Det är bara tjockhaja att morsan älskar råttor. Sen Skallepär gjorde entré så handlar allt om råttor. Till och med jag och Cobran har fått nya öknamn. Mig kallar hon för “guldhamstern” och Cobran kallar hon för “Storråttan”. Jag är ingen jävla hamster – det kan hon va själv. Om jag fick välja mellan de två direkt o-bra alternativen så skulle jag hellre vara storråtta. Tydligen har hon associerat fritt – igen, och fel – som vanligt, för hon antyder att jag är korpulent och guldig samt att Cobran är lika snabb och hungrig som en storråtta. Snacka om tjallo asså. Jag ska tala om vad jag är för nåt. På latin. Så kanske morsan kan köra en Wikipedia och få lite hjälp på traven att pilla ner polletten i sin skeva flockbild. Jag är Canis Lupus Dingo och mina förmödrar är Canis Lupus Dingo Maximus. Det är Darwins och min muppiga biologiska farsas fel att jag inte kan lägga till maximus på slutet i min artbestämning. Vad Cobran är för nåt det skiter jag faktiskt i. Jag tror inte hon bryr sig speciellt mycket heller om vad folk betraktar henne som bara hon får hålla på och terrorisera och dela ut slabbidaskare på folks munnar så är hon nöjd.

Cobran låter ingen gå säker. Jag tror att Maritn är rädd för henne – att det är därför han har slutat gå med oss på livsfilosofiska promenader. Rätt trist faktiskt att inte ha nån äkta tönt att lattja med mer frekvent.

Om råttor, morsan och tilltalsnamn kan man ju säga ett och annat men det hela började för flera år sen när hon önskade sig en egen dåggpolare. Hon fick aldrig någon förrän hon köpte Babban med bopparna – sen kan man ju i och för sig diskutera huruvida Babban egentligen var en dågg eller ej. Babban blev ju ganska snabbt omtyckt av fjolliga, typ killar och långsamma pensionärer. Hon satt i knä på dem hela tiden, fick skägget kammat, blev kliad på magen och åt frukt – såna prylar sysslar inte riktiga dåggar med. Babban var ju lite som en romersk medborgare – hon skulle ha allt serverat utan att bidra själv liksom. Som jag ser det så är jag morsans första “riktiga” dågg.

 I alla fall så hade morsan en massa råttor i stället för dåggar på den tiden. Alla hade namn och kunde utföra små trick för ett russin eller två. Duktigast av alla Skallepärs artfränder var tydligen den där råttan Barbara – han (ja, Barbara var en han – han hade stora kulor) var så duktig på sina trick och fick så mycket digestivekex och russin att han till slut blev så fet att han inte kunde utföra tricken längre. Snacka om att trampa i sitt eget klaver liksom. Vilken pucko råtta men ändå så listig! Morsan hävdar att råttor är som små dåggar och jag är väl på sätt och vis benägen att hålla med henne. Jag och Barbara hade säkert blivit bra polare och tillsammans med Skallepär hade vi kunnat hitta på allsköns hyss och underhållning. Det verkar ju onekligen som att vi har en del gemensamt förutom att jag är oanständigt mager samt att mina kulor är borta. Men att ge Cobran smeknamnet Storråttan och mig öknamnet Guldhamstern det tycker jag fanimej är ett slag under bältet.

Den här bilden behöver man ju knappast kommentera. Att jag skulle ha nåt gemensamt med äppelgnagarn är ju helt befängt. Viva Canis Lupus Dingo Dino!

Hallå! Vad är en hamster liksom? Nån fröätande tönt som sitter på nån småbruds axel och kuttrar? Nån som folk tycker är söt, blir kliad och gömmer frukt och grönt i kinderna? Ni hör ju själva, inte ett rätt, inte en likhet. Jag vet däremot en annan, förutom Babban, som gjort sig förtjänt av att kallas för Guldhamster och det är Skräpet på Hagalund. Där stämmer beskrivningen fullständigt korrekt med tillägget klen, rädd och morsgris. Undrar vad han har för sig nuförtiden förresten… han ränner väl efter nån toypudel eller nåt. Där har han och Harry en gemensam nämnare faktiskt.

Det är i alla fall dags för morsan att få sig en rejäl uppsträckning när det gäller smeknamn. Jag kan stå ut med Dino-Fino, Gulo-Fulo och Snuffo-Duffo. Gränsen för vad jag tål går ungefär vid Älsko-Pälsko och Lavvjo-Pavvjo. Gränsen är definitivt passerad vid Guldhamster. Så är det.