På Sullans bageri finns det saffranssemlor, vaniljsemlor, traditionella semlor och monstersemlor. Vad Sullan kallar semlorna för skiter jag faktiskt i, är de bara energitäta, lättätna och många så är jag nöjd.  Morsan däremot, hon kan stå hur länge som helst och välja i kyldisken hos Sullan. Helst så ska hon ha en innehållsförteckning också som hon matchar av mot sin lista över E-ämnen. Sedan ska onyttighetsaspekten vägas mot smaskighetsaspekten innan hon slaskar i sig. Igår stod hon och glodde bra länge medan snålvattnet ansamlades i hamsterkinderna. Till slut bestämde hon sig i alla fall för monstersemlorna; ja asså Sullan kallar dem för pistagesemlor, men de är typ pimpade som monster med gröna gap och vilda utstående ögon – påminner rätt så mycket om Daisy faktiskt – så jag kallar dem för monstersemlor. En första anblick ned i semlepåsen gav både mig och Cobran taskiga associationer med efterföljande adrenalinpåslag och tuppkam. Av nån jävla anledning så får vi inte äta socker för morsan så jag misstänker att själva semlevisualiseringen var ett trick från hennes sida för att skrämma bort oss och behålla allt själv. Men där kan man säga att hon trampade genom dasslocket…

Morsan gick runt med stans dumflin, slickade sig runt munnen och myste som värsta abstinenta sockertorsken medan hon kokade kaffe. Sen påbörjade hon den rituella ätningen som bygger på förväntningen om att det godaste alltid finns i mitten och därmed ska avnjutas sist. En rätt pucko vanföreställning måste jag säga eftersom det mest intelligenta alltid är att äta det smaskigaste och energitätaste först. Annars är ju risken stor för att nån annan knycker det; jag nämner inga namn men “nån” påminner om ett slags hybrid mellan kameleont och myrslok, börjar på Co och slutar på bra. När morsan hade tuggat sig runt den halvgoda kanten på monstersemlan och bara mitten återstod så tog hon en sipp på kaffet och laddade för det förväntade grädd- och pistagefyrverkeriet som skulle utspela sig i munhålan. Hon tryckte in semlans kärna i sin vidöppna Pacmankäft och… ingenting hände! Absolut ingenting. Sullan som är en fantastiskt listig konditorkärring hade nämligen bara spritsat pistagekrämen på semlans synliga delar. I mitten fanns inget annat än alldeles för hårt vispad grädde och torr vetebulle. Ha ha säger jag, känn dig snuvad din snåljåp!!!

Alldeles för ofta ser det ut så här hemma hos mig. Jag och Cobran tvingas sitta på golvet och fjäska för smulor. Funderar starkt på att låta Sullan göra en gigantisk chokladdoppad semla med pölsa nästa gång. Ögongodis för morsan och en kulinarisk höjdare för mig!

Dagens visdomsord från the Don: “Torra kanter åt svenska tanter – kaloririk kärna till rumänsk hjärna.”