och besökare under ett par veckor innan relationerna återigen balanserats och volontärerna får tillstånd att besöka hägnet igen. Man vädjar också till vice borgmästaren, som själv är hundägare, att man vill ha politikernas godkännande för att låta kastrera och vaccinera hundarna i det kommunala hägnet så att de kan placeras ut lokalt hos familjer. Organisationen vill också ta på sig att inleda omfattande kastreringar av stadens befintliga gatuhundar och sätta ut dem igen, helt med egna medel och egna veterinärer. Vice borgmästaren tackar nej till erbjudandet och berättar att man har för avsikt att avsätta en stor summa pengar för att låta bygga ett större kommunalt hägn i staden med plats för ännu fler hundar.
En ny sorts entreprenörskap
Politikerna avsätter alltså stora summor pengar till hanteringen av gatuhundarna men pengarna kommer i praktiken inte gatuhundarna till gagn. Hela samhällsstrukturen är genomkorrupt och giriga munnar har hittat den perfekta födkroken och den perfekta valfrågan – hanteringen av lågstatushundarna som ingen bryr sig om men som många verkar vara villiga att betala för och rösta om. Jag vågar till och med påstå att politiken runt gatuhundarna har skapat ett helt nytt sorts entreprenörskap bland oseriösa veterinärer och förvaltare av hundhägn i Rumänien. En korrupt veterinär som skriver under på att kastreringsverksamhet bedrivs skapar en legitim utgift i den officiella budgeten. Likaså är hägnverksamheterna lukrativa eftersom de är förenade med höga och regelbundna utgifter i den officiella budgeten, hundarna måste ju på papperet få tillsyn, mat och veterinärvård.
Om Rumänien på ett varaktigt sätt ska lyckas lösa problemen med gatuhundarna så måste man få bukt med korruptionen och den brist på förtroende som människor känner inför hela samhällssystemet. Det enda vi kan göra från svenskt håll är att fortsätta kastrera så många hundar som möjligt och sprida kunskap genom de djurskyddsorganisationer vi har förtroende för samt fortsätta arbeta politiskt med frågorna som rör gatuhundarna.
Ett hoppfullt exempel
Save the Dogs insats i Cernavoda är ett bra exempel på hur frivilliga krafter faktiskt har åstadkommit en förändring för tusentals rumänska gatuhundar genom kastreringsprojekt, spridning av kunskap om djurs behov samt adoptioner. När italienska Sara Turetta 2002 började bygga upp dagens verksamhet så fanns drygt tvåtusen okastrerade gatuhundar i staden Cernavoda som har omkring 20 000 invånare. Idag är antalet hemlösa hundar i samma stad omkring femhundra stycken och de är eller blir alla kastrerade och vaccinerade eftersom Save the Dogs anser sig ha kontroll på populationen. Att siffran inte kommer ner lägre beror på att en del hundägare inte vill kastrera de hundar som hålls i trädgårdar och som kedjehundar vilka därför får valpkullar som sedan sätts ut på gatan och som ständigt underhåller gatuhundspopulationen. Men många är också privatpersonerna som faktiskt börjat ta med sina husdjur till Save the Dogs veterinärklinik där de erbjuds gratis kastrering. Sara Turetta anser själv att detta är ett bevis för att åtminstone en lokal attitydförändring sakta men säkert är i antågande. Totalt har över 17 000 hundar och katter kastrerats i Save the Dogs regi.