Asså livet i Rumänien var ju egentligen ingen höjdare så här när man tänker tillbaka på det. Det hände väl en eller ett par gånger att vi hade rätt kul – jag, polarna och kusin Harry. Vid ett tillfälle lyckades vi bland annat snuva lunchlådan av nån arbetare vid kärnkraftverket och en annan gång så skrämde vi bort ett rivaliserande gäng som jonglerade med en nackad höna. Men för det mesta så var det mest kämpigt och drygt.
Folk skrek, sparkade och slog efter oss dåggar med käppar och påkar. Bilarna typ siktade på oss när vi skulle passera över gatorna. Man var kroniskt hungrig och utvecklade nästan skavsår av det mekaniska kurrandet i en ständigt tom magsäck. Hade man tur kunde man vara först med att hitta en slarvigt urskrapad konservburk i nåt dike att slicka och skava på. Hade man däremot otur låg burken på nån annans revir och då fick man fett med stryk. När det regnade kunde man krypa in under en rostig Daccia på parkeringen utanför kärnkraftverket och ta skydd, gjorde man inte det var det bara att hålla tassarna för att man skulle hinna torka upp innan det blev kallgrader. När snön kom låg man mest i en hemgrävd jordkula och ruvade. Om man var tvungen att lämna jordkulan nån minut för att slå en drill var man typ tacksam om nån annan skäry dågg inte hade lagt sig tillrätta i ens grop med blottat garnityr och rest ragg när man kom tillbaka.
En av mina tremänningar blev ihjälslagen av hundfångarna och en annan blev ihjälbiten av gänget från parken. Rätt många av mina yngre syskon somnade bara in i sina översnöade jordkulor. En del polare blev köttfärs direkt efter en träff ute i trafiken, andra blev platta och somliga fick bara jävligt ont och la sig för att dö nånstans efter vägen. Jag tillhör den senare kategorin som dejtade en Daccia, fick jävligt ont och la mig för att dö. Fast jag var ändå typ tre år då, eller nåt sånt, vilket ju är en anmärkningsvärd och ärbar ålder för en sträjdågg i Rumänien. Hur som helst så hade jag lite slumpat flyt just den dagen som råkade bli upplockad och tillfixad av nåra schyssta kärringar. Ja, sen vet ni ju resten.
Nu kanske en del av er tycker att jag är fjollo-fjanto som tramsar om gångna tider i min krönika… Men då vill jag upplysa er om att ni fattat helt fel för den här krönikan handlar inte om fjollo-fjanto-sentimentalitet å sån skit. Den handlar om att mina och Cobrans möjligheter till fortsatt välmående i Sverige känns rätt hotade. Det har nämligen uppstått ett sjukt drabbande problem; hundhägnet i min grannstad, Calarasi, med 270 dåggar ska läggas ned och dåggarna har ingenstans att bo. Och vem som helst med lite fett bakom pannan kan ju räkna ut att morsan ska till Calarasi och hänga på låset på lördag morgon… och, det värsta är att hon verkar tro att en tresitssoffa är tillräckligt stor för oss OCH! en hel flock från Calarasi, att vi kan åka hur många som helst i Dinomobilen och att det skulle få plats ÄNNU! fler dåggar i 120-sängen.
Så schyrra-byrra najsa dågglavvers, kan ni inte upplåta nåra kvadratmeter till en eller ett par rumänska sträjdåggs. Unna en gammal ärrad senior lite lugn och ro så här på ålderns höst. Jag lovar att en sträjdågg gör vad som helst för lite krubb och tak över huvudet. Mesiga och snälla är de också, de flesta är inte ens en hundradel så koola och självständiga som jag om det är såna prylar ni nojjar över.
Klicka på den här frostade hunden för mer info om hur du kan ställa upp:
