Tja, jag måste snart ut i köket och trampa runt murbruk å färg på skurgolvet så jag delar några bilder bara så ni vet att kungen fortfarande har superkoll som vanligt och bär snudan ovanför alla andra. Så ska jag gulla med min flickvän också som äntligen är tillbaka. Så ska jag finta morso när hon vill släpa med oss ut i regnet. Så bara måste jag gå igenom sopsäcken med rivningsskräp och kolla om någon har kastat en tom förpackning Bregott eller en äppelskrutt där, jag är hungro. Det går åt mycket energi these days för en nyfylld senior plus, kolla själva:

Så då vet ni att allt är som det ska förutom att vi borde äta pizza lite oftare.

Senast jag tyckte det var bra att ha en gäst hemma var när Rommis var här i februari utan sitt fula kötthuvade Bolly-skräp. Det var rätt så bra när Gorillan kom hit förr i tiden också innan han bildade par med Uschu, han hade alltid med sig smörgåstårta som han var frikostig med. Men nu typ liksom verkar morso inte ha en enda släkting eller bekant som inte har minst en ful rumänsk dåggelito eller en fläskläppad svennedågg. Samtliga i bekantskapskretsen insisterar också på att släpa med sig sina ovälkomna husdjur hem till mig. Suck asså!

Så dök helgens gäster upp i fredags, Kusse-AC och Allis. Som ett mirakel gled de upp på gården i en tyst miljöraket och klev ut med stora påsar fyllda med chips, bakelser och godis från huvudstaden. Jag vrålade och frustade varnande bakom dörren för att försäkra eventuella andra husdjur som kunde ha gömt sig i baksätet om att de i så fall borde stanna kvar där. Men det kom inga husdjur. Inte ett enda. Inte ens en äcklig katt! Det var bara jag, brudarna, deras klihänder och påsar med smaskingar hela helgen. Så här skulle det vara jämt. Jag ska nog sätta ut en kontaktannons så vi kan få fler välkomna besök, kravspecifikationen ska vara “lågenergisk, spökrädd, generös, husdjursfri, puss- och grönsaksallergisk, gärna slaktare eller styckmästare sökes”.

Kusse-AC och Allis är löjligt mörkrädda och gillar inte alls friluftsliv – speciellt inte när det aprilsnöar i Kalland. Såna gäster borde lätt kvoteras hit på bekostnad av hundägare rustade med Goretexparkas, stövlar och en drös med oförskämda dryga dåggar. Att ha Kusse-AC och Allis här en hel helg har liksom varit som att kombinera den bästa av alla Dino-världar; grönsaksfritt, långpromenadsfritt, frekventa uppdrag inom disk och 100% garanti på att det finns en ledig hand som kan klia gräddmagen när som helst. Spökrädda gäster innebär per definition att jag har legitima skäl att få stanna hemma oavsett väderlek och ta hand om och vakta gästerna eftersom Cobran bara måste sträcka ut sin kompakta räkkropp dagligen för att hålla humöret uppe. Ensam hemma med lördagsgodis och generösa gäster stavas j-a-c-k-p-o-t, det morsos allsmäktiga öga inte ser det lider hon heller inte av. Så ärä, jag vill ha mer fett och socker!

Det finns egentligen bara ett problem om vi skulle adoptera typ Allis. Det är att hon har nån jävla deal med sina svart-tungade päron om att hon får betalt varje gång någon av dem svär. Om hon skulle kräva samma av oss Gulon i Kalland så misstänker jag att jag skulle bli skit-mager som ett cykelställ typ hur fort som helst. Varje svordom = förlorade monetas, inga monetas = inget krubb. Grejen är ju liksom att det är aseffektivt att dra till med en svordom då och då typ – “ro hit med smaskingar subito! Va fan jag är hungro, det är för lite!” så kommer det alltid en extra snutt av nåt från bordet. Hrm… jag måste göra en snålhetskalkyl på krubbet versus vokabulären tror jag.

Tur att Lilla Benet avancerat i självständighet och lojalitet annars hade påsken blivit en katastrof. Uppfostringsanstalt hos Gula hundarnas armé kan göra susen för vilken snäll flickis som helst. När Lilla Benets mentala dvärgbröder Putte-Pip och Grävlingsmustaschen visade sina missbelåtna fegsnudor här på skärtorsdagen efter tre månaders separation från sin storebror så reste Lilla Benet full ragg, spände sin kurviga kropp och demonstrerade självsäkert sin gulotillhörighet genom att tillbringa natten stjärt mot stjärt hos mig. Han sa till sina brorsor: “ni kan typ dra hem igen för jag är Gulo-flickis nu på fett allvar, men morsan och kylväskan kan ni lämna kvar”.

Sen kom Uschu. Fattar inte varför man envisas med att försöka få mig och Uschu att leka Björnbröder, Kalland är inte stort nog åt oss båda. Successiv gubbexponering, manipulationer, diverse fulspel och mattrick är metoderna som används för att få mig att acceptera Uschu som en del av gänget. Vad fan ska man göra liksom? Folk snackar svennegränser, springer runt med smaskingar och curlar samtidigt som Uschu går all in och försöker ta över min delvis socialt handikappade flock på mitt revir. Jag har några stora plus på min sida: jag är äldre än Uschu, jag är kaxigare än Uschu och jag är superatlet jämfört med Uschu eftersom jag tränat chase-and-swing-neck wrestling med Cobran sedan 2008.

Om ni undrar varför jag inte är med i bild så beror det på att morsan har lagt ett smaskospår som fjärrkontroll åt mig för att jag inte ska bli irriterad på Uschu när han tror att han kan sno kollen över glinen och Styggo. Om ni saknar Grävlingsmustaschen i bild så beror det på att hans mamma har tappat bort honom eftersom hon är så livrädd och fokuserad på att Putte-Pip inte ska gå för långt när han testar Uschu. Ni fattar själva vad jag menar med svennegränser och curling va? Vilka idioter asså…

Så då vet ni. Jag och Uschu kommer inte slåss om strupen om vi inte måste. Han respektar mig och jag tolererar honom. Ska jag va helt ärlig så tycker jag att han kan komma hit och hjälpa mig att rådda varje gång som Putte-Pip och Grävlingsmustaschen dyker upp här. På nåt sätt så är Uschu ändå behagligare än glinen eftersom han blir trött så fort och snackar samma språk som jag. Gemensamma fiender och gemensamma intressen kan faktiskt förena en rumänsk dingo med ett rumänskt gråben. Detta givet att det finns slaktavfall och påskbord för två gubbs med kroniska hungersmärtor förstås.

Igår var stora styckardagen – en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag och Lilla Benet började med att kontrollera om älghuvudet hade rymt från hundgården medan Styggo-Snyggo och morso var ute i skogen och övade cardioträning. Brudarna tycker att det är helt värdelöst att ha med sig gula gubbs ut i bushen för vi bara maskar och smiter hem så fort vi får chansen. Vad är poängen liksom med att ränna runt i skogen när man har en egen gård där allt som man vill ha finns.

Efter käkmuskulaturträningen gick vi in och åt lunch allihop, jag börjar bli dödligt trött på att ta rätt på disken från morsans lins- och böngrytor kan jag säga. Det är inte gott alls och man blir så jävla bluddrig i magen. Efter disken deklarerade morso att det var dags att åka till norra viken av vår sjö med Ultimata mannen för att stycka min kossa, det var på tiden tänkte jag och tog mig en tupplur, det är alldeles för mycket vegotjafs i Gula hundarnas högkvarter nuförtiden. Morsan har nån idé om att hon bara kan äta kött som hon kan hantera själv, fattar inte varför vi inte kan äta kött som jag kan hantera själv i stället. Vi skulle inte behöva gå med kroniska hungersmärtor då. Jag kan sno en höna hos grannen, jag kan klippa ett lamm på andra sidan vägen, jag kan plumsa bäver – mitt köttsug har typ inga begränsningar. Gör absolut inget om det har legat och mörat till sig med flugäggsströssel heller, Lilla Benet och Cobran håller med.

När morso kom till gården där min ko fanns så trodde hon nästan att hon kommit till Rumänien. Det fanns både skällande hundar, rävar som hängde upp och ned, en radio som spelade ute på gården för att skrämma bort vargen, gamla trakorlik och skräckpippisar.

Det finns film också på typ världens bästa aktivitet, Rom-Rom tryck på play:

Nästa vecka så kommer Putte-Pip och Grävlingsmustaschen hit för att hämta Lilla Benet. Det är trist. Nu när han äntligen har lärt sig jucka på Uschu, öppna dörrar och ta lyra på smaskingar lika snabbt som jag. Uschu ska förresten komma hit och äta långfredagsmiddag så då har vi en chans att skrämma iväg honom för gott innan Lilla Benet pyser. Om Smör-Sonja och Ryssgubben från cell västkusten skulle ställa upp också så kan jag tänka mig att dela med mig av mina benfria köttisar som hänger på tork på snöre utanpå vedboa…

Slaskismaski,

Don Dino

Kalland håller på att bli Värmland igen och den ena goda nyheten trillar in efter den andra. Dagens största löfte är att morso ska hänga med Ultimata mannen och lära sig stycka under veckan. En kvarts ekologisk biffko ska vi få hem. Gissa vem som kommer låta det självgående älghuvudet vandra iväg då! Ha! Snacka fet-smasko alltså med en kvarts ko i köket.

Dagens andra bästa grej är att Lilla Benet har drabbats av stora vårsjukan. Han slår kullerbyttor med sin krumma rygg i gräset, flörtar runt som värsta casanovan och rymde till grannen som hade fiskrens på komposten. Det roliga var inte att jag missade den föruttnande gäddan, jag hade ändå fullt upp med en fläsksvål som tinat fram i gräset, det roliga var morsans min när Lilla Benet kom tillbaka och gav henne en juicy slabbidaskare på käften – där fick hon minsann smaka på sin egen medicin.

Så då vet ni, livsglädjen är tryggad en vecka framåt i alla fall.

/Don Dino, kung av Värmland

Slabbidaskare är bland det värsta jag vet. Och somliga har gjort det till en sport att med jämna mellanrum testa om det går att få en pussbild med kungen. Det ska jag säga att det går inte. I alla fall inte om man vill att det ska se mysigt och frivilligt ut. För att fira min nya hemsida så trodde typ morso att jag skulle bjuda till med en fin invigningsbild till bloggen men det kan hon fetglömma fårävvär. Har man inte kysst nån frivilligt på tio år så lär det aldrig hända heller, och om nån annan än morso försöker sig på slabbidaskartricket så är det bäst de håller hårt i näbben så den inte försvinner alldeles med en morrning.

Snön börjar försvinna i Kalland nu, sånt är lätt värt att fira. Och fira, det gör man inte med vedervärdiga slabbidaskare, det gör man med extra kadaver, smaskingar och stjärtvärme!

So long, nu ska jag göra premiär för säsongen i hundgården och kolla status på mitt flugangripna självgående älghuvud som legat och gottat till sig ända sedan i höstas. Jammi-jammi!

Cobran äger. Hon är egentligen ett Gulo förklätt till Superhjälte-Snyggo med svart rånarluva, svart slängkappa och ett vitt Segermärke fastetsat på bringan. Cobran kan typ flyga, hon tömmer petflaskor galant och metodiskt, hon kan lätt spöa de som är dubbelt så stora, hon har världens snokigaste snuda och hon klarar sig nästan alltid på egen hand även om hon blir extra stöddig när jag är med.

Cobran är den tuffaste brud jag träffat i hela mitt liv och det är hur bra som helst att ha hennes kompetens i flocken men hon är definitivt inget flickvänsämne. Det ska vara lugnt och skönt att umgås med sin flickvän. Så som det är med Lilla Benet, han är lätt den ultimata flickvännen twentyfår-seven och jag känner alltid support och stöd av honom.

Cobran får jaga nästan varje dag, hon blir olycklig annars. Om jag och Lilla Benet var tvungna att jaga varje dag så skulle vi bli olyckliga. När Cobran kom hem från tisdagens jakt så kissade hon en massa blod i snön. Morsan ringde vetto som skrämde upp henne rejält och sa att Cobran kanske hade blivit sparkad av en sur älgskalle eller nåt och att hon skulle förblöda om hon inte fick komma in akut. Jag hatar vettosar. Jag har bara träffat två stycken i Sverige men en av dem hade helt klart en misstänkt armprotes så jag var bara tvungen att hoppa upp och känna efter om ögat bedrog mig. Det var visst en riktig arm och vetton blev arg på mig. I tisdags hade Dinomobilen frusit fast på gårdsplanen och morso grät för det är över sju mil till vetto. Jag sa åt henne att jag och Lilla Benet klarar oss bara hon lägger fram ett paket köttbullar och några tuggpinnar. Fattar inte ens varför hon tror att vi inte skulle klara oss ensamma hemma liksom – vi har ju för fan levt på gatan i Rumänien i fyra år utan någon morsa. Lilla Benet vet att om man fastnar i en fälla så gnager man av sig benet för att komma loss. Jag vet att om man får stryk av gubbar med en spikplanka så bör man spela död för annars slår de kanske sönder båda ögonen på en. Här finns varken hundfällor eller fula gubbar så det är knappast ett problem för oss att hänga på hemmaplan en dag med ett paket köttbullar utan att riskera att bli tvångspussade av morso.

Det var i alla fall inget fel på Cobran, eventuellt nån infektion i blåsan bara så vetto skrev ut två tabletter om dagen till henne. Cobran är inte direkt lättlurad när det gäller att äta medicin – det kan gå åt tre matskedar smör och 1 dl pölsa innan hon har svalt sin tablett. Jag och Lilla Benet sitter bredvid och praktiserar den framgångsrika psykotelpatisomametoden och av rättviseskäl får vi nästan lika mycket smasko som Cobran. Med elva ben och fem ögon kan man lura maten av vilken blödig svenne-kärring som helst tror jag.

Jag fattar inte hur jag ska hinna med allt, jag borde helt klart få kvalificerad övertidsersättning av morso nu. Att ha Lilla Benet här innebär nämligen en massa merarbete. Jag har aldrig haft flickvän förut men Lilla Benet vill gärna leva ut sin inre flickis nu när han har chansen och då måste ju någon ta hand om honom. Eftersom jag är den som månar mest om flocken så faller det på min lott liksom att se till att inget händer honom. Förutom att jag får beskydda honom från kötthuvän, lära honom att äta apelsinklyftor, se till att han inte slåss med Cobran om pölsan så har jag också fått hans ihärdiga ex, Smör-Sonja, på nackskinnet. Först var hon svartsjuk och sur i tonen men sen ändrade hon taktik och så här skriver hon nu med sin lenaste honungsstämma:

“Kära Kungen av Kalland!

Jag har förstått att situationen har blivit kritisk däruppe i norr. Visserligen har du fått en queen men du behöver ju helt klart en DROTTNING! Jovisst, jag kan hålla med om att vad jag kommer visa o skriva innehåller en viss del av bitterhet, men det är en mogen dams rättighet att visa. Jag låter bilderna tala för sig själva.”

Smör-Sonja

Sonja: “Lilla Benet nästlade sig in i mitt hus titt som tätt innan han gav sig av norröver. Med djupa suckar från min sida från början fick vi dela det mesta, inklusive min korg. Jag till och med fick ge upp soffan på landet för Lilla Benet o hans larviga lillebror Grävlings-Mustaschen. Men med tiden så uppstod kärlek. En kärlek jag trodde var besvarad!”

Dino: "Sanningen om Lilla Benet verkar vara att han försöker sig på att vara allas flickvän. Det här snuskandet känns igen, hos Cobran går det hem men inte hos mig."

Sonja: “Men tydligt är att ‘ur syn, ur sinn’ är det som gäller numera. Då kan man låtsas som man har världens boyfriend för att hålla skenet uppe! Peaboy är snygg, muskulös o fräckt prickig. Men mellan dig o mig så blir vi aldrig mer än bara vänner om jag får bestämma. Han har dessutom en liten ohängd syrra, Sally. Phew, vilken liten ögontjänare!”

Dino: "Senast jag träffade Peaboy så var han lönnfet och nöp morsan i byxbenet när hon kom för nära matsäcken. Jag hajar att han inte kan vara en "äkta" bojfränd för ett Gulo."

Sonja: “Jag känner mer o mer att du behöver just mig! Vem kan motstå någon som utan träning med lätthet kan hjälpa till att söka något ätbart i snön? Eller som med lätthet kan få ett barn att ge upp sin glasstallrik?”

Dino: "Matletning i snön är så jävla drygt asså - men man vill ju inte lämna nåt åt räven så vi kan helt klart behöva assistans i Kalland på det här momentet."

Sonja: “Du kan även få vara med o dela på mitt revir som ligger i Bohuslän. Du kan behöva lite ombyte! Här har vi rådjur, harar, räv o SORK! Vet du varför sorkar är bäst förutom de underbara hålorna? Jo för de drar till sig alla öns katter så att man kan jaga upp dem i närmsta träd. Ibland kan man få hjälpa till med mossrivning men det är på mitt initiativ, inte mattes. Viss trötthet kan dock uppstå.”

Dino: "Fräsa mossa är vi också jävligt bra på när vi är i stan, ett till Gulo då så kan stans tamhundar dra något gammalt över sig. Men Smör-Sonja, du får inte visa dig klen och slagga sådär, då är det kört om hängörade köttisar på 50 pannor anfaller.

Sonja: “För att komma till pudelns kärna (har en pudeln en kärna förresten?) så finns jag här: Göteborgs snyggasta Gulohund som dessutom har den bäst avkapade svans du någonsin har sett, dvs man ser den inte alls.”

Dino: "Den dingo-gumpen är helt klart i klass med min, där ligger propellerbrudarna jag bor med nu i lä."

Sonja: “Lite blygsamma hälsningar från Drottning (?) Sonia!”

Jag har egentligen bara en invändning angående Smör-Sonjas ansökan om medlemskap i Gula hundarnas armé och det är att hon verkar tro att jag behöver henne i Kalland, blyg skulle jag då inte kalla henne. Jag kan greppa att hon vill vara med gänget i Kalland för vi skulle va jävligt snygga ihop, men liksom kom igen – jag har redan Lilla Benet att ta hand om och för att bibehålla Cobrans lojalitet (hon frilansar som krigarprinsessa/legoknekt) så måste jag underhålla henne minst ett par gånger i veckan med chase-and-swing-neck-wrestling, och det är faan inte ett dugg bättre när det kommer till morso som har nya idéer hela tiden. Jag behöver en tuff brud som kan arbeta självständigt, är lyhörd på Don Dino och kollar lösstjärtar på folk! Nån som kan manipulera Uschu och nypa till när han minst anar det. Om du grejar det Smör-Sonja så är du välkommen in i Gulopakten.

Ta inte illa upp asså för att inträdeskraven till armén har ökat men kolla här Sonja så fattar du vad jag menar (Rommis tryck på play):

Som om det inte vore nog med Cobrans påhitt så har också morsan börjat läsa en bok som inspirerar henne till att kartlägga graden av svenne-psyke i mig. Snacka om heldryg kärring alltså – att rulla för en lajtkula kan jag väl lära mig på mindre än tio minuter. Snacka om meningslöst kunnande… (Rommis tryck på play):

Till sist vill jag puffa för dagens pansjonärer som har vett om att sitta still med hörlurar på sig och trycka på play. Jag gillar särskilt när Rommis har lämnat Bolly hos Kjellektriker innan hon hälsar på hos oss. Bollyfritt är det bästa som finns, prickar är inte fräckt Sonja – det måste du inse!

Du får börja som prospect Sonja så ser vi vart vi landar. Det är trots allt Påläggstungan du ämnar att efterträda. Om du kan skaffa fram ett par tysta och stillsamma pansjisar med välfyllt skafferi till stugan i Bohuslän så ligger du garanterat bra till inför nästa strategiska träff.

Jag var så jävla förbannad på den där stora, halvörade och halvsvansade Uschu med jättegaddarna att morso skickade ut Cobran och Lilla Benet först för att hälsa och smickra honom välkommen till Kalland igen. Jag är inte betrodd och Cobran slåss inte med elaka gubbar om jag inte är med (typiskt brudar asså). Alla hade förväntat sig att Lilla Benet skulle gömma sig långt uppe i skogen när Uschu anlände (efter förra veckans magplask med det svenniga kötthuvät) men som tur var höll han ställningarna i min frånvaro. Jag fick all anledning att vara stolt över mitt Lilla Gulo. När Uschu hade gjort några patetiska glädjeskutt och försökt lägga an på Cobran så fick Lilla Benet nog och klättrade upp på hans svank och rörde pelvis fram och tillbaka för att riktigt demonstrera vems gård han befann sig på och vems brud han nyss gjort misstaget att stött på. Det var ganska coolt gjort tycker jag för så lätt är det inte att stå på ett bakben och jucka på Uschu. Efter en stund flashade Uschu sina vidriga gaddar och Lilla Benet backade undan som den sanna diplomat han är. Jag önskar att jag hade varit med – tillsammans hade vi haft en seriös chans.

Sen fick Uschu gå ner på sjön och springa sig trött innan det blev dags för mig att ge honom ett välkomnande. Don Dino lämnar nämligen ingen med operforerat öra om man måste träffas öga mot öga i mitt nejbörhood liksom. Inledningsvis är därför Casa di Kalland en bannlyst spelplan när Uschu är här. Morso säger att hon är så rädd om mig och att en av Uschus bästa egenskaper är att han får mig att se ut som en söt Chihuahua jämförelsevis (som om den där ofärdiga, raggiga dammråttan skulle ha en chans mot mig liksom…). Morsans låga tankar om min förmåga att försvara flocken och reviret bekräftas indirekt av Gorillan som säger att jag påminner om en italiensk fotomodell bredvid Uschu. Jag är färgglad och snygg, mycket atletisk och lite för het på gröten när det kommer till slagsmål. Uschu är mer som en nordisk bajker; klumpig, seg och elak med en svaghet för snygga brudar. Morso och Gorillan har inga som helst begrepp om vad de snackar om. Faktiskt!

Hur som helst så laddade jag inför stora fajten med Uschu men det sket sig big tajm. Neutral mark i kombination med Gorillans smaskovolantes tog typ udden av hela grejen. Man bränner ju så fett många fler kalorier av att slåss med Uschu jämfört med att fixera sig vid händerna som kastar smaskingarna… det vill man ju appsolut inte göra i onödan, bränna kalorier alltså.

Lilla Benet börjar bli en besvikelse. Jag tycker att det är dags för hans morsa att sluta dricka paraplydrinkar och springa efter okastrerade karlar på beachen nu och komma hem och ta ansvar för sin typ konflikträdda offentliganställda handläggare (det är mer och mer sån som Lilla Benet visat sig vara till karaktären, diplomat och fadder räcker inte längre för att beskriva hans karaktärsdrag). Det här går liksom inte längre, mitt rykte som Don i Kalland höll på att gå förlorat på allvar härom kvällen. Scenariot var som följer:

Styggo-Snyggo och jag rumlade i sedvanlig ordning ner för trappan som två lokomotiv, redo för tokvrål på råddon, snabbpink på gården och sedan kvickt upp igen för middagsmat. Vi måste såklart vänta innanför ytterdörren på morso och Lilla Benet som av förståeliga skäl tar längre tid på sig (tvåbent plus trebent är inga alerta atleter direkt). Medan vi står och väntar känner vi doften av något stort och vidrigt utanför dörren. Cobran börjar yla och skälla gällt, vi laddar upp gemensamt, jag frustar och growlar, raggen är komplett på oss båda – morso tror med bestämdhet att det är råddisarna som är på farstukvisten så när hon kommer ner så öppnar hon bara dörren och håller i kopplen.

Lilla Benet som får vara lös på gården (offentliganställda handläggare jagar inte) slinker ut före oss, gallskriker, tvärvänder och springer in i huset igen. Jag och Styggo är fokuserade, vi nödvrålar: “rumänska hundar skalla – kötthuvä åt alla”, och kastar oss framåt så morsans axlar nästan går ur led och pannlampan åker på diskoblink. Framför oss står ett vidunderligt kötthuvat fetto i mörkret på minst 70 pannor och morrar stilla. Det var Oden som var här på besök och som hade smitit från kafferepet (pucko, om jag fick tårta skulle jag aldrig smita). Jag och Styggo gjorde vad vi kunde för att fastna på hans strupe men morsan bromsade oss med kopplen, försökte backa undan varpå kötthuvet provocerande nog tog ytterligare ett segt steg framåt.

Sällan har jag varit så förbannad, senast måste ha varit när Crazy-Daisy attackerade mig bakifrån och punkterade min bog på sju ställen. Ett tokigt fruntimmer på 45 pannor är helt klart i klass med 70 pannor puckat testo som inte fattar dåggs-language utan står kvar på min gård och glor. Som om jag skulle vilja bli vän liksom? Glöm det. Det är inte vem som helst som passerar gå på mitt revir, så är det. Ingår man inte i familjen eller bjuder på kadaver så har man heller inte här att göra.

Spektaklet härom kvällen slutade i alla fall med att Odens farfar kom och ledde bort honom i halsbandet av ren och skär respekt för mig. Tur att det finns en del folk med förstånd som fattar vad man säger i alla fall. När man ropar att man vill ha mat verkar man däremot tala för döva öron i de flesta sammanhang.

Jag funderade hela nästföljande natt vad vi ska göra med Lilla Benet. Han är en skam för familjen och hela Gula armén, vi kan inte ha en överste löjtnant som backar för rottisar, vägrar jaga rådjur och vars största hobby är att äta fekalier. Svaret föll sig naturligt dagen därpå då Lilla Benets svartsjuka exflickvän Smör-Sonja lät meddela att hon var intresserad av vakansen som drottning i Gula hundarnas armé. Lösningen kom som en blixt från klar himmel och jag svarade: “positionen är redan tillsatt bruden, Lilla Benet är drottning och du får ställa dig sist i kön.”

Nu när Lilla Benets position äntligen är definierad så kan vi återgå till vardagen:

Tjänsten som överste löjtnant hann inte vara ledig i mer än ett par dagar förrän nästa rekryt gav sig till känna:

Tja Don Dino!
Mr Elliot här, jag som tagit över Malmö sedan du flyttade. Jag gillar speciellt lunchrestaurangen på Östra Förstadsgatan som du tipsade om. Finfina rester i gränden där.

Jag har ett svenne-öga som jag kan manipulera kylskåpskontrollanterna med, det funkar lika bra som ditt Stevie-Wonder-öga.

Tänkte ansöka om medlemskap i Gula Hundarnas armé nu. Man vet ju inte vad som händer här nere i södern när Bruno flyttar från Medgidia till Lund. Bättre safe than sorry liksom! Min brorsa Grin-Olle från Calarasi är inget att räkna med, det enda man kan räkna med därifrån är tinnitus. Nej, vi Gulon från Cernavoda måste hålla ihop – no doubt om det liksom.

Jag glider mest runt här nere och chillar… ja, nästan hela tiden i allafall. Allt var perfekt; frid och fett najs på hemmaplan och en hel del monstruöst bitande efter mesiga svenne-hundar under promenaderna. Så fick mammut och papput för sej att jag behöver en kompis. Hallå! Har jag gett uttryck för understimulans kanske? Nä. Nu har de i alla fall släpat hit Grin-Olle som bara svansar runt mammut och piper hela tiden.

Du behöver inte bekymra dig att jag släpper på kollen här hemma. Grin-Olle vet vem som bestämmer när det är allvar. Han får väl pipa bäst han vill däremellan.

Mina vinnande egenskaper är att jag kan jaga bort ALLA hundar som inte ska vara med, och jag gör det riktigt schysst – referenser finns på det. Jag ser snäll ut när jag har lust men det e bara ett trick för att komma nära för att sedan visa vad som händer när man bråkar med ett Gulo från Cernavoda!

Hoppas allt e bra i Kalland, vi hörs!

Mr Elliot

Efter denna utomordentliga ansökan från en avlägsen kusin tillkännager jag härmed att Gula hundarna har fått en ny överste löjtnant i Mr Elliot. Kan du komma redan nästa helg och hjälpa oss med Uschu?