Inte helt oväntat är morsan fullständigt totalweerd sedan hon kom hem från Rumänien. Man börjar ju lära sig hur saker och ting fungerar med henne efter tre års lojal tjänstgöring som säkerhetsansvarig, livskamrat och ja, fy faan – gosedingo. Man har ju fått inse den hårda vägen att man ska va tacksam varje gång hon kommer hem från Dingoland utan några nya utsvultna, energiska parasiter. Det är illa nog att man ska behöva höra allt tjat om Clive, Samara, Xenia, Långben, Klumpben, Treben, Fjäsko och Fläsko… och allt vad de heter. När jag snokade i morsans tillfälliga internetfiler häromdagen så såg jag dessutom att hon börjat kolla in folkabussar på blocket – plus att jag råkade höra hur hon wajnade i luren till nån att baksätet är för trångt i Dinomobilen. Det håller jag med om, speciellt när Cobran viftar på svansen och ylar med till morsans vansinniga flöjt- och dragspelsmusik. Om man lägger ihop två och två så verkar det dock ytterst tveksamt att morsan skulle skaffa en större bil för min skull. Det verkar snarare som att hon har tänkt fylla på det eventuellt nya utrymmet i en folkabuss med någon mer. Och jag kan säga att jag tvärvägrar lika fett att sätta min fot i en folkabuss som jag tvärvägrar att dela Dinomobilen med någon mer. Jag lämnar hellre kajutan självmant om det ska va på det viset. Det är bara för morsan att välja. Självklart har ju en mirakeldågg som jag en hel del alternativ också, jag menar vem skulle INTE vilja bo med en smart, respekterad, lojal, beskyddande och atletisk diskare? Vem är brudarnas vafforit – ja just det ja!
Förresten så är väl folkabuss ett tvättäkta eländesåk tillägnat feminister och socialister i största allmänhet. Snacka om dödsångest att skumpa runt i en sån med morsan och Cobran och kanske nån mer. Fattar inte varför hon inte kollar efter en chevabuss i stället, tresitsaren där bak är lagom åt mig. Då har man stenkoll och kan ändå ligga och chilla. Så kan man ställa lite schysst krubb på bordet också – men drickahållaren kan man ju skippa, den är bara i vägen.
Igår eftermiddag när jag låg och vilade skrovmål så kom det in en rälig spyfluga i vardagsrummet. Flugan surrade runt mitt huvud hela tiden och gallskrek i mitt öra ”du kan inte ta mig din enögda tjockis”. Jag smackade till i luften och den fula, fega, flugan drog iväg ett par sekunder för att snart återkomma med samma tillmälen – den här gången med tillägget ”du är synskadad din looser men fatta hur bra en fluga kan se”. Till sist blev jag så jävla förbannad så jag dundrade upp med full explosivitet, välte golvlampan och pianostolen, kastade mig rakt upp och i sidled och bara knep den i luften med full käkkraft. Jag höll den mellan mina solbrända läppar, smackade på den, ruskade den i vingarna och spottade ut den. Jag såg hur den tog ytterligare ett par andetag – den äckliga knastriga vingförsedda illbattingen med fasettögon – och upprepade skakningsproceduren en gång till så den blev helt lealös. Då sjönk jag ihop med en suck och Cobran gick fram och åt upp liket.
Det trodde ni inte om gamle Don va, att han skulle va en sån rackabajsare på att smacka flugor. Men det ska jag säga er att det är bara förnamnet på en av alla mina dolda talanger. Så det så. Jag ska fixa fram bildbevis och uppdatera när jag är klar med frukostsovningen. Hej så länge.