Dingochamp

Det är för jävligt vad man får reda på när det redan är för sent och man ligger inne och känner sig allmänt maktlös. Hade jag vetat om det här så skulle jag först ha skickat ut Lilla Benet som ingivare av falsk trygghet hos Råddo, sen skulle jag ha smugit runt husknuten och ställt mig i redo position och bara inväntat Cobrans stöt som skulle leda vårt byte rakt i mina käftar. Rommis tryck på play:

Som om det inte räckte med att man blev bestulen på ett rödkålshuvud på sitt eget revir och fick en slabbidaskare upptryckt rakt i snudan när kameran stängts av så togs det också nidbilder på mig någon dag senare när jag ovetandes råkade vända ryggen till en sekund.

Senaste dagarna har det varit rätt kallt så jag och Lilla Benet har bara i undantagsfall blivit medtvingade på Styggo-Snyggos jaktturer. Normalt har vi istället fått göra meningsfulla aktiviteter som att chilla på soffan, leta efter mat i snön och pinka på tomtgränsen medans andra har försetts med varningskostym, bränt kalorier och badat i vakar.

Glömde hälsa förresten från Lilla Benet att han inte bryr sig om att Smör-Sonja smörat till det med Peaboy hemma på Västkusten. Vad är “just another prickig korv” jämfört med Gulon och varningskostymer typ. Jag ska nog tipsa Rommis om att det finns en prickig-korv-klubb i Göteborg dit hon kan skicka moster Bolly också. Då kan ju Peaboy få två görlfränds om han vill – sånt där trams är jag helt ointresserad av och jag efterskänker lätt varenda brud i släkten som inte kan jaga, slåss eller mutar mig med mat.

Lagom när det blivit lugn och ro efter Grävlings-Mustaschen, Putte Pip och min vän Lilla Benet så kom Ursu-Uschu. För enkelhetens skull kallar jag honom bara Uschu. Uschu tyckte att det var otäckt att vara på Gulo-reviret så han höll en låg profil mest hela tiden. Han svassade mest efter Los Gorillos och tiggde slabbidaskare av morsan i tid och otid. Det bästa med Uschus nyårsfirande hos oss i Kalland var att det bjöds frikostigt på köttbullar, smörgåstårta och influensabaciller till morso. Influensa är bra för då ligger morso still i sängen och vi kan ägna oss åt att sova och äta hela dagarna och bara vara tillsammans och bonda flocken. Jag har gjort strålande svenne-karriär inom två områden, det ena är diskning och det andra är VAM-ning (vård av morso). Jag anser att min CV är fulländad så, jag har inte något behov av att glänsa på några fler sätt även om jag självklart har många andra talanger också. VAMma tycker jag dock att jag borde få göra lite oftare – det kan bli ensamt ibland att bara chilla för sig själv.

Vi fick turas om att smacka efter smaskingar i köket och ligga i min säng. Uschu är lika bra som mig på att fånga flygande köttbullar i luften. Det räcker med att jag knorrar lite så vänder han kinden till. Han ansträngde sig fett hela helgen för att få bli med i gänget men jag har faktiskt inte bestämt mig än för om jag vill ha någon ulvlik gubbe hemma hos mig. Cobran tycker i normala fall att jag är rätt så dötrist men i relation till Uschu kunde hon konstatera att jag är rena rama uppåttjacket. Nja, han kanske får komma tillbaka förutsatt att morso och Los Gorillos ser till att han snarkar hela tiden och om jag får bestämma vart i vår lägis som han kan andas. Köttbullar kan man ju inte få nog av och man får väl helt enkelt acceptera att man måste ta det onda med det goda…

Sen kom Rommis och Kjell-Speciell på att de skulle komma hit under trettonhelgen med min vedervärdiga moster Bolly. Den prickiga korven for som en jojo överallt och terroriserade så jag talade om för henne att hon inte behöver göra sig besväret att komma hit igen. Terrorister har jag fått nog av. Cobran har nog rätt – allt är relativt. Ärligt talat asså – fick jag välja mellan att ha Uschu här varje helg eller moster Bolly så valde jag hellre Uschu. Vad är värre liksom – ett prickigt boxande kötthuvud på superbränsle eller en ärrad sengångare med stora gnistrande tänder som snackar samma språk som jag. Den sista kan man ju i alla fall tala förstånd med så det känns inte så svårt att välja.

Lagom som Polly åkte hem så kom Lilla Benet tillbaka hit. Han å sin sida har tröttnat på att VAMma sin morso och hålla rätt på Putte Pip och Grävlings-Mustaschen så han budade upp med Gula nätverket och meddelade att han stannar här till påsk i alla fall. Om det nu är så att Uschu ska ha för vana att hälsa på här ibland så känns det som en trygghet att få flocken uppstärkt med Lilla Benet. Så nu är alla nöjda och glada: morso och Uschu fick slabbidaska på svensk mark för första gången, jag fick gul förstärkning i Kalland och Cobran fick två relativt sett pigga gubbs att wrestlas med.

Igår kväll kom äntligen Lilla Benet. Det var på tiden. Men varför han ska släpa med sig bihanget i form av Putte-Pip och Grävlingsmustaschen har jag svårt att begripa. Jag, Lilla Benet och Cobran utgör en ultimat sammansatt Gulo-Cell i Kalland, bara vi tre. Lilla Benet överväger att stanna kvar över nyår i alla fall, kanske för alltid – jag vet inte. Vi gillar att ligga stjärt mot stjärt i eftermiddagssolen och känna gemenskapen oss bröder emellan. Vi gillar INTE att stjärta med någon annan i hela världen.

Tja dårå, som ni fattar har jag lite att göra nu när morsosarna steker kött på vedspisen.

Ärligt, jag har fått klagomål på bloggen. Det finns vissa kretsar som viskar om att jag borde avgå som överste stabschef för Gula hundarnas armé. Jag är anklagad för att ha svennat till mig, blivit en mesig mupphund som tappat stinget och därför ifrågasätts min approach som överhuvud. Tänkte därför meddela alla skeptiker att jag har full koll på läget men liksom andra etablerade presidenter håller jag en låg profil och ser till att rekryterna får göra the dörty jåbb så att säga. Till exempel fick jag en intresseanmälan från en blivande Gulo för ett par veckor sedan, honom svarade jag såhär:

Tjaba Tiabo!

Jag har konfererat med Lilla Benet och vi har bestämt att du är antagen som hangaround från och med dagens datum i vårt cellbaserade nätverk Gula hundarnas armé.

Vi kommer att ge dig uppdrag med jämna mellanrum för att se om du pallar trycket och fixar lojaliteten.

Ditt första uppdrag under julhelgen blir att visa en tvåbent besökare av manligt kön på dörren genom att leda honom dit i hälsenan. Sen ska du kräva av din morso att du får hans tallrik med kallskuret.

Fixar du detta blir du prospect fr o m 1 januari 2012.

Om någon läbbig brud eller kärring med läppglans försöker utdela slabbidaskare på snudan så måste du default morra och flasha gaddarna eller nypa dem hårt i näbben. Vi har nolltolerans mot gulligull i fejjan, speciellt om det blir glitterspår så är det fett ovärt även om man skulle få en halv julskinka för besväret.

Klart slut.

Hälsningar från överste stabschef och general Don Dino samt överste löjtnant Lilla Benet.

Det finns alltså typ ingen anledning för mig längre att tjafsa och bränna kalorier i onödan. In da häddkvarter Kalland är livet chill och najs för det mesta sedan jag börjat passa skitjobben på andra. Jag behöver inte göra så mycket mer än att jobba på respekten då och då, se till att jag får min dagliga kadaverdos, reglera hur mycket Cobran får vara med på ett hörn samt se till att massage och kli utgår enligt schema som jag sätter själv.

För sex år sedan däremot, på den tiden jag fortfarande bodde utanför kärnkraftverket i Cernavoda, var det speciellt viktigt att under vintertid vakta jordkulan och spöa upp de andra hundarna för att få mest käk. Men nu asså – det finns liksom till och med tokiga brudar som skickar massor med grisknorrar i paket till mig som jag själv hämtar i brevlådan. Det finns galna karlar också som skickar böcker till Cobran så hon ska bli en bättre jägare (rätt paket till rätt dågg asså!!!) Morso hajjar att hon ska balansera på sängkanten likt ett frimärke så att jag får ligga på tvären om jag har lust, precis så ska det vara när man är Don. Jag har så gott om kadaver att jag till och med kan dela med mig, inte bara till Cobran utan även till Lilla Benet om han behöver fly från utfyllnadsflocken och bo med oss. Men utomflockliga får faan inget kadaver – glöm det.

Ja, what to säj typ – den som tror att jag är mesig och blödig bara för att jag njuter av livet är naiv och har inte greppat Don Dinos storhet och Gula hundarnas framgångar i Sverige sedan starten i Malmö 2006. Alla skeptiker är bjudna hit på nyårsfest förresten, ni får utmana för käket, hittills är det bara Ursu som tackat ja. Jag är INTE på deken. Jag laddar bara batterierna inför 2012. Och fram tills dess tänker jag ha en God Jul, vi har redan tjuvstartat:

Advent är inte som det brukar. Inga gamla köldskador som gör sig påminda, ingen stulen knäck som klistrar ihop min näbb och ingen Cobra som nosplogar isen på sjön i rådjursspår. Det är plusgrader, spöregn och stormbyar som drar ned trädgrenar på min gård. Om den där Stormbyn kom hit så skulle jag minsann visa vem som får skräpa och inte skräpa in maj nejbörhood – Stormbyns lösstjärt måste definitivt kvalitetssäkras. Första satsen med knäck klistrade ihop någon annans näbb, jag nämner inga namn men hon har två ben och gör inget annat än rör ihop fett och socker utan att bjuda. Det finns ingen is på sjön så rådjuren håller till på min gård istället och äter ur min kompost varpå jag måste vara kopplad när jag hänger med morso och hämtar ved. Skitväder och fullt jobb som dingo-securitate på hemmaplan – var faan är julfriden?

Trots att det var lirarväder igår så hade jag ingen större lust att lämna tomten, men brudarna insisterade och lockade med fjärdedels frolicar så jag hade inget val annat än att hänga med på fyspass.

Hur som helst så tänker i alla fall inte jag gå ut igen förrän det är fixat lite julstämning och najs krubb. Jag har höga förväntningar inför helgen då vi får Stockholmsbesök – dock hörde jag att den ena som skulle komma hit var vegetarian så den går ju bort. Hon kan sova i jordkällaren. Jag satsar därför hela julefridskortet på den andra bruden och om hon har med sig en stor korv så kan hon få sova på Gröno nere i ateljén.