Nu har det varit en dryg fjärde advent. Bredvid romrom så bor Daisy. Daisy är som en beige valross med flodhästtäder och oxhuvud. Hon vill döda allt med päls. Jag slår vad om att hon väger minst 100 kilo men morsan säger att hon bara väger 45. Jag tror att morsan ljuger – hon har en tendens att underdriva andras viktförhållanden eftersom hon vill hålla mig mager och försvagad. Jag anser själv att jag skulle behöva lägga på mig ca tio kilo men morsan säger att jag är perfekt som jag är. Jo, i alla fall så skulle morsan ta ut oss på en liten snabbpink innan hon och romrom skulle dra iväg på adventsfika hos Danilo och Bossiga Bo i Kvarnis. Dit är jag aldrig välkommen för de är allergiska, de säger i alla fall att de är det, men det tror jag inte på för Babban med Bopparna åkte dit ofta och ibland så sov hon till och med över. När hon kom hem igen så luktade det alltid leverpastej ur skägget på henne. Personligen så tror jag att Bossiga Bo känner att hans manlighet utmanas av the Don och därför inte vill umgås med mig, riktig chicken den där Bo. I alla fall så gick vi på snabbpink. När vi passerade Valrossdaisy med flodhästtänderna så kastade hon sig mot staketet och ropade till mig och puman att hon skulle slita strupen av oss om hon bara fick chansen. Jag ropade tillbaka att hon är ett sumo som inte ens klarar av att hoppa över staketet och om hon skulle komma nära mig och donnorna så skulle jag minsann hålla fast henne i nackskinnet och snöpula henne. Morsan sa åt mig att hålla igen snudan och inte retas med Daisy. När vi nästan hade gått förbi hennes staket så såg morsan i periferin hur valrossen vältrade sig över staketet och sprang mot Dobra med vidöppen käft och dregglet slafsandes runt garnityret. Jag gick med blinda sidan så jag såg henne inte men jag hörde hur hon frustade och hur käftarna smattrande slog ihop i luften. Morsan släppte kopplen på mig och Dobra, vrålade NEEEJ och kastade sig över Daisy. Men Daisy gled undan likt en burkskinka med gelén kvar som någon försöker pressa mot ett oljat uppläggningsfat. Jag fattade ju att morsan behövde hjälp så jag sprang rakt mot Daisy för att hänga mig fast i nackskinnet på henne. Medan jag satt fast i lösskinnet på sumot så kastade hon med huvudet och klippte med käftarna och jag slängde runt som en nätt liten lovikavante. Hon fick in några rejäla bett men jag hade faan ingen känsel för jag var så adrenalinstinn – det ska inte attackeras Dinos pumor när Dino är med – jag har spöat värre monster i Rumänien än Daisy. Jag manglade och manglade och till slut så fick morsan och jag förstärkning av Daisys farsa. Han kom utspringandes i badrock och kalsonger utan skor och strumpor och kastade sig över Daisy och tryckte ner henne i snön. Jag hade ingen större lust att släppa taget om hennes nackskinn förrän hon kapitulerat, men det gjorde hon aldrig. Hon högg vilt runt omkring sig trots att hon var övermannad och låg på rygg i snön med 90 kilo halvnaken farsa över sig. Fy faan – om farsan eller någon av mina gamla farsor skulle ligga på mig i snön så skulle jag dö. Om jag inte rent fysiskt tappade andan av tyngden så skulle jag mentalt skämmas så illa att min karisma och aura skulle förvandlas till en Bijon frisés och det är noll respekt. Dobra höll en ganska avvaktande profil under hela dramat men när alla väl låg i en hög med Daisy underst så passade Dobra på att rusa fram och ge henne en tand i ändan. Själv hade jag inte en enda chans att lämna någon minnesmärkning från pack Di-Do så jag är väl rätt skapligt nöjd med den tanden i späckklumpen i alla fall. Jag linkade därifrån på tre ben med blodspår efter mig i snön. Jag hade hål på åtta ställen efter Daisys tänder varav det ena var fram i bogen på blinda sidan där jag redan är lite handikappad efter bilolyckan i Rumänien. Fatta hur synd om mig det är. Men det var inga frakturer och skit i alla fall, mest blod och krossade muskler. Man är ju rätt van vid den typen av grejer om vi säger så, men det var ju alldeles för länge sedan man praktiserade närkamp IRL. Lite ringrostig känner man sig trots att ränderna aldrig går ur en gammal krigsveteran som jag – “Dino the Don den obesegrade” brukade pumorna ropa efter mig i Cernavoda på den tiden kulorna satt på plats.

Till och med Stevie och Ray ser ju att Daisy är minst fyra gånger så stor som jag. Dags för morsan att svarva om hornhinnan tror jag. Ska fanimej beställa tid för laserfräs åt henne.

Här sitter typ Dobra och chickar medan jag och morsan övermannar den tokiga kärringen. Tur man hade ett stadigt grepp om lösskinnet på henne för det såg ut om om morsan typ bara kittlande henne på sidfläsket.

Här har jag typ ensam övermannat Daisy och Dobra da chicken vågar
sig äntligen fram för en diskret final à la Dobra da Cobra.

Fajten var i alla fall en baggis även om jag fick ta de värsta smällarna. Huvudsaken är ju att man har gjort sitt yttersta för att skydda familjen – fullföljt sin plikt så att säga. Det är inte speciellt många, inte ens såna med kulorna kvar, som ensamma skulle ge sig in i blodig fajt med en tokig kärring som är dubbelt så stor som de själva är. För dåd av det slaget krävs både kunskap, skicklighet och mod som bara jag och ett litet fåtal besitter. 

Tja dårå! Ska ner och kolla om det finns nåt krubb till en invalid.