Dingochamp

Fyra är en för mycket

admin — Wed, 15 Feb 2012 22:02:30 +0000

Jag var så jävla förbannad på den där stora, halvörade och halvsvansade Uschu med jättegaddarna att morso skickade ut Cobran och Lilla Benet först för att hälsa och smickra honom välkommen till Kalland igen. Jag är inte betrodd och Cobran slåss inte med elaka gubbar om jag inte är med (typiskt brudar asså). Alla hade förväntat sig att Lilla Benet skulle gömma sig långt uppe i skogen när Uschu anlände (efter förra veckans magplask med det svenniga kötthuvät) men som tur var höll han ställningarna i min frånvaro. Jag fick all anledning att vara stolt över mitt Lilla Gulo. När Uschu hade gjort några patetiska glädjeskutt och försökt lägga an på Cobran så fick Lilla Benet nog och klättrade upp på hans svank och rörde pelvis fram och tillbaka för att riktigt demonstrera vems gård han befann sig på och vems brud han nyss gjort misstaget att stött på. Det var ganska coolt gjort tycker jag för så lätt är det inte att stå på ett bakben och jucka på Uschu. Efter en stund flashade Uschu sina vidriga gaddar och Lilla Benet backade undan som den sanna diplomat han är. Jag önskar att jag hade varit med – tillsammans hade vi haft en seriös chans.

Uschu har drygat sig och fjäskat för Cobran hela helgen men hon tycker att han är alldeles för gammal, trött och självgod.

Sen fick Uschu gå ner på sjön och springa sig trött innan det blev dags för mig att ge honom ett välkomnande. Don Dino lämnar nämligen ingen med operforerat öra om man måste träffas öga mot öga i mitt nejbörhood liksom. Inledningsvis är därför Casa di Kalland en bannlyst spelplan när Uschu är här. Morso säger att hon är så rädd om mig och att en av Uschus bästa egenskaper är att han får mig att se ut som en söt Chihuahua jämförelsevis (som om den där ofärdiga, raggiga dammråttan skulle ha en chans mot mig liksom…). Morsans låga tankar om min förmåga att försvara flocken och reviret bekräftas indirekt av Gorillan som säger att jag påminner om en italiensk fotomodell bredvid Uschu. Jag är färgglad och snygg, mycket atletisk och lite för het på gröten när det kommer till slagsmål. Uschu är mer som en nordisk bajker; klumpig, seg och elak med en svaghet för snygga brudar. Morso och Gorillan har inga som helst begrepp om vad de snackar om. Faktiskt!

Vem som helst ser ju att den här artrosberikade golvmoppen skulle blåsa bort på sjön om jag släppte loss på allvar i chase-and-swing-neck-wrestling.

Kan man inte bara låsa dörren till Casa di Kalland så Uschu är förvisad att jaga bort skotrar och fyrhjulingar på egen hand på Kallandssjön? Ärligt talat så har jag ingenting emot att få långtidsvikarie på de arbetsuppgifterna, men han ska fan inte LASas in i flocken sen, där går gränsen.

Hur som helst så laddade jag inför stora fajten med Uschu men det sket sig big tajm. Neutral mark i kombination med Gorillans smaskovolantes tog typ udden av hela grejen. Man bränner ju så fett många fler kalorier av att slåss med Uschu jämfört med att fixera sig vid händerna som kastar smaskingarna… det vill man ju appsolut inte göra i onödan, bränna kalorier alltså.

En kula till Uschu, en kula till Don Dino... en kula till Uschu, en kula till Don Dino...

Efter en stund försvann Gorillan och smaskingarna och vi var tvungna att ta varandra på pulsen...

Jag försökte vifta med min bleka italienska fotomodellsstjärt för att avdramatisera Uschus träbockiga, stela kroppsspråk.

Morso blev rädd och ropade åt Uschu att komma.

Harmorsan nummer ett bröt med inkallning inte bara en gång utan typ varje gång som energinivåerna blev lite för höga. Och hon ska klaga på mig som knorrar när småglinen leker inomhus - vilken surkärring asså!

Sen körde de igång ett spår för att vi skulle ha en anledning att jobba sida vid sida istället för att kraftmäta. Uschu fattade typ nada. Precis som Lilla Benet när han var rookie för en månad sedan.

När vi hörde att en skoter var på ingående så kändes det nästan som att jag och Uschu, åtminstone för stunden, kunde förenas kring vår gemensamma fiende. Skotrar måste dö, no matter what.

Om jag och Uschu skulle göra gemensam sak utomhus så skulle vi nog kunna råka slakta en skoter rätt rejält. Ett schysst sätt att bilda flock på om man nu måste va flock tycker jag. Men morso som är en torr, pedantisk och manipulativ matmästare lurade oss till koppel för att undvika onödiga utgifter.

När vi fikar så vill ingen vara med Uschu. Han ska lukta på bordskanten hela tiden vilket gör mig så galen att jag tvingas mordhålla mig i rummet bredvid. Sen ska han terrorisera Cobran med sina slemmiga slabbidaskare så hon blir typ alldeles drakig snöfröken. Lilla Benet hade i alla fall vett om att hålla sin rörliga pelvis i styr den här gången. Det skulle kunna bli rätt tufft för Lilla Benet att bräcka Uschu både på snygga tjejen och semlan vid ett och samma tillfälle.

Det här är lagom många i en flock tycker vi. Fyra är definitivt en för mycket.

Besviken

admin — Mon, 06 Feb 2012 21:09:51 +0000

Lilla Benet börjar bli en besvikelse. Jag tycker att det är dags för hans morsa att sluta dricka paraplydrinkar och springa efter okastrerade karlar på beachen nu och komma hem och ta ansvar för sin typ konflikträdda offentliganställda handläggare (det är mer och mer sån som Lilla Benet visat sig vara till karaktären, diplomat och fadder räcker inte längre för att beskriva hans karaktärsdrag). Det här går liksom inte längre, mitt rykte som Don i Kalland höll på att gå förlorat på allvar härom kvällen. Scenariot var som följer:

Styggo-Snyggo och jag rumlade i sedvanlig ordning ner för trappan som två lokomotiv, redo för tokvrål på råddon, snabbpink på gården och sedan kvickt upp igen för middagsmat. Vi måste såklart vänta innanför ytterdörren på morso och Lilla Benet som av förståeliga skäl tar längre tid på sig (tvåbent plus trebent är inga alerta atleter direkt). Medan vi står och väntar känner vi doften av något stort och vidrigt utanför dörren. Cobran börjar yla och skälla gällt, vi laddar upp gemensamt, jag frustar och growlar, raggen är komplett på oss båda – morso tror med bestämdhet att det är råddisarna som är på farstukvisten så när hon kommer ner så öppnar hon bara dörren och håller i kopplen.

Lilla Benet som får vara lös på gården (offentliganställda handläggare jagar inte) slinker ut före oss, gallskriker, tvärvänder och springer in i huset igen. Jag och Styggo är fokuserade, vi nödvrålar: “rumänska hundar skalla – kötthuvä åt alla”, och kastar oss framåt så morsans axlar nästan går ur led och pannlampan åker på diskoblink. Framför oss står ett vidunderligt kötthuvat fetto i mörkret på minst 70 pannor och morrar stilla. Det var Oden som var här på besök och som hade smitit från kafferepet (pucko, om jag fick tårta skulle jag aldrig smita). Jag och Styggo gjorde vad vi kunde för att fastna på hans strupe men morsan bromsade oss med kopplen, försökte backa undan varpå kötthuvet provocerande nog tog ytterligare ett segt steg framåt.

Sällan har jag varit så förbannad, senast måste ha varit när Crazy-Daisy attackerade mig bakifrån och punkterade min bog på sju ställen. Ett tokigt fruntimmer på 45 pannor är helt klart i klass med 70 pannor puckat testo som inte fattar dåggs-language utan står kvar på min gård och glor. Som om jag skulle vilja bli vän liksom? Glöm det. Det är inte vem som helst som passerar gå på mitt revir, så är det. Ingår man inte i familjen eller bjuder på kadaver så har man heller inte här att göra.

Ni minns väl julen 2008 när slemkärringen nummer ett fick frispel och attackerade oss välartade, småväxta sällskapshundar som var ute och koppeltränade i ett vanligt svenne-kvarter.

Spektaklet härom kvällen slutade i alla fall med att Odens farfar kom och ledde bort honom i halsbandet av ren och skär respekt för mig. Tur att det finns en del folk med förstånd som fattar vad man säger i alla fall. När man ropar att man vill ha mat verkar man däremot tala för döva öron i de flesta sammanhang.

Jag funderade hela nästföljande natt vad vi ska göra med Lilla Benet. Han är en skam för familjen och hela Gula armén, vi kan inte ha en överste löjtnant som backar för rottisar, vägrar jaga rådjur och vars största hobby är att äta fekalier. Svaret föll sig naturligt dagen därpå då Lilla Benets svartsjuka exflickvän Smör-Sonja lät meddela att hon var intresserad av vakansen som drottning i Gula hundarnas armé. Lösningen kom som en blixt från klar himmel och jag svarade: “positionen är redan tillsatt bruden, Lilla Benet är drottning och du får ställa dig sist i kön.”

Det var nån som sa på P1 att monarker ska tillsättas genom lag och inte genom samlag vilket jag tog fasta på när jag beslutade om Lilla Benets nya uppdrag. Han kommer aldrig att axla den roll som Påläggstungan hade på sin tid men han kan säkert sätta sin egen prägel på drottningskapet.

Nu när Lilla Benets position äntligen är definierad så kan vi återgå till vardagen:

Vi letar mat...

...och Cobran gör skogen osäker.

Tjänsten som överste löjtnant hann inte vara ledig i mer än ett par dagar förrän nästa rekryt gav sig till känna:

Tja Don Dino!
Mr Elliot här, jag som tagit över Malmö sedan du flyttade. Jag gillar speciellt lunchrestaurangen på Östra Förstadsgatan som du tipsade om. Finfina rester i gränden där.

Jag har ett svenne-öga som jag kan manipulera kylskåpskontrollanterna med, det funkar lika bra som ditt Stevie-Wonder-öga.

Tänkte ansöka om medlemskap i Gula Hundarnas armé nu. Man vet ju inte vad som händer här nere i södern när Bruno flyttar från Medgidia till Lund. Bättre safe than sorry liksom! Min brorsa Grin-Olle från Calarasi är inget att räkna med, det enda man kan räkna med därifrån är tinnitus. Nej, vi Gulon från Cernavoda måste hålla ihop – no doubt om det liksom.

Jag glider mest runt här nere och chillar… ja, nästan hela tiden i allafall. Allt var perfekt; frid och fett najs på hemmaplan och en hel del monstruöst bitande efter mesiga svenne-hundar under promenaderna. Så fick mammut och papput för sej att jag behöver en kompis. Hallå! Har jag gett uttryck för understimulans kanske? Nä. Nu har de i alla fall släpat hit Grin-Olle som bara svansar runt mammut och piper hela tiden.

Du behöver inte bekymra dig att jag släpper på kollen här hemma. Grin-Olle vet vem som bestämmer när det är allvar. Han får väl pipa bäst han vill däremellan.

Mina vinnande egenskaper är att jag kan jaga bort ALLA hundar som inte ska vara med, och jag gör det riktigt schysst – referenser finns på det. Jag ser snäll ut när jag har lust men det e bara ett trick för att komma nära för att sedan visa vad som händer när man bråkar med ett Gulo från Cernavoda!

Hoppas allt e bra i Kalland, vi hörs!

Mr Elliot

Efter denna utomordentliga ansökan från en avlägsen kusin tillkännager jag härmed att Gula hundarna har fått en ny överste löjtnant i Mr Elliot. Kan du komma redan nästa helg och hjälpa oss med Uschu?

Intruders

admin — Wed, 25 Jan 2012 21:36:37 +0000

Det är för jävligt vad man får reda på när det redan är för sent och man ligger inne och känner sig allmänt maktlös. Hade jag vetat om det här så skulle jag först ha skickat ut Lilla Benet som ingivare av falsk trygghet hos Råddo, sen skulle jag ha smugit runt husknuten och ställt mig i redo position och bara inväntat Cobrans stöt som skulle leda vårt byte rakt i mina käftar. Rommis tryck på play:

Som om det inte räckte med att man blev bestulen på ett rödkålshuvud på sitt eget revir och fick en slabbidaskare upptryckt rakt i snudan när kameran stängts av så togs det också nidbilder på mig någon dag senare när jag ovetandes råkade vända ryggen till en sekund.

Morso tycker att jag är så söt när jag skuttar i snön med min råddo-gump men det är jag inte alls det. Jag har ingen råddo-gump, jag har en dingo-stjärt.

Senaste dagarna har det varit rätt kallt så jag och Lilla Benet har bara i undantagsfall blivit medtvingade på Styggo-Snyggos jaktturer. Normalt har vi istället fått göra meningsfulla aktiviteter som att chilla på soffan, leta efter mat i snön och pinka på tomtgränsen medans andra har försetts med varningskostym, bränt kalorier och badat i vakar.

Hur somliga orkar hålla på är obegrlipligt. Man kan säga att Cobran lätt kompenserar för sin nya bojfränds lilla ben. Men mätt blir man fan inte på en snövessla, inte ens fastän man får käka snövesslans byte också.

Speciellt omätt blir man om vesslan kommer undan. Vi hjälptes åt med eftersöket men den var borta, den slank under Cobrans tass rakt in i en rishög vid strandkanten. Där prasslade den retfullt under snön i flera minuter och lyckades lura mig att gräva en stor grop. Fan va hungrig jag vart.

Jag vet att smaskosarna kommer omedelbart när man gör rätt grej på rätt kommando. I det här fallet fick jag dock jäkligt taskigt läge och var inte helt nöjd med att sitta typ hundra meter bakom alla andra glufson. Men var det sagt "sitt" så är det "sitt" som gäller, annars kan man bli utan smasko.

Middagssök är en senioranpassad och Cobrafri aktivitet. Jag håller på att lära Lilla Benet hur det går till och om Cobran skulle va med så skulle typ allt paja för den bruden är bara trubbel asså när hon blir uttråkad på våra PRO-grejer.

Första lektionen fattade Lilla Benet typ nada men nu klarar han av organisering också över en större sökyta. I början hängde han bara där jag hängde och då blev det inte mycket mat över till honom kan jag säga.

Lilla Benet ser fett upp till mig och vill göra allt som jag gör. Nästa vecka ska jag lära honom att kolla om folk har lösstjärt eller riktig stjärt, tugga på älgskalle och skälla på bilar.

När han fixar alla de väsentliga prylarna plus lite chase-and-swing-neck-wrestling så är vi redo att möta Varulvs-Uschu med enad front.

Ännu ett gruppfoto... ja, vad gör man inte för husfriden typ.

Glömde hälsa förresten från Lilla Benet att han inte bryr sig om att Smör-Sonja smörat till det med Peaboy hemma på Västkusten. Vad är “just another prickig korv” jämfört med Gulon och varningskostymer typ. Jag ska nog tipsa Rommis om att det finns en prickig-korv-klubb i Göteborg dit hon kan skicka moster Bolly också. Då kan ju Peaboy få två görlfränds om han vill – sånt där trams är jag helt ointresserad av och jag efterskänker lätt varenda brud i släkten som inte kan jaga, slåss eller mutar mig med mat.

Gula gubbs

admin — Wed, 18 Jan 2012 18:38:53 +0000

Jag glömde förra veckan att visa er hur fula Uschu gör när han fått en smasko tuggo – jag slår vad om att han är gammelfarfar till Cobran eller nåt. Först bädda ner maten för att sedan ruva och draka, det brukar vara så det går till (Rommis tryck på play):

Lilla Benet har varit här i en och en halv vecka nu. Jag gillar att ha honom här men ärligt asså – hans egenskaper som löjtnant är helt klart överskattade. Han fungerar bättre som kameleont-tungad diplomat och sällskapsdam åt mig faktiskt än som överste löjtnant för Gula hundarna. Hur vi ska göra när Uschu behagar komma förbi nästa gång vet jag uppriktigt inte – risken är stor att Lilla Benet kommer se till att medla peace mellan oss om jag inte kan förändra hans karaktärsegenskaper drastiskt. Han är ju typ kompis med alla – både med mig, rådjuren och Cobrans chihuahua bojfränd. Tur jag har någon vecka på mig än att träna upp honom så han blir representativ. Man kan ju inte ha ett Gulo i flocken som polar med alla och till råga på det försöker slabbidaska mig i örat ju! Det är vidrigt nog att morso tar sig såna friheter. Lilla Benets nuvarande rykte som allmän velour-brorsa, healing-hund och fadder måste få ett slut. Det fungerar liksom inte att Smör-Sonja och Helle-Gud-Lilian hör av sig titt som tätt och säger att de längtar efter honom och hotar med att kidnappa honom. Nu är det slut med gullandet!

Matintresset delar vi. Lilla Benet är dock inte lika mycket på hugget som jag. Hans strategi är att vila och tigga mat samtidigt. Ju sugnare Lilla Benet är desto högre väser han när han andas. När det till sist låter som om Darth Vader håller på att kvävas i masken så vet morsan att det är dags att dela ut smaskingar.

En annan jävligt mysko grej han har för sig är att han visar tänderna och sträcker ut tungan som en kameleont när han vill gulla. Asså den här stilen måste han lägga av med om vi får besök, man får ju skämmas. Inte undra på att han fått en massa dryga västkust-brudar på halsen. För övrigt kan jag upplysa alla om att Lilla Benet är ihop med Styggo-Snyggo nu så är ni inte styggare och snyggare än henne så har ni ingen chans i alla fall.

Häromdagen så kom morso på Lilla Benet med att vänskapligt frottera sig med mitt närproducerade krubb borta på komposten. Han verkar inte begripa att fem råddisar är mat åt oss i flera veckor, Lilla Benet tror att maten kommer i en säck från affären... suck!

Välkommen till verkligheten. I Kalland får man allt förse sig själv, fälla ett rådjur eller rota bland soporna och systerligt och broderligt diska ur en tom filförpackning.

Lilla Benet har en handikappanpassad säng i golvläge som är lätt att komma i och ur. Jag brukar provligga den åt honom när jag inte orkar hoppa upp i sängen, gärna när han har värmt upp den en stund först. Gammal är ändå äldst.

Hej så länge!

/Don Dino

Uschu å VAM

admin — Tue, 10 Jan 2012 13:07:37 +0000

Lagom när det blivit lugn och ro efter Grävlings-Mustaschen, Putte Pip och min vän Lilla Benet så kom Ursu-Uschu. För enkelhetens skull kallar jag honom bara Uschu. Uschu tyckte att det var otäckt att vara på Gulo-reviret så han höll en låg profil mest hela tiden. Han svassade mest efter Los Gorillos och tiggde slabbidaskare av morsan i tid och otid. Det bästa med Uschus nyårsfirande hos oss i Kalland var att det bjöds frikostigt på köttbullar, smörgåstårta och influensabaciller till morso. Influensa är bra för då ligger morso still i sängen och vi kan ägna oss åt att sova och äta hela dagarna och bara vara tillsammans och bonda flocken. Jag har gjort strålande svenne-karriär inom två områden, det ena är diskning och det andra är VAM-ning (vård av morso). Jag anser att min CV är fulländad så, jag har inte något behov av att glänsa på några fler sätt även om jag självklart har många andra talanger också. VAMma tycker jag dock att jag borde få göra lite oftare – det kan bli ensamt ibland att bara chilla för sig själv.

När Ursu kände lukten av mig så började han krafsa, frusta och pinka typ överallt på min gård. Men när jag kom ut och visade upp mig och mitt polerade garnityr så blev han så skraj att han gömde sig mellan Los Gorillos ben.

Han hade mer än gärna gått härifrån - det tyckte jag var bra. Kalland är så stort så jag fattar inte varför han nödvändigtvis måste vistas på just mitt revir. Det verkar ju direkt onödigt på nåt sätt.

När han kom in i ateljén så fick jag inte vara med - då passade han på den gamla snuskräven och lyfte på benet och pissade ner min Gröno Puffo.

När han fattade att jag inte var i närheten så började han snarka.

Sen snarkade han med morso - det var så hon fick influensa. Hela Uschus päls var nämligen besudlad med influensasnor från Ludvika.

Sen kom han på att min säng nog var ännu skönare så han manipulerade till sig en uppgradering till våning två och vräkte ner sig där.

Vi fick turas om att smacka efter smaskingar i köket och ligga i min säng. Uschu är lika bra som mig på att fånga flygande köttbullar i luften. Det räcker med att jag knorrar lite så vänder han kinden till. Han ansträngde sig fett hela helgen för att få bli med i gänget men jag har faktiskt inte bestämt mig än för om jag vill ha någon ulvlik gubbe hemma hos mig. Cobran tycker i normala fall att jag är rätt så dötrist men i relation till Uschu kunde hon konstatera att jag är rena rama uppåttjacket. Nja, han kanske får komma tillbaka förutsatt att morso och Los Gorillos ser till att han snarkar hela tiden och om jag får bestämma vart i vår lägis som han kan andas. Köttbullar kan man ju inte få nog av och man får väl helt enkelt acceptera att man måste ta det onda med det goda…

En sak är säker och det är att jag är glad över att inte vara den som sitter här och plågas. Såna här kärringaktiviteter bjussar jag gärna på.

Sen kom Rommis och Kjell-Speciell på att de skulle komma hit under trettonhelgen med min vedervärdiga moster Bolly. Den prickiga korven for som en jojo överallt och terroriserade så jag talade om för henne att hon inte behöver göra sig besväret att komma hit igen. Terrorister har jag fått nog av. Cobran har nog rätt – allt är relativt. Ärligt talat asså – fick jag välja mellan att ha Uschu här varje helg eller moster Bolly så valde jag hellre Uschu. Vad är värre liksom – ett prickigt boxande kötthuvud på superbränsle eller en ärrad sengångare med stora gnistrande tänder som snackar samma språk som jag. Den sista kan man ju i alla fall tala förstånd med så det känns inte så svårt att välja.

Lagom som Polly åkte hem så kom Lilla Benet tillbaka hit. Han å sin sida har tröttnat på att VAMma sin morso och hålla rätt på Putte Pip och Grävlings-Mustaschen så han budade upp med Gula nätverket och meddelade att han stannar här till påsk i alla fall. Om det nu är så att Uschu ska ha för vana att hälsa på här ibland så känns det som en trygghet att få flocken uppstärkt med Lilla Benet. Så nu är alla nöjda och glada: morso och Uschu fick slabbidaska på svensk mark för första gången, jag fick gul förstärkning i Kalland och Cobran fick två relativt sett pigga gubbs att wrestlas med.

Maj fränds å andra

admin — Fri, 30 Dec 2011 18:22:31 +0000

Idag har våra gäster och tålamodsutvecklare åkt hem till västkusten. Om man bara kunde plocka batterierna ur Putte Pips brandlarm och sätta ett osynligt elstängsel runt Grävlings-Mustachen där han ruvar som monsterdraken No 2 i min dubbelsäng så skulle min arbetsvecka ha varit helt ok. Det är så sjukt krävande att gå runt och passa på småglinen exakt hela tiden. Putte Pip kan ge även en lomhörd senior advisor tinnitus. Lilla Benet som tvingas bo med glinen för jämnan var trött så han passade på att vila upp sig några dagar när han var här och lät mig rådda ordningen. Styggo-Snyggo som är en lurig donna delar ut ömsom vin och ömsom vatten, ibland sprutar hon eld ur sin söta näsa när Putte Pip brottas som en slyngel men ibland går hon runt och svassar med sin bleka stjärt med snurrande propellersvans och bjuder upp Putte Pip till wrestling bara för att retas med mig. Så typiskt brudar alltså. Relationer är alltid en prövning. Den bästa relationen, den har jag med mitt älghuvud ute i hundgården. Punkt slut.

Lilla Benet är min bästis alla kategorier näst efter surskallen. Vi kan snacka om allt grabbar emellan, sånt som Cobran inte fattar, och han saknar att inte ha en mentor sedan drottning Påläggstungan trillade ur Gula hundarnas. Jag, morso och Cobran vill att han ska bo här jämt. Det skulle bli bättre balans här om vi var två funktionsnedsatta Gulon som kunde hålla köttbullarna i rullning och soffan varm.

Cobran alias Styggo-Snyggo är inte så dum hon heller men hon saknar den där 100-procentiga lojaliteten. Hon är rätt representativ för sin typ. Åkt gräddfil på sitt söta tryne hela livet. Annat är det för mig och Lilla Benet, vi har gått i livets hårda skola och dragit lärdom.

Putte Pip är oförarglig men han är tillika en av de mest morsgrisiga, enerverande och kalvlika fjantpellar jag träffat. Distanslös, dryg och osjälvständig - det kommer dröja länge innan hans application till Gula hundarnas armé kan godkännas. Han skulle behöva praktisera chase-and-swing-neck-wrestling med Cobran på heltid under två år innan det kan bli nåt.

Grävlings-Mustaschen har klättrat ett par pinnhål sedan vi sågs senast. Han har någon form av autism och har bara en enda kompis och det är Putte Pip. Under veckan har han dock visat att han klarar sig själv, han fjäskar inte för oss Gulon men snubben har helt klart integritet. Till exempel drev han runt på Kallandsulvens revir på egen hand i en timme i onsdags. Han har också belägrat hörnet i min dubbelsäng där han ligger och ruvar som en monsterdrake upphöjt till fyra. Igår när jag skulle relaxa min atletiska kropp i dubbelsängen så fladdrade mustaschen i hörnet till och Grävlingens gaddar blixtrade till bara ett par centimeter från min snuda...

...jag blev så överraskad av Grävlings-Mustaschens utfall att jag gick ut i köket och pressade ner min gräddvita stjärt bredvid Lilla Benets gräddvita stjärt. Jag känner starka sympatier med Lilla Benet som brottas med glinen varje dag. Lätt fett med sympatier asså!

Putte Pip och Cobran är våra morsos skönhetsideal. Om Putte och Cobran var människor skulle de se ut som fräscha deffade fitnessmänniskor som vaknar med mascara, mintandedräkt och välplockade ögonbryn varje morgon. Om jag får säga det själv så påminner våra morsos mer om mig och Lilla Benet. De luktar kadaver, har bra späck-isolering när det blir kallt i Kalland och kan inte läsa texten på Familjegenis frågekort.

Det var väl en dryg brud att hålla i oss för fotografering. Vi vill för fan ha köttbullarna som fotografen håller i!!! Hoppas hon blev blöt i häcken av smältsnön.

Grävlingen och Pipen är ute och slösar med dyrbar energi medans vi håller ställningarna. Till och med Cobran tycker att glinen är oprofessionella som tomspringer i skogen utan att ha något att jaga.

Soffan är nog ändå den bästa platsen när man ska kontrollera fyra dåggar, två morsos och ett kylskåp på 25 kvadratmeter.

Ett annat bra sätt att hålla full koll är att lägra sig nedanför sängen när alla glin och polare är installerade. Om någon ska wrestla så knorrar jag till och flexar med ett öra så blir det lugnt och om någon öppnar kylskåpsdörren så har jag guldläge att komma fram först och få bästa platsen.

Jag kan snudd på donera kung-soffan åt Lilla Benet bara han kommer själv nästa gång.

Nu måste jag vila upp mig inför morgondagen. Det är en stor dag vars utgång kommer prägla hela min framtid.

So long!

Cell Kalland komplett

admin — Tue, 27 Dec 2011 15:59:26 +0000

Igår kväll kom äntligen Lilla Benet. Det var på tiden. Men varför han ska släpa med sig bihanget i form av Putte-Pip och Grävlingsmustaschen har jag svårt att begripa. Jag, Lilla Benet och Cobran utgör en ultimat sammansatt Gulo-Cell i Kalland, bara vi tre. Lilla Benet överväger att stanna kvar över nyår i alla fall, kanske för alltid – jag vet inte. Vi gillar att ligga stjärt mot stjärt i eftermiddagssolen och känna gemenskapen oss bröder emellan. Vi gillar INTE att stjärta med någon annan i hela världen.

Vi Gulon delar på allt, frolic som kamera - det spelar ingen roll. Alla snygga med handikapp fastnar på bild.

När man har hållt ordning på småglinen och frilansande Cobran i skogen så blir man fan både halt och trött. Ja, Lilla Benet är ju typ halt jämt förstås men det är fan lika slitsamt att vara enögd och halt som trebent.

Tja dårå, som ni fattar har jag lite att göra nu när morsosarna steker kött på vedspisen.

Snabb Jul

admin — Mon, 26 Dec 2011 15:06:30 +0000

Julafton var typ över på en minut. Nu dröjer det ett helt år igen… och Cobran äter brysselkål av ren missunsamhet – aj swear. Det vore ju förjävligt om det blev ett beskt alienhuvud över till mig liksom – så tyypist Styggo-Snyggo asså. En sak är i alla fall säker, det kommer garanterat inte bli nån mat alls över till Ursu. Inte ens ett par flisor surkål eller en torr mandarin. Det är ett löfte.

Här är hela min julafton i realtid (Rommis tryck på play):

För några år sedan hade man typ ingen aning om att det ens fanns jultallrikar. Jag och Styggo-Snyggo har ju typ levt halva våra liv i Rumänien och på den tiden var vi jävlar anamma hungrigare båda två än vad vi är nu och totalt ovetandes om att omelett med räkstuvning och rökt älghjärta fanns för oss. Jag hade nöjt mig med bara brysselkålen under jularna 2002-2006 om det funnits. (Det hade dock inte Styggo-Snyggo.)

Jag har inga större problem med att efterskänka min rumänska snödriva till andra slokande hungriga dåggar , men ärligt - varför kan man inte ha jul jämt när man bor i Sverige?

Nu väntar jag på att överste löjtnant Lilla Benet ska komma hit och hjälpa mig dra upp strategier angående vår konkurrerande outlaw Ursu och hur Gula hundarna ska lyckas expandera kontrollerat under 2012.

Happy näv jer!

Lavv Kalland

admin — Wed, 21 Dec 2011 16:39:19 +0000

Ärligt, jag har fått klagomål på bloggen. Det finns vissa kretsar som viskar om att jag borde avgå som överste stabschef för Gula hundarnas armé. Jag är anklagad för att ha svennat till mig, blivit en mesig mupphund som tappat stinget och därför ifrågasätts min approach som överhuvud. Tänkte därför meddela alla skeptiker att jag har full koll på läget men liksom andra etablerade presidenter håller jag en låg profil och ser till att rekryterna får göra the dörty jåbb så att säga. Till exempel fick jag en intresseanmälan från en blivande Gulo för ett par veckor sedan, honom svarade jag såhär:

Tjaba Tiabo!

Jag har konfererat med Lilla Benet och vi har bestämt att du är antagen som hangaround från och med dagens datum i vårt cellbaserade nätverk Gula hundarnas armé.

Vi kommer att ge dig uppdrag med jämna mellanrum för att se om du pallar trycket och fixar lojaliteten.

Ditt första uppdrag under julhelgen blir att visa en tvåbent besökare av manligt kön på dörren genom att leda honom dit i hälsenan. Sen ska du kräva av din morso att du får hans tallrik med kallskuret.

Fixar du detta blir du prospect fr o m 1 januari 2012.

Om någon läbbig brud eller kärring med läppglans försöker utdela slabbidaskare på snudan så måste du default morra och flasha gaddarna eller nypa dem hårt i näbben. Vi har nolltolerans mot gulligull i fejjan, speciellt om det blir glitterspår så är det fett ovärt även om man skulle få en halv julskinka för besväret.

Klart slut.

Hälsningar från överste stabschef och general Don Dino samt överste löjtnant Lilla Benet.

Det finns alltså typ ingen anledning för mig längre att tjafsa och bränna kalorier i onödan. In da häddkvarter Kalland är livet chill och najs för det mesta sedan jag börjat passa skitjobben på andra. Jag behöver inte göra så mycket mer än att jobba på respekten då och då, se till att jag får min dagliga kadaverdos, reglera hur mycket Cobran får vara med på ett hörn samt se till att massage och kli utgår enligt schema som jag sätter själv.

För sex år sedan däremot, på den tiden jag fortfarande bodde utanför kärnkraftverket i Cernavoda, var det speciellt viktigt att under vintertid vakta jordkulan och spöa upp de andra hundarna för att få mest käk. Men nu asså – det finns liksom till och med tokiga brudar som skickar massor med grisknorrar i paket till mig som jag själv hämtar i brevlådan. Det finns galna karlar också som skickar böcker till Cobran så hon ska bli en bättre jägare (rätt paket till rätt dågg asså!!!) Morso hajjar att hon ska balansera på sängkanten likt ett frimärke så att jag får ligga på tvären om jag har lust, precis så ska det vara när man är Don. Jag har så gott om kadaver att jag till och med kan dela med mig, inte bara till Cobran utan även till Lilla Benet om han behöver fly från utfyllnadsflocken och bo med oss. Men utomflockliga får faan inget kadaver – glöm det.

Cobran ska plugga rovdjursspår i förebyggande syfte så att jag inte behöver vara med och försvara henne om hon råkar ikapp en älg på Kallands-vargarnas revir. Kallands-vargarna är värre än Ursu.

Det är helt värdelöst att jaga sånt man inte kan äta. Cobran måste bli bättre på rådjur och älg och sluta hetsa upp sig för ekorrar och grävlingar.

När Cobran fått jobba järnet så blir hon trött. Trött Cobra = bästa Cobran.

Jag har mina små delikatessgömmor efter strandpromenaden i Kalland som är inom räckhåll för mina frostbitna tassar trots att det är köldgrader ute.

När jag inte pressar ut morsan på sängkanten så har jag ju Gröno att chilla på när vi är på jobbet.

Och som sagt, kadaver finns det åt alla fullvärdiga Gulon. Vad mer kan man önska sig?

Ja, what to säj typ – den som tror att jag är mesig och blödig bara för att jag njuter av livet är naiv och har inte greppat Don Dinos storhet och Gula hundarnas framgångar i Sverige sedan starten i Malmö 2006. Alla skeptiker är bjudna hit på nyårsfest förresten, ni får utmana för käket, hittills är det bara Ursu som tackat ja. Jag är INTE på deken. Jag laddar bara batterierna inför 2012. Och fram tills dess tänker jag ha en God Jul, vi har redan tjuvstartat:

Igår när morsan stod upp och ner med pannlampan i garderoben och pratade i telefon så var det någon som kastade snöboll på köksfönstret. Det var Skalman som kört från Oslo endast för att få dricka glyvajn och gulla med Styggo-Snyggo.

Det var en kall skvätt kvar i botten på kannan som jag slurpade i mig när ingen såg. Sött och gott var det men inte alls lika gott som kadaver.

Glyvajn kan få vissa personer att tro att de är jävligt duktiga på att sjunga julsånger i stämmor - det är såna gånger man önskar att det fanns teve och fjärrkontroll på dem så man kunde byta kanal, inte minst för deras egen skull. Men jul är det när stämmorna gapar! Så har det varit varje jul bara det att Rommis brukar göra anspråk på den appsolut mest improviserade stämman. Nu är hon hemma och ylar med Bolly i stället - det tycker jag är lika bra.

Vi önskar en God Jul till alla äkta Gulon, hangarounds, prospects, vissa muppar och andra svennedåggar som har vett om att tjyva åtminstone ett par skinkmackor.

Det blir nog jul ändå

admin — Fri, 09 Dec 2011 14:44:06 +0000

När man typ trodde att julen 2011 redan var körd så händer det. Måste vara en kombination av stockholmsveganerna som var här förra helgen och nån gårdstomte eller nåt som kastat magiskt pulver på morso. Helt plötsligt har hon börjat tänka helt rätt och erkänt både för sig själv och officiellt att hon är en äkta bondlurk. Bondlurk is da shit!

Det började i måndags när morso som vanligt tummade på koppelregeln och jag drog hemifrån. Vid det här laget vet hon vart jag tar vägen så det är inte en stor sak – jag har ju vissa prioriteringar. Däremot börjar morso bli svartsjuk på att hon inte får stå i centrum hela tiden och att jag skaffat mig andra intressen, så den här gången tänkte morso; “kan jag inte hålla Dino-Fino hemma av fri vilja så får jag helt enkelt flytta det som lockar hans fria vilja hem”. Hon gick in i veboa efter Jormas skottkärra och började rulla mot Sågudden. När hon kom fram stod jag och slet i mitt älghuvud så tussarna yrde, hon lyfte upp huvudet på kärran och började sedan gå hemåt. Jag gick bredvid hela vägen hem på bakbenen med överkroppen på den sura älgskallen. Morso pep över att jag är så manipulativ – “en enögd senior som uppenbarligen kan gå på två ben i två kilometer kan inte ha speciellt ont och bör klara av att följa med på lite längre promenader emellanåt”. Tycker hon ja, som om jag nånsin kommer gå av min gård nu. Det kan hon fetglömma!

Rommis, tryck på play:

Min, min, min, min, min! Baaara min sura älgskalle! Hurra! God-Jul!

Av omtänksamhet så får jag inte äta mer än en och en halv timme om dagen. Den typen av omtanke förstår jag mig inte på - jag tycker den suger. Jag skulle vilja sova med min skalle. Tack och lov låser morso in den i hundgården på nätterna så att inte räven ska sno den för mig.

När jag har gjort min lovliga skalle-tid varje dag så blir jag uppkopplad och tvångsburen inomhus. Jag följer efter morso hack i häl överallt och blänger, ser besviken ut, piper ynkande och går mot ytterdörren och smackar. Jag gör allt jag kan för att ge henne dåligt samvete så hon ska släppa ut mig till skallen igen. Jag kan bara inte relaxa och chilla när jag vet vad som finns därute.

Hon är dock stenhård på älgo och till sist får jag kapitulera och hänga med henne till jobbet. Om ni undrar varför jag ligger på Gröno så är det för att Cobran ligger på den bästa puffen, som vanligt.

I ateljén har morso hållt på hela veckan med en målning som heter "Ursus gata". Hur faan kan hon döpa en tavla till Ursus gata? Han är ju typ den vidrigaste hunden i hela världen och jag tycker att det räcker med att han finns på vårt kylskåp och kanske kommer hem till mig förr än jag anar. Tavlan borde heta "Don Dino avenue East side".

Snö har det kommit också, typ hur mycket som helst. Pyntet är uppsatt och sparken framdragen. Nu är det Cobrasäsong i skogen på fullt allvar och Dinosäsong ömsom vid skallen ömsom i sängen.

Kolla bara hur sjukt mycket snö det har kommit. Cobrans bästa är att terrorisera mig i snön efter en tio kilometers sparktur. Här är hon skitsur för att hon måste sitta still en stund - hon bara vrålspanar mot rådjursspåren vid komposten.

Den som tittar noga ser konturerna av en tapirnäst lillsyrra i fönstret. Hon står typ jämt där och spanar när morso inte är hemma. När det bara är jag och hon hemma så brukar jag nypa henne i stjärten så hon hoppar ner, hon ska minsann inte ha några privilegier som inte jag omfattas av. Och jag har lärt mig att jag inte får gå på bordet.

När hon känner på sig att katten går förbi så ställer hon sig i fönstret också, fastän om morso är hemma. Hon kan bara inte hålla sig när det är katter på g. Och tydligtvis gäller olika regler för olika dåggar för morso säger ingenting när Cobran är på bordet.

Det blir alltså jul i år igen bara bondlurkstakterna håller i. Hoppas att morso kan ta hit hela containern med slaktavfall och ställa den på nåt varmt och skönt ställe så jag slipper bli så kall om tassarna när jag smaskar i trans.

Arrivederci los muppos!