Morsan har gjort ett nytt bedrövande statement: ”Dino, vi har blivit semesterfeta”. Upprinnelsen till detta ”vi” är att två olyckliga incidenter råkade inträffa samma dag. Den första var när morsan satt på sig sina gamla nytvättade frasiga baggyjeans i söndags med konstaterandet att de inte var speciellt baggy ännymår. Hon trodde typ att hon som vanligt skulle kunna tänja lite på nytvätte-frasigheten och började därför stretcha som en akrobatiserande padda med blomsprutan i högsta hugg för att fukta jeanstyget och uppnå optimal tänjbarhet. Resultatet blev att jeansen sprack i grenen. Ha ha! Där fick hon för att hon svullar energitätt i lönndom utan att bjussa. Den andra incidenten var dock jävligt drabbande för mig. Senare samma dag skulle morsan nämligen städa i skrivbordet och gå igenom så kallade ”viktiga papper”. Där hittade hon ett gammalt provresultat från en hälsoundersökning som jag gjorde i augusti 2006 där det framgår att jag tydligen vägde 20,3 kilo vid det aktuella tillfället. Förra veckan vägde jag in på 24 kilo blankt. Jäss tänkte jag, det var i alla fall en liten framgång. Ett-noll, utan boll – till Don Dino! Fast med morsans matematik innebär det att jag har ökat ungefär 20 procent i kroppsvikt på tre år vilket enligt henne skulle vara åtminstone ett par kilo för mycket. Med tassen på bringan så måste ju jag säga att jag känner mig lite bitter över att det fortfarande saknas tio pannor till den ideala matchvikten även om jag gläds åt den lilla framgången.
Sen finns det faktiskt en skillnad i morsans och mina semesterkilon även om hon inte verkar ta notis om det (hon lever kroniskt i en positiv falsk självbild) – och det är att hennes pannor skvalpar medan mina är hårda. Enkelt uttryckt: Don Dino gäjnar kvalitet genom hårt arbete medan morsan gäjnar ister genom frosseri. Jag vill också frossa. Jag behöver frossa. Jag behöver åtminstone få äta mig mätt då och då för det kurrar faan i magen för jämnan.
Det första som hände när vi kom tillbaka till stan i måndags efter den dramatiska isterupptäckten var att morsan gjorde upp veckans träningsschema och snackade med Maritn om att ”Senioren behöver hänga med på den lågintensiva långrundan”. Som ni redan fattar så är det jag som är Senioren och den lågintensiva långrundan innebär två timmars monoton promenad i marschfart samtidigt som man måste stå ut med det där emotionella ältandet och snacket om livet. Fatta; allt detta utan extra mat!!! Eländes elände… och när man kommer hem har Cobran fortfarande lika mycket energi kvar som innan långrundan och fortsätter att svinga sig i mitt nackskinn som om jag vore nån lian eller nåt. Faan, bantarkärringar är det värsta jag vet. De kan väl banta för sig själva och respektera en gammal ärrad Don som jag. Jag har gjort mitt på den där fronten och som jag sagt tidigare – ruccolan och sellerin den sparar jag till sist.
Det enda som jag bör fokusera på nuförtiden är att äta, vila och hålla packen intakt. Och apropå att hålla packen intakt så kom Kentauren förbi under helgen som var. Han är väldigt imponerad av min fulländade fysiska kondition, min muskulära täthet och atletiska kroppsbyggnad (även om han liksom jag kanske tycker att jag är i magraste laget). Han lovade mig ett älghuvud i oktober mot att jag ställde upp på en friluftsplåtning och om jag får säga det själv så tycker jag att resultatet av fotosessionen talar sitt eget tydliga språk.
